Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/100
| ← Om slägten Wasaborg |
|
Tidstafla → |
ETTHUNDRADE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS MINNE.
Få menniskor hafva i verldshistorien efterlemnat ett
sådant namn som Gustaf Adolf; ett namn, som återkallat
minnet icke blott af alla den enskilda menniskans dygder,
utan ock af snillets, statsmannens och hjeltens dermed
icke alltid förenade egenskaper. Redan denna lika
ovanliga som älskvärda personlighet skulle göra honom dyrbar
för hvarje hjerta; men ännu mera har han blifvit det
genom sättet, hvarpå dessa egenskaper användes, genom
den bragd, hvilken blef slutliga föremålet för hans lefnads
verksamhet; nemligen Europas räddning från andligt och
verldsligt slafveri. Den herrliga dager af samhällsordning,
kunskaper och bildning, som under dessa tvenne sista
århundraden gjutit sig öfver och ifrån det nordliga Europa,
har för sin tillvaro att tacka Gustaf Adolfs mod och
Gustaf Adolfs svärd. Han var den, som inom eget bröst
kände kallelsen och kraften att framstå som ljusets och
frihetens försvarare; och han fullbordade detta heliga värf
och beseglade det med sitt eget blod. Hvad stort, ädelt
och skönt dessa länders hjeltar och snillen hafva utfört,
bildat och tänkt, låg redan som frö i den enda
hjeltetanken att för ljusets seger våga både sig sjelf och sitt folk;
och detta frö har efter hans död utvecklat sig i eviga
bragder i statens likasom snillets värf, hvilkas skönaste
blommor må knytas till en krans åt befriarens minne;
en krans fuktad af hela det protestantiska Europas
tacksamma tårar; men mest af det folk, som aktades värdigt
att i sitt sköte uppfostra denna hjelte, att med honom
offra sitt blod i den heliga striden, att med honom gå i
välsignadt minne till den sednaste efterverld.
Och välsignelser hafva också städse följt detta minne, välsignelser af både furstar och folk, af hans egna och af främlingar. För tyskarna har han varit lika, om icke mera kär, än de största af deras egna regenter. Det rum i Weissenfels, som vid balsameringen fläckades af konungens blod, bibehålles ännu och visas som en helgedom. Nürnberg, som han kallade sin ögonsten, som han med så mycken ansträngning försvarade mot Wallensteins hotande svärd; Nürnberg, som hade den hugnaden, att det var en af dess innevånare, den unga Leubelfingen, hvilken likasom ett ombud af stadens tacksamhet följde konungen ända in uti dödsstunden; Nürnberg beslöt att uppresa sin välgörares bildstod, fastän inre förändringar och yttre tvång sedermera hindrade verkställigheten. En Gustaf Adolfs ridknekt vältrade på Lützens fält en stor sten till inemot samma ställe, der det konungsliga liket blef funnet. Stenen har sedan bibehållit sin plats jemte namnet Schwedenstein, samt blifvit omgifven af planterade träd, och besökt af en hvar, som kommit till dessa nejder.
Bland Sverges allmoge står minnet af Gustaf Adolf uti en mindre ljus dager, än af åtskilliga våra andra konungar, t. ex. Gustaf Wasa, Karlarna, den nionde, den elfte och tolfte. Hans verksamhet och högsta värde låg egentligen öfver menighetens fattning, hvilken kände och bedömde den förnämligast efter de derunder ökade skattebördorna. Men ju djupare blicken intränger i häfder och statsförhållanden, desto högre blir vördnaden för denna konung. Rådet beslöt formeligen att tillägga honom namnet den Store. Det har icke blifvit iakttaget. Namnet Gustaf den andre Adolf har i och för sig sjelft inneburit en storhet, som icke behöft någon annan utmärkelse. Konung Gustaf den tredje, alltid varm för fosterlandets minnen, var det i synnerhet för Gustaf Adolfs. På denna konungs födelsedag skulle den af Gustaf den tredje stiftade och så innerligt älskade Svenska Akademien hålla sin högtidliga sammankomst. Hans bild upprestes på Stockholms förnämsta torg; och det sedan Karl den elftes tid igenmurade grafhvalfvet öppnades för att emottaga ättlingarna af Holstein-Gottorpska huset. Gustaf den tredje lät till korets prydnad och till förvarande af sin faders stoft beställa en dyrbar sarkofag från Italien. Men snart insåg han huru opassande det vore, att sätta Adolf Fredrik på högsta platsen uti Gustaf Adolfs graf. Han insåg å andra sidan, huru opassande det vore för honom sjelf såsom son, att ändra det en gång till faderns ära fattade beslutet; och sakens afgörande uppsköts åt kommande åldrar. Sarkofagen lemnades tom; men koret pryddes uteslutande med Gustaf Adolfs minnesmärken, hans harnesk, svärd och vunna fanor.
Våra dagar hafva sett firandet af det stora tvåhundraåriga minnet. Den konung, som bar Gustaf Adolfs spira, likasom han förut mot Europas förtryckare burit Gustaf Adolfs segrande och befriande svärd, kallade Svea folk till minnesfestens begående. Allt, hvad fosterlandet egde snillrikt, praktfullt och stort, framkallades att förherrliga den högtidliga dagen. Kyrkorna öppnades till tacksägelsefest efter den starke hjelte, som Herrans befallning utförde, att man dess ords röst höra skall. Sverges läroverk, Gustaf Adolfs verk, firade öfverallt minnet af sin stiftare och tillika af ljusets och bildningens seger. Likaså och med lika skäl Sverges härar, härförare och embetsverk. Uti hufvudstaden samlades skarorna kring Riddarholmskyrkan och Gustavianska grafven, och under högtidlig gudstjenst och konungahusets närvaro uppflyttades Gustaf Adolfs lik till den honom i koret ämnade platsen. Hans trofaste medhjelpare och vän glömdes icke. Uti slottets pelarehvalf restes bilden af Axel Oxenstierna, för Sverges växande furstar visande på historiens blad efterdömet af Gustaf Adolf och hans dygder.