Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/99
| ← Om Maria Eleonora |
|
Gustaf Adolfs minne → |
NITTIONDENIONDE KAPITLET.
OM SLÄGTEN WASABORG.
Margareta Cabeliaus öden äro efter året 1616
insvepta uti fullkomligt mörker. Ett löst rykte förtäljer,
att hon blifvit upphöjd i grefligt stånd, och slutligen vid
åttio års ålder aflidit på Bergaholms gård utanför
Stockholm.
Hennes son, Gustaf Gustafsson, öfverlemnades uti Karl Gyllenhielms vård, hvilken gaf honom en ganska god uppfostran. Ynglingen hade ett vackert utseende, liflig fattning, redligt och oförskräckt sinnelag; men derjemnte hetsigt, obetänksamt och beblandadt med pratsjuka och otidig högfärd; fel, hvilka Gyllenhielm ifrigt fast förgäfves sökte att utrota, och som i framtiden förorsakade många ledsamheter.
Gustaf Gustafsson reste sedermera till Wittenberg, för att fullända sina studier. Här träffade honom underrättelsen om konungens död. Han skyndade genast till Weissenfels, lät öppna likkistan och betraktade med tårar den förlorade beskyddaren. Slutligen reste han sig upp och sade: Nu är det tid, att också jag blifver en man i verlden. Han ingick uti krigstjenst, utmärkte sig för tapperhet, blef öfverste vid rytteriet, adlad med namnet Gustafsson och erhöll genom Oxenstiernas medverkan stiftet Osnabrück redan 1634. Hans hetsighet föranledde emedlertid åtskilliga obehagliga uppträden, och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med regementets officerare, att han nödgades taga afsked. Han blef dock af Kristina upphöjd till riksråd och grefve med namnet Wasaborg; ägde likväl aldrig hennes förtroende. Man kan icke, sade hon, uti vigtiga värf använda den, som sjelf icke kan tiga. Vid westfaliska freden lemnades han också utan tillräckligt understöd, och mistade derföre Osnabrück, dock mot betydligt vederlag, hvarförutan han af drottningen erhöll amtet och staden Wilshausen uti Brehmen. Följande året sökte han att efter Gyllenhielm blifva riksamiral; men fick afslag. Förtretad öfver denna motgång lemnade han Sverge och dog några år derefter.
Slägten sjönk snart till mindre anseende, serdeles sedan densamma vid Karl den elftes räfst förlorat hela Wilshausen. Gustaf den andre Adolfs sonson, grefve Gustaf Adolf af Wasaborg, blef derigenom med sin talrika barnskara bragt nästan till tiggarstafven, samt föll af sorg och bekymmer uti en sinnessvaghet, som följde honom till grafven. Hans söner tjente uti tyska och svenska krigshärar, knappt ägande kläderna och den värja, hvarmed de försvarade sin store stamfaders eröfringar. En af dem uppsteg dock sedermera i Sverge till värdigheten af generalmajor.
På manliga sidan utdog slägten redan 1754. På den qvinnliga var grefvinnan Henrietta Polixena, född 1696, sista ättlingen. Hon blef invecklad uti åtskilliga kärleksäfventyr, i yngre år för egen, i äldre för andras räkning, och hade derigenom nedsjunkit till yttersta fattigdom och förakt. Uti en liten by i Westfalen lefde vid nära åttio års ålder denna den sista afkomlingen af den store Gustaf Adolf, nästan som inhyses fattighjon, underhållen af ortens torftiga innevånare. Konung Gustaf den tredje blef underrättad om detta sorgliga förhållande. Han anslog åt henne tillräckligt årsunderhåll, samt afskickade derjemnte en gåfva af femhundra dukater, och var nog artig att i brefvet kalla henne: min kusin! Den gamla fröken fick icke länge hugna sig af denna lyckans omvexling. Hon dog redan följande året.