Berättelsen om Konung Junân och den vise Dubân
| ← Berättelsen om Fiskaren |
|
Berättelsen om Mannen och Papgojan → |
Berättelsen om konung Junan och den vise Duban.
Vet, o ande, att det fordom lefde uti Persernas land en konung, som hette Junân, hvilken egde stora skatter och mycken magt, var en tapper man och hade krigare af alla slag; men han var behäftad med spetelska, hvilken de vise och läkarne icke förmått hela; deras drycker och pulver och salvor gjorde honom ingen nytta, och ingen läkare var i stånd att bota honom. Slutligen anlände det till denna konungs stad en utmärkt vis, som redan hunnit till hög ålder, och som kallades den vise Dubân. Denna man var bevandrad i gamla Grekiska, Persiska, ny-Grekiska, Arabiska och Syriska skrifter samt i läkare- och stjerntydningskonst, både med hänseende till deras vetenskapliga grunder samt reglorna för deras begagnande till godt och ondt; likaledes kände han alla egenskaper hos vexterna, så väl de färska som de torra, de skadliga som de nyttiga, och derjemte var han hemmastadd i philosophernas vishet samt i alla vetenskaper.
När den vise anländt till staden och uppehållit sig der några dagar, fick han höra talas om konungens sjukdom och den spetelska, hvarmed Gud hemsökt honom, samt huruledes läkarne och de lärde ingenting kunnat uträtta. Efter erhållandet af underrättelsen härom tillbragte han följande natt i djupa forskningar, och när morgonen kom och utbredde sitt ljus, och solen helsade de Godas Prydning[1], klädde han sig i sin dyrbaraste drägt och trädde fram inför konungen. Han kysste marken inför hans fötter, framsade en bön för fortfarandet af hans magt och lycksalighet, helsade honom på bästa sätt han förmådde, underrättade honom om hvem han var och sade: o Konung, jag har hört talas om den sjukdom, som träffat din person samt huruledes många bland läkarne äro okunniga om medlen att undanrödja densamma; men jag vill bota dig, utan att gifva dig någon dryck att dricka, samt utan att smörja dig med någon salva. När konung Junân detta hörde, förundrade han sig och sade till honom: huruledes vill du detta göra? Vid Allah, om du botar mig, så skall jag göra dig rik och dina barns barn efter dig samt hopa ynnestbetygelser öfver dig; allt hvad du önskar, skall bli ditt, och du skall bli min följeslagare och min vän. Derpå skänkte han honom en hedersklädning och andra skänker och sade till honom: vill du bota mig från denna sjukdom utan läkedryck eller salva? Han svarade: ja; jag skall bota dig utan något obehag för din person. Och konungen blef ytterligt förvånad och sade: o vise man, vid hvilken tid och på hvilken dag skall det bli uträttadt, som du lofvat mig. Skynda dermed, min son! Han svarade: jag hör och lyder.
Han begaf sig nu bort ifrån konungen och hyrde ett hus, till hvilket han förde sina böcker och läkedomsörter. Derefter utvalde han vissa af sina läkedomsörter och rötter, förfärdigade en bollspelskäpp med ett ihåligt handtag, hvari han lade dem, samt gjorde derefter med mycken konst en dertill hörande boll. När allt detta var färdigt, begaf han sig följande dagen till konungen, kysste marken inför hans fötter och rådde honom att begifva sig ut på rännarbanan samt spela boll derstädes. Konungen begaf sig dit, omgifven af sina emirer, sina vezirer och sitt öfriga följe, och så snart han anländt, framträdde den vise Dubân för honom, lemnade honom käppen och sade: tag denna käpp och fatta honom så här och rid längsutefter rännarbanan och slå till bollen med hela din kraft, tilldess flatan af din hand och hela din kropp bli fuktiga af svett; och när du detta gjort, samt läkemedlet trängt in i kroppen, så vänd tillbaka till ditt palats och gå i badet, två dig och insomna sedan, då skall du finna dig botad, och frid vare med dig! Konung Junân tog käppen af den vise, omfattade honom med handen och satt upp på sin häst; bollen kastades framför honom, och konungen sporrade sin springare, så att han uppnådde honom, då han slog till bollen af alla krafter; och när han fortsatt denna öfning, så länge nödvändigt var, samt badat sig och sofvit, betraktade han sin hud, men kunde der icke upptäcka det minsta spår af spetelskan, utan hela hans kropp var skinande som hvitt silfver. Konungen fröjdades; hans hjerta blef gladt, och han kände sig lycksalig.
Morgonen derpå begaf han sig till rådkammaren och satte sig på sin thron; och hans vezirer och de höga embetsmännen vid hans hof stodo inför honom. Den vise Dubân infann sig likaledes, och när konungen blef honom varse, steg han skyndsamligen upp och lät honom taga plats vid sin sida. Bord dukades derefter för dem, och den vise spisade med konungen och förblef hans gäst hela dagen; och när natten nalkades, gaf konungen honom tvåtusen guldstycken, utom hedersklädningar och andra skänker, samt lät den vise sitta upp på konungens egen häst, när han ville återvända till sitt hus. Och konungen var utom sig af förvåning öfver hans konst och sade: denna man har botat mig med yttre medel, utan att smörja mig med någon salva; vid Allah, detta är vetenskapen i dess fulländning, och det åligger mig att visa honom ynnest och hedersbetygelser samt göra honom till min förtroliga vän, så länge jag lefver. Han tillbragte natten lycklig och glad öfver sin återvunna helsa, och när han stigit upp från sitt nattläger, begaf han sig åter till rådsalen samt tog plats på sin thron, medan de förnämsta af hans hof stodo inför honom samt emirerna och vezirerna sutto på hans högra sida och på hans venstra. Han sände nu efter den vise Dubân, som infann sig och kysste marken framför honom; och konungen stod upp och lät honom sitta vid sin sida och spisade med honom och öfverhopade honom med aktningsbetygelser; han gaf honom återigen en hedersklädning och andra skänker, samtalade med honom, tilldess natten bröt in, och befallde, att fem andra hedersklädningar skulle gifvas honom, tillika med tusen guldstycken; och den vise aflägsnade sig samt begaf sig till sitt hus igen.
När följande morgonen var inne, begaf sig konungen som vanligt till sin rådsal, och emirerna, vezirerna och kamererarne omgåfvo honom. Men bland vezirerna fanns det en med oangenämt utseende och född under en olycklig stjerna; han var lågsinnad och girig, afundsam och elak, och när han såg, att konungen gjort den vise Dubân till sin vän och omfattat honom med så mycken ynnest, afundades han honom alla dessa utmärkelser och stämplade ondt emot honom, allt i enlighet med ordspråket, som säger: ingen är fri från afund, och ett annat: ondskan ligger fördold i hjertat, den mägtige låter henne visa sig i handling, den svage förhemligar henne. Han närmade sig nu till konungen, kysste marken för hans fötter och sade: o konung, du är den, hvars godhet sträcker sig till alla menniskor, och jag har ett vigtigt råd att gifva dig. Om jag skulle dölja det för dig, så vore jag en eländig usling; derföre, om du befaller mig att meddela dig detsamma, så vill jag göra det. Konungen visste icke hvad han skulle tänka om detta vezirens yttrande, utan sade: hvad är det för råd, du vill gifva mig? — Han svarade: o konung, det har blifvit sagdt af de Gamle, att den, som icke tänker på följderna, han skall icke åtföljas af medgången; — nu har jag sett, att konungen vandrar på en väg, som icke är den rätta, eftersom han visat ynnest mot sin fiende och mot den, som önskar hans väldes fall; honom har konungen behandlat med välvilja och hedrat honom på det yppersta samt gifvit honom ett rum bland sina förtroligaste vänner. Men jag, o konung, jag fruktar för följderna af detta handlingssätt — Nu blef konungen orolig, och han skiftade färg, och han sade: hvem är det, som du anser för min fiende, mot hvilken jag visar välvilja? Han svarade: o konung, om du varit sofvande, så vak upp! Mina ord syfta på den vise Dubân. Konungen sade: han är min närmaste förtrogne och den bland menniskor, som står högst i min aktning, ty han återställde mig till helsan genom någonting, som jag endast höll i handen, och han botade mig för en sjukdom, som läkarne voro ur stånd att afhjelpa, och hans like är icke att finna i hela verlden, från vester till öster. Hvarföre yttrar du då dessa ord emot honom? Jag vill från denna dag åt honom bestämma en regelbunden aflöning och underhåll samt hvarje månad gifva honom tusen guldstycken; ja, om jag än gåfve honom en del af mitt rike, så skulle det vara blott en ringa ting mot hvad han förtjenar. Jag kan icke tro, att du sagt detta af annat skäl än det, att du afundas honom. Om jag gjorde såsom du önskar, så skulle jag sedan ångra det, såsom den mannen gjorde, hvilken dödade sin papgoja.
- ↑ Propheten.