Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/15
| ← Gustaf Adolf utanför Danzig |
|
Träffningen vid Mewe → |
FEMTONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID WALLHOF.
Littauerna blefvo år för år allt mera uttröttade af kriget och började göra svårigheter vid de bidrag, som fordrades för ytterligare rustningar. Dessutom hade den tappre Kodkewitz aflidit under förra turkiska fejden. Dessa omständigheter jemnte Sigismunds ovanliga försumlighet gjorde, att Gustaf Adolf väntade föga motstånd vid ett anfall mot Kurland och Liffland. Midsommartiden 1625 seglade han derföre med en betydlig styrka öfver till Riga, hvarifrån han åt alla sidor angrep fienden. Jacob De la Gardie och Gustaf Horn sändes åt Liffland, der de inom några månader intogo Dorpt, Neyenhusen, Marienburg, Trikal, Adzel m. m., så att nästan hela landet blef eröfradt. Konungen sjelf, åtföljd af Johan och Per Banér, Gyllenhielm, Arnheim, Unga Thurn m. fl., tågade land- och flodvägen uppför Dyna och intog Kockenhusen, Berson, Seelburg och Scheffeling m, m,, hvarefter de utbredde sig öfver hela Kurland och eröfrade Birzen, Bautske och Mitau. Detta allt skedde under föga motstånd. Det fanns väl tvenne dugliga fältherrar hos polackarna, neml. Kristoffer Radziwill och Gosiewsky, men Sigismund förordnade den gamle Leo Sapieha till anförare och Gosiewsky endast som underbefälhafvare till hans biträde. Sapieha deremot brydde sig icke om Gosiewsky, utan lemnade allt förtroende åt sin unga oerfarna son, Stanislaus. Härigenom tyckte sig Radziwill och Gosiewsky förfördelade och drogo sig tillbaka. Krigsrörelserna fingo en både lam och förvirrad gång.
Emedlertid kunde Maria Eleonora icke gifva sig någon ro i Sverge, utan seglade öfver till Rewel. Härifrån ville hon med all makt resa till lägret, ehuru man föreställde henne, att vägen dit förde längs igenom det af pesten anstuckna Liffland. Gustaf Adolf öfvertalade henne dock att stanna qvar, genom löftet att om några veckor sjelf komma till Rewel. Han hoppades verkligen, att polackarna skulle lyssna till billiga fredsvilkor och hade derföre ditsändt några underhandlare; men dessa blefvo fängslade, fiendtliga troppar samlades i Kurland, och Gustaf Adolf insåg nödvändigheten af ett vintertåg för att skydda sina eröfringar. Han befallde dock att tills vidare hålla detta hemligt för drottningen och gick sedan med en temlig styrka upp emot Kockenhusen. Tåget medförde både faror och besvär. Fienden hade besatt andra stranden, och konungen fick en gång sin häst dödad af en derifrån kommande styckekula. Sedermera sjuknade flere, äfven af hans närmaste omgifning, så att han sjelf måste förrätta de flesta göromålen. Jag är, skref han till Axel Oxenstierna, både sekreterare och kamrerare. Vore ock calefactorn sjuk, så blefve jag omnia tria. Vid erhållen underrättelse att Sapieha hade en temlig styrka samlad vid Wallhof, tog Gustaf Adolf tusen valda musketerare och så mycket rytteri, som i hastigheten kunde samlas, och ryckte dermed den 5 Januari 1626 öfver Dyna, och sedan rakt emot fienden. Denne blef varnad, tände derföre eld på byn och förskansningarna, och tågade ut på fältet uti en slagordning, hvilken dock efter polska vanan var föga ordentlig. Det var den 6 Januari tidigt om morgonen, då svenskarne ryckte fram. Unga Thurn förde högra, Gustaf Horn och under honom Teuffel venstra flygeln; konungen sjelf ledde det hela. Efter en kort strid grepo polska rytteriet och sedan fotfolket till flykten. Sjuhundra slagna lågo på fältet; etthundrafemtio fångar och deribland Gosiewsky sjelf fördes till svenska lägret, jemnte fem fanor, tre fältstycken och all fiendens tross. Svenskarnas förlust var så godt som ingen. Detta var den första ordentliga träffningen som Gustaf Adolf vann. De la Gardie, Wrangel och alla de äldre fältherrarna voro frånvarande, så att konungen ensam ägde hela förtjensten af så väl planen som utförandet.
Efter träffningen vid Wallhof voro svenskarna tryggade för ytterligare anfall. Gustaf Adolf ville ej heller under den kalla årstiden företaga något längre tåg mot det fiendtliga landet, utan återvände till Riga. Här utdelade han åt sina trogna vänner Braherna, Gyllenhielm, Klas Fleming, Banérerna, unga Thurn m. fl. en mängd liffländska gods, dels för att belöna deras tjenster, dels för att göra dem desto ifrigare till det nyss eröfrade landets försvarande. Till styresman öfver Liffland förordnades Jakob De la Gardie med säte i Riga; öfver Estland åter Johan De la Gardie i Rewel. Till denna sistnämnde stad skyndade Gustaf Adolf till drottningens möte, och tillbragte der sista hälften af Januari och hela Februari månader, hvarefter de tillsammans begåfvo sig till Sverge.