Berättelsen om Fiskaren
| ← Berättelsen om den Tredje Sheiken och Mulåsnan |
|
Berättelsen om Konung Junân och den vise Dubân → |
Det var en gång en ålderstigen fiskare, som hade hustru och tre barn; ehuru han befann sig uti torftiga omständigheter, var det dock hans vana att icke lägga ut sina nät mer än fyra gånger hvarje dag. En gång begaf han sig vid middagstiden till hafsstranden och satte ifrån sig sin korg och kastade ut sitt nät och väntade, tilldess det låg utan rörelse i vattnet, då han började draga det åt sig och fann, att det var tungt; han anlitade hela sin kraft, men förmådde icke draga det i land, utan fattade slutligen i ändan af repet och slog en påle ned i stranden och band repet fast dervid. Derefter klädde han af sig och dök rundt omkring nätet och sträfvade, tilldess han fått det i land. Glad öfver sitt lyckade arbete, klädde han sig åter; men då han skulle se efter sin fångst, fann han i nätet blott kroppen af en död åsna. Vid denna syn blef han bedröfvad och utropade: det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den Högste, den Störste! Detta var mig ett hårdt slag af ödet! Och han upprepade följande vers:
O du, som arbetar och sträfvar i nattens mörker samt i nöd och fara: spar din möda: ty Försynens bistånd vinnes icke genom sträfsamhet!
Han befriade derefter sitt nät från den döda åsnan, vred ur det, bredde ut det på nytt, steg ned i vattnet, utropade: i Allahs namn! kastade ut nätet åter och väntade, tills det sjunkit och låg stilla; derpå drog han det åter till sig och fann det ännu tyngre och svårare att få i land än vid förra tillfället. Han trodde nu, att det var uppfyldt med fisk; derföre band han det åter fast och klädde af sig och hoppade uti vattnet och dök, tilldess han fick nätet till land och kunde draga det upp på stranden; men då fann han deruti endast en stor lerkruka, full med sand och dy. Vid åsynen deraf, blef han djupt nedslagen och upprepade följande ord af skalden:
O, hårda öde, hör upp, eller, om du icke vill höra upp, mildra ditt våld!
Icke vinner jag ynnest af lyckan, ej heller gagn af mina händers arbete.
Jag kom hit för att söka mitt uppehälle, men har funnit all möjlighet dertill afskuren.
Huru mången okunnig sitter icke i lycka och glans! Huru mången vis är icke undanskymd i mörker!
Med dessa ord kastade han lerkärlet åt sidan och började rengöra sitt nät. Han bad derefter Gud om förlåtelse för sin otålighet, återvände till hafvet för tredje gången, kastade ut nätet och väntade, tills det sjunkit samt icke längre rörde sig; derefter drog han det i land och fann deri en hel mängd söndriga kärl och krukor.
Men nu höjde han sin blick mot himmelen och sade: o Gud, du vet, att jag aldrig kastar ut mitt nät mer än fyra gånger, och nu har jag redan försökt trenne varp! Derpå utropade han: i Allahs namn! kastade nätet på nytt i hafvet och väntade en stund; men när han åter försökte att draga upp det, förmådde han icke detta, så hårdt satt det fast vid botten. Han utropade: det finnes ingen magt eller kraft annorstädes än hos Gud! — och afklädde sig åter och dök rundtomkring nätet och sträfvade, tills han fick det upp på stranden; här öppnade han det och fann deri ett kärl af metall, hvari någonting var inneslutet, och hvars hals var tillsluten med en propp af bly, hvari vår herre Salomos insegel var aftryckt. Vid åsynen deraf blef fiskaren glad och sade: detta skall jag sälja åt en kopparslagare, ty det är värdt tio guldstycken. Han skakade nu på kärlet och fann det vara tungt samt tänkte: jag måste öppna det och se hvad som är derinuti och lägga detta i min påse; sjelfva kärlet skall jag sedan sälja åt kopparslagaren. Derpå tog han fram en knif och skar omkring blyet, tilldess han lossat det från kärlets hals. Nu lade han kärlet på marken och skakade derpå för att få fram innehållet; men utur kärlet kom ingenting anat än rök, hvilken hvirflade upp mot himmelen och bredde ut sig öfver jorden samt väckte fiskarens största förvåning. Efter en kort stund samlade sig röken tillhopa och tätnade, men kom sedan i rörelse och förvandlades till en ande, hvars hufvud stod ibland molnen, under det hans fötter hvilade på jorden. Andens hufvud liknade en hvälfd kupol, hans händer liknade ofantliga skoflar, hans ben voro som mastträd, hans mun liknade en bergshåla, hans tänder voro som stenar, hans näsborrar som basuner och hans ögon som brinnande lampor; han hade derjemte ett tofvigt och stoftfärgadt hår.
När fiskaren blef varse denna ande, började musklerna i hans sidor att spritta, hans tänder slogo emot hvarandra, hans spott torkade, och han visste icke, hvar han skulle undsticka sig. Så snart anden såg honom, utbrast han: det finnes ingen Gud utom Gud; Salomo är Guds prophet. O Guds prophet, slå mig icke, ty jag skall aldrig mer i verlden sätta mig upp emot dig eller med gerning vara upprorisk mot dig! — O ande (Màrid), — sade fiskaren, — säger du, att Salomo är Guds prophet? Salomo har varit död uti ett tusen åtta hundrade år, och vi lefva nu vid tidens ända. Hurudan är din historia, och hvad har du att berätta, och hvad var orsaken att du kommit in i kärlet? När anden hörde dessa fiskarens ord, sade han: det finnes ingen Gud utom Gud! Hör en god underrättelse, du fiskare! — Hvarom har du underrättelser att gifva mig? — frågade fiskaren. Han svarade: derom, att du i ögonblicket skall lida en grym död. Fiskaren utropade: för denna underrättelse förtjenar du, o herre öfver alla onda andar, att förlora allt beskydd af Gud, o du förkastade! Hvarföre vill du döda mig, och hvad är det, som fordrar, att du skall döda mig, när jag har befriat dig ur kärlet och tagit dig upp ifrån hafvets botten och fört dig upp på torra landet? Anden svarade: Välj hvad dödssätt du vill hafva och på hvad sätt du vill bli dödad! — Hvari består mitt brott, — svarade fiskaren, — att detta skulle bli min belöning af dig? Anden svarade: hör min berättelse, fiskare! Tala, — sade fiskaren, — och var kort; ty min själ har sjunkit ned till mina fötter!
— Vet då, — sade han, — att jag är en bland de affälliga andarne; jag var upprorisk emot Salomo, Davids son, jag så väl som anden Sachr, och han sände till mig sin vezir, Asaf, Berachjas son, hvilken grep mig med våld och förde mig till honom i bojor och ställde mig inför honom. Och när Salomo såg mig, bad han till Gud om beskydd emot mig, och uppmanade mig till att omfatta tron och underkasta mig honom; men jag vägrade. Då lät han hemta denna flaska och insperrade mig deri samt tillslöt den öfver mig med blyproppen, på hvilken han tryckt inseglet med de största bland alla namn; derefter utdelade han sina befallningar till andarne, som förde mig bort och slungade mig midt ut i hafvet. Der låg jag i hundrade år och sade i mitt hjerta: den, som befriar mig, honom skall jag göra rik i alla hans lifsdagar; — men de hundrade åren gingo förbi, och ingen befriade mig. Och jag började ett nytt hundradetal af år, och jag sade för mig sjelf: den, som befriar mig, för honom skall jag öppna alla jordens skatter. Men ingen kom, och ytterligare fyrahundrade år gingo till ända, och jag sade till mig sjelf: åt den, som befriar mig, skall jag uppfylla tre önskningar. Men ännu kom der ingen och befriade mig. Då föll jag uti raseri och sade till mig sjelf: den, som nu kommer och befriar mig, honom skall jag döda och endast medgifva honom att välja det sätt, hvarpå han vill dö. Och si! nu har du befriat mig, och jag har tillåtit dig att välja det sätt, hvarpå du vill dö.
Då fiskaren hört andens berättelse, utropade han: o Allah, hvarföre skulle jag icke hafva befriat dig vid någon annan tid än denna! Derpå sade han till anden: förlåt mig och döda mig icke, så sannt du vill hafva förlåtelse af Gud; och förgör mig icke, på det icke Gud måtte gifva magt öfver dig åt någon, som skall förgöra dig! Anden svarade: jag måste nödvändigt taga ditt lif; välj derföre det sätt, på hvilket du helst vill dö! Fiskaren ansåg sig nu öfvertygad om att han skulle dö; men återigen anropade han anden och sade: förlåt mig af tacksamhet derför, att jag befriat dig! – Nej, – svarade anden, – jag ämnar ju döda dig endast och allenast för den orsakens skull, att du varit min befriare. — O sheik för andarne, – utbrast fiskaren, – har icke jag handlat som en välgörare mot dig, och vill icke du belöna mig med otacksamhet? Men det ordspråket talar sanning, som säger:
Vi gjorde dem godt, och de belönade oss med ondt; så, vid mitt lif! uppför sig
den elake!
Så blir han, som gör godt åt den deraf oförtjente, belönad på samma sätt som
han, hvilken hjelpte hyænan.
När anden hörde dessa ord, sade han: tigg icke ditt lif, ty din död är oundviklig! Då tänkte fiskaren för sig sjelf: denne är en ande, och jag är en menniska, och Gud har gifvit mig sundt förstånd; derföre skall jag stämpla till hans förderf med min klokhet och mitt förstånd, likasom han stämplat med sin list och trolöshet. Nu sade han till anden: har du beslutit att döda mig? Han svarade: ja! Då sade han: vid det aldraheligaste namnet, som står ristadt på Salomos insegel, vill jag göra dig en fråga; vill du besvara henne sanningsenligt? När anden hörde det aldraheligaste namnet nämnas, blef han orolig och darrade samt svarade: Ja, fråga; men var kort! Då sade fiskaren: huru har du kunnat vara innesluten i denna flaska? Hon kan icke rymma din hand och fot, hur skulle hon då kunna inrymma hela din kropp? – Tror du icke, att jag varit deri? – sade anden. – Fiskaren svarade: jag skall icke tro dig, förrän jag ser dig deri. Då skakade anden på sig och blef återigen förvandlad till rök, hvilken höjde sig mot himmelen och sedan blef sammanpackad samt slutligen sänkte sig ned i flaskan, tills alltsammans kommit in deri; men nu grep fiskaren hastigt efter blyproppen, tryckte in densamma i flaskans mynning, ropade till anden och sade: välj nu, på hvilket sätt du vill dö! Jag ämnar bestämdt kasta dig ut i hafvet här och skall bygga mig ett hus på detta ställe; men hvem som helst, som kommer hit, skall jag varna för att fiska på denna fläck, och ämnar säga till honom: här finnes en ande, som, när någon befriar honom, föreslår sin befriare flera olika dödssätt och sedan ber honom välja mellan dem. När anden hörde dessa fiskarens ord, gjorde han försök att komma ut, men kunde det icke, ty aftrycket af Salomos insegel hindrade honom derifrån; han var sålunda fängslad af fiskaren som den eländigaste, svagaste och minsta bland alla andar. Nu gick fiskaren med flaskan ända ned till hafsstranden; men anden ropade: nej! nej! Fiskaren svarade: jo, det är säkert! Jo det är afgjordt! Nu tilltalade anden honom med mild och ödmjuk röst och sade: hvad ämnar du företaga med mig, o fiskare? Han svarade: jag ämnar kasta dig uti hafvet; och om du varit der ett tusen och åtta hundrade år, så skall jag laga så, att du kommer att qvarstadna der ända till domens dag. Sade jag icke till dig: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det icke Gud måtte förgöra dig! Men du förkastade min bön och ville ingenting annat än trolöshet; derför har Gud låtit dig falla i mina händer, och jag har besegrat dig uti list. – Öppna för mig, – sade anden, – på det jag måtte öfverhopa dig med välgerningar! Men fiskaren svarade: du ljuger, du fördömde! Det är med mig och dig som med konung Junâns vezir och den vise Dubân. Hur var det med konung Junâns vezir och den vise Dubân, och huru lyder berättelsen om dem? – frågade anden. Fiskaren svarade som följer: