Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 1
Arfvingen till Redclyffe
av Charlotte Mary Yonge
Översättare: Signild Wejdling

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 19 ]

ANDRA KAPITLET.

När Charles var för klen för att komma ned men ändå icke behöfde ligga till sängs, tillbragte han dagarna i sin mors arbetsrum, dit man kom såväl från hennes sofrum som från hans. Det låg ofvanför salongen och var liksom denna ett gladt och soligt rum med ett stort utbyggdt fönster; det hade en vacker spegel i svartlackerad ram med förgyllningar, bekväma gammaldags länstolar, en bred soffa, där Charles vanligen tillbragte förmiddagarna, och en eldstad, där brasan alltid brann bättre än på något annat ställe i huset.

Här befann sig nu Charles en måndagsafton, iklädd en brokig nattrock med grant kinesiskt pagod-mönster, medan lilla Charlotte satt på en pall bredvid hans soffa och höll honom sällskap.

Det var inte alltid Charles höll till godo med Charlotte; hon var, liksom han, bortskämd af den öfriga i familjen, och deras viljor sammanstötte ibland; men just nu hade de ett gemensamt intresse, och han var mycket nådig.

[ 20 ]»Klockan slår sex — då måste de snart vara här. Ack, den som finge gå ner ändå! Men mamma har sagt, att jag får vänta tills efter middagen.»

»Och när du då kommer in, så slå ihop händerna och ropa: 'En sådan kaja!'»

»Nej, Charlie, jag har lofvat mamma, att du inte skall få narra mig till någon odygd mera.»

»Svara bara för dig själf en annan gång», rådde Charles.

»Men Amy har också sagt, att jag inte får bråka, för naturligtvis är sir Guy ledsen, så han vill vara i fred. Och när Amy säger åt mig att vara stilla, så är det allt riktigt allvar.»

»Det är nog sant», sade Charles skrattande.

»Hur tror du, att du kommer att tycka om sir Guy?»

»Det skall jag säga», sade Charles i allvarlig ton, när jag får se, om han benar sitt hår till höger eller vänster.»

»Philip har benan till vänster.»

»Då har sir Guy säkert sin till höger.»

»Är det inte någon ryslig historia om de där Redclyffarne?» sade Charlotte. »Ingen vill berätta mig något.»

»Bered dig …»

»Å, Charlie! Berätta!»

»Har du någonsin hört talas om en släktfejd?»

»Jag har läst om sådant i Skottlands historia. De hatade och slogo ihjäl hvarandra i oändlighet. En lät sin fiendes barn äta ur grishon, och en annan högg af honom hufvudet.»

»Samme man?»

»Nej, af sin fiende, och satte det på matbordet med en bit bröd i munnen.»

[ 21 ]»Ja, du kan ju tala om för mig, när sir Guy serverar Philips hufvud till frukosten med en brödbit munnen.»

Charlotte sprang upp.

»Charles, hvad menar du? Sådant händer väl inte nu för tiden.»

»I alla fall är det en dödlig osämja mellan de båda grenarna af Morvilleska ätten.»

»Men det är ju orätt», sade Charlotte i rädd ton.

»Visst är det orätt.»

»Men Philip gör bestämdt ingenting, som är orätt. Hur skola de komma öfverens här?»

»Begriper du inte, att det blir vår sak att stifta frid?»

»Tror du, att det kommer att hända något?»

»Det är storligen att befara», sade Charles högtidligt.

Nu hördes bullret af vagnshjul på gården, och Charlotte skyndade ut i öfre förstugan för att speja. Hon kom igen på tåspetsarna och tillkännagaf, att de voro komna — pappa och sir Guy; Philip såg hon icke till.

»Titta i sir Guys stora kappficka, så får du se.»

»Å, att du skall retas med mig så där! Inte menar du allvar?»

Den halft misslynta, halft förskräckt frågande tonen var det roligaste han visste, och han fortfor att göra hemlighetsfulla antydningar, tills Laura och Amy kommo in för att tala om sina intryck af gästen.

»Nu är han här!» ropade båda på en gång.

»Han ser så fin ut», sade Laura.

»Och så snäll», sade Amy. »Han har så vackra ögon.»

»Och ett så vackert uttryck i dem», sade Laura.

[ 22 ]I detsamma hördes faderns röst alldeles utanför dörren, hvilken flickorna lämnat halföppen.

»Här är vår stackars Charles», ljöd det. »Kom in och hälsa på honom; det är bäst att ha presentationen öfverstökad, inte sant?»

Och innan han slutat, voro både han och gästen inne i rummet, medan Charlotte knappt kunde styra sin munterhet vid åsynen af Lauras förlägna min.

»Hur är det med dig, min gosse?» sade fadern i hjärtlig ton. »Litet bättre? Men det var ledsamt, att du inte kunde komma ner. Här har du Guy. Det blir just bra för dig att alltid ha ett sällskap, inte sant?»

»Så oresonlig är jag inte, att jag begär det», sade Charles, i det han reste på sig, räckte den främmande handen och smålog mot de klara ögonen och det vänliga unga ansiktet.

I detsamma sköts dörren hastigt upp, och en vacker långhårig fågelhund störtade in. Vid sir Guys utrop: »Hej, Hej, hvad vill detta säga?» kröp han och såg ledsen ut men var icke hågad att gå ifrån sin husbonde, som han så nyss återfunnit.

»Hvilken vacker hund!» utropade Charles. »Kom hit, kom hit!»

Hej såg bedjande på sin herre men rörde ingenting annat än svansen.

»Får han verkligen?» sade sir Guy. »Hör du, Hej, du får komma in! Kom nu som en fin hund!»

Hej lät icke säga sig detta två gånger; han började genast en hastig upptäcktsresa genom hela rummet, nosade på alla och steg slutligen upp med framfötterna på Charles' soffa samt betraktade honom med allvarsam men icke oartig nyfikenhet.

[ 23 ]»Nå, gossen min», sade Charles, som fann honom mycket lustig, »är du nöjd nu? Har du någonsin sett maken till nattrock? Gif mig tassen, så äro vi vänner.»

Efter ännu ett par ord, hufvudsakligast om Hej, försvunno denne och hans husbonde med herr Edmonstone.

»Hvad pappa kan hitta på!» knotade Charles. »Den stackars pojken hade väl hellre åkt många mil än låtit sig släpas in hit. Jag får säga, att om pappa skall kluta ut mig i sådana här nattrockar, borde han åtminstone säga till mig, innan han gör mig till åtlöje för människor och hundar.»

»Det var ett olyckligt ögonblick», instämde Laura. »När skola mina kinder svalna?»

»Kanske han inte hörde», tröstade Amy.

»Har ni hört, hvar Philip är?» frågade Charlotte ifrigt.

»Han reste till sin syster», sade Laura.

»Nu måtte du väl vara lugn», retades Charles med sin lilla syster. Hon såg dock ut, som om hon icke rätt vetat, om det gick an att skratta eller ej.

»Nå, hvad tycker du om honom?» frågade Laura.

»Måtte han vara värd en sådan hund», sade Charles.

»Alla äro inte värda sina egna hundar, det är sant», sade Laura, »långt mindre sina hustrur.»

»Philips svåger är väl den, som åsyftas med det där tankekornet», sade Charles.

»Eftersom Margaret kunde vilja ha honom, var hon inte mycket värd», genmälte Laura. »Att kunna kasta ifrån sig Philips hela förtroende och hängifvenhet, som hon ägde!»

»Å Laura, det har hon väl ändå inte gjort», sade Amy.

[ 24 ]Laura såg ut, som om hon visste något mer, men hennes far återkom i detsamma i sällskap med modern. Han gnuggade händerna, så som han brukade, när han var belåten, och ropade, innan han väl var inne i rummet:

»Nå, Charlie, nå, mina unga damer, är det inte en präktig pojke, hvasa?»

»Så stor är han just inte», sade Charles.

»Inte? Å, han växer väl. Han är inte aderton år än; han har tiden för sig; för resten är han mycket bra som han är; alla kunna inte vara sådana resar som Philip. Nå, hur har du haft det? Har det varit plågor igen?»

»Det förstås», sade Charles kort. Han afskydde att svara på deltagande frågor, när han var ur humör.

»Det var synd; ledsamt att du inte kunde vara nere i dag, men jag tänkte du skulle tycka om att få se honom», sade herr Edmonstone ursäktande och såg ledsen ut.

»Jag hade helst velat veta om det på förhand, så att jag hade fått göra mig litet snygg.»

»Det var tråkigt; jag trodde det skulle roa dig, men jag ser, att du inte är så bra i dag», fortfor stackars herr Edmonstone, ännu icke fullt medveten om hur illa hans välmening slagit ut.

Detta gjorde det onda värre, ty det var liktydigt med att säga åt Charles, att han var vid dåligt lynne. Det blef icke heller bättre af att hans mor, som förstod hans min, skyndsamt började ett annat samtalsämne, i det hon frågade något om unge sir Guy.

»Ni skulle bara ha hört dem tala om honom vid Redclyffe», sade herr Edmonstone. »Alla sade, att han inte hade sin make. Så sade förvaltarn, pastorn, folket, allihop. Så uppmärksam mot farfadern, så [ 25 ]varmhjärtad och vänlig, inte en smula högfärdig — ja, det är min fasta tro, att han kommer att godtgöra allt hvad hans förfäder brutit.»

Charles höjde tviflande ögonbrynen.

»Hur kommer han öfverens med Philip?» frågade Laura.

»Utmärkt. Alldeles efter önskan. Philip är mycket nöjd med honom, och jag har under hela hemvägen berättat för Guy om hur bra Philip är och hvilken god vän han kan få i honom; och det är han så glad åt att tänka sig.»

Charles gjorde, osedd af fadern, en öfverdrifvet förvånad min.

»Jag sade åt honom att ta hunden med sig. De voro så goda vänner. Det vore väl, om man kunde krya upp honom litet; han sörjer ännu så häftigt. Ridhästen och stallknekten komma efter.»

Det var nu tid att gå ned och äta middag, och sedan Charles gjort sura miner åt alla de goda saker hans mor föreslog honom, behagade han slutligen lofva, att hon fick skicka upp det och det, som han icke precis kunde påstå, att han afskydde; och så blef han ensam med sitt misshumör och lilla Charlotte, tills Amy kom upp efter middagen och aflöste systern.

Då Amy kom ned igen till tedags, höll man på att tala om Philip, hvilkens historia Guy icke riktigt hade reda på.

Philip var ende sonen till fru Edmonstones bror, prosten Morville, en framstående och begåfvad man, som varit död nu i fem år. Jämte Philip hade han efterlämnat döttrarna Margaret och Fanny, då tjugufem och tjugutre år, medan Philip var nyss fyllda sjutton. Gossen var primus i sin skola och hade de högsta vitsord för såväl kunskaper som flit och upp[ 26 ]förande; ja, han hade visat en så framstående förmåga och en sådan arbetskraft, att det förespåddes honom en lysande bana vid universitetet.

Fadern dog efter en så kort sjukdom, att sonen icke hann hem, och efterlämnade så liten förmögenhet att delas mellan de tre barnen, att Philip, som icke ville, att systrarna skulle lida för hans skull, öfvergaf tanken på den lärda vägen och gick in vid arméen.

Sir Guy for upp, när han hörde detta.

»Så vackert af honom!» utropade han. »Men hvilken skada! Om farfar bara hade fått veta det …»

»Det sade jag strax», inföll herr Edmonstone. »Ja, det visste nog Philip med; men han visste också, att ingen af oss skulle gå in på något sådant, så han tog saken i sina egna händer, frågade ingen till råds, skref själf till lord Thorndale, hvilken du nog känner, och fick alltsammans ordnadt, innan vi visste ordet af.»

»Man kunde nästan vara afundsjuk på honom för att han fick tillfälle att göra ett sådant offer», sade sir Guy, »dock måste man beklaga honom.»

»Det var förhastadt af honom, fastän i god afsikt», sade fru Edmonstone. »Det hade ju varit bättre, om han sökt något stipendium vid universitetet och gått den väg han passar för.»

»Och nu är Fanny död, och Margaret har gift sig, så det blef till ingen nytta», fortfor herr Edmonstone. »Men du får inte tro, att han är opraktisk heller; jag tar hellre råd af honom än af någon annan, när det gäller en häst till exempel, och jag hör aldrig annat än hur nyttigt hans sällskap är för andra unga män.»

»Berätta om herr Thorndale, pappa», sade Laura.

»Du känner väl lord Thorndale, Guy? Han bor ju inte så långt från er. Jaså, inte närmare? Nå, andre sonen, James, var under Philip i skolan …»

[ 27 ]»Philip säger, att han fick klå honom jämt», inföll Charlotte.

»Philip räddade honom från ett eller annat snedsprång», fortfor hennes far. »Lord Thorndale var mycket tacksam därför, bjöd Philip hem till dem och har på alla sätt tagit sig an honom. Det var han som skaffade Philip hans officersfullmakt, och nu är sonen vid samma regemente. Det är förlagdt i Broadstone, helt nära här; unge herr James är där, en så hygglig och städad ung man som man kan vilja se. Vi måste bjuda honom på middag snart, mamma, och Maurice med, eller hur? Maurice är en ung irländare, en släkting till mig, en mycket bra pojke i grund och botten, men litet vild, förstås. Det var jag, som öfvertalade lord Kilcoran att sätta honom på det här regementet; ingenting är så bra som ett godt föredöme, sa’ jag, och Kilcoran gör alltid som jag säger. Det behöfver han heller inte ångra. Maurice har varit riktigt stadig en tid.»

»Å det var sant, pappa», inföll Charlotte, »Maurice har varit ute och kappridit med en lånad häst, och hästen stupade i kyrkbacken och förstörde knäna.

»Se, så där är det», utbrast herr Edmonstone, »bara jag vänder ryggen till!»

Så började man tala om familjeangelägenheter, och den tystlåtne gästen var för en stund glömd.