Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Träffningen vid Wallhof
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Träffningen vid Mewe
Teuffels motgång vid Hammerstein  →


[ 69 ]

SEXTONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID MEWE.

Emedan konung Sigismund ännu alltjemnt afslog de billigaste förlikningar, rustade Gustaf Adolf under den påföljande våren till ett nytt fälttåg. För att komma polackarna närmare på lifvet och derigenom tvinga dem till [ 70 ]fredligare tankesätt, beslöt han att denna gången landstiga i Preussen. En här af 14,000 man samlades vid Elfsnabben under anförande af konungen sjelf, Gustaf Horn, Johan Banér, Torstensson, unga Thurn, Teuffel med flere. Den 22 Juni seglade flottan från Elfsnabben och var redan d. 26 uti hamnen vid Pillau. Denna stad jemnte hela Ostpreussen var ett under Polen lydande län, hvilket nu innehades af kurfursten af Brandenburg. Denne hade i hemlighet lofvat sin svåger Gustaf Adolf att icke göra något motstånd. Då flottan derföre styrde in i hamnen, blef hon visserligen mottagen med ett ganska häftigt skjutande; men kanonerna voro endast laddade med löst krut. Gustaf Adolf landsteg dagen derpå vid Passerg, och inom en månad hade han eröfrat Braunsberg, Frauenburg, Tolkemit, Wormditten, Elbing, Kristburg, Marienburg, Stum, Gustadt, Mewe, Dirschau, Oliva och Pautzke, samt nära omringat Danzig. Städerna hade måst erlägga brandskatter, och jesuiternas dyrbara boksamling i Braunsberg sändes till Upsala; men för öfrigt iakttogo svenska soldaterna en så god krigstukt, att landets innevånare ofta anropade just deras beskydd mot sina naturliga försvarare, de oordentliga polackarna.

Svenskarnas framsteg berodde till en del deraf, att Sigismund icke vidtagit några försvarsanstalter, oaktadt Gustaf Adolfs afsigter på Preussen långt förut varit allmänt bekanta. Han sjelf hade efter vanan beständigt uppskjutit sina rustningar till morgondagen; hans fältherrar tvistade om öfverbefälet, hans undersåtare om krigsgerderna, och emedlertid borttogo svenskarna både städer och land. Nöden tvang ändtligen till enighet, och i början af September kommo Sigismund och Uladislaus i spetsen för 30,000 man tågande nedåt Preussen. Efter hemlig öfverenskommelse hade danzigerboerna med låtsade fredsanbud uppehållit Gustaf Adolf, under det Sigismunds här samlades. Nu afbröto de alla underhandlingar och svenskarna befunno sig mellan den mägtiga handelsstaden på ena och de öfverlägsna polackarna på andra sidan.

Sigismund hade företagit sig att belägra Mewe, en [ 71 ]liten stad vid Weixeln, med obetydlig besättning af endast 60 borgare och 140 svenskar. Gustaf Adolf ansåg orten vigtig, emedan skeppsfarten på Weixeln deraf beherrskades. Han ville äfven undvika hvarje sken af fruktan för polackarna, serdeles som han sjelf helt nyligen erhållit förstärkning. Den 11 September uppbröt han derföre från Dirschau och tågade med hela sin här emot Mewe. För att hindra Weixeln från skadliga öfversvämningar, hafva landets innevånare längs sidorna uppfört höga dammar på något afstånd från stranden. Gustaf Adolf ordnade sitt tåg på sådant sätt, att han alltjemnt hade vallen på högra och floden på venstra handen, varande sålunda på båda sidor skyddad mot hvarje anfall. Ingen fiende kunde upptäckas, utom några kosacker, hvilka skärmytslade med Johan Banér, som hade befälet vid Montauer-spits. Icke långt från Falkenau slog konungen läger mellan floden och flodvallen; hvarpå han med 2000 knektar och 1000 ryttare gick närmare för att undersöka polackarnas ställning. Han fann dem väl förskansade på några temligen branta åsar vid nordvestra sidan om staden. Mellan dessa höjder och floden låg en liten slätt samt en skogsdunge, af ek och hassel. För att närmare utforska stället, hade konungen låtit några troppar intränga uti ekskogen, hvilka dervid råkade i häftig skärmytsling med polackarna. Sigismund stod högst på berget och öfverskådade trakten, samt nedsände den ena hopen efter den andra. Svenskarna, nästan öfvermannade, höllo på att fly, men fattade åter stånd, då konungen sjelf ankom i spetsen för förstärkning och uppmuntrade dem både med ord och efterdöme. Som han emedlertid redan tillräckligt undersökt belägenheten, återvände han tillbaka till hufvudhären, hvarunder Herman Wrangel föste tillbaka de efterträngande polackarna.

Nu ankommo från Pillau unga Thurn och Patrik Ruthwen med tvenne nya regementer. Efter denna betydliga förstärkning framtågade Gustaf Adolf ut efter Weixelstranden på samma sätt som förut och stannade slutligen på ett afstånd af endast 2000 steg från polska förskansningarna. Sedan han användt ännu en dag, dels [ 72 ]att befästa eget läger, dels att utforska fiendens, beslöt han att storma. Anfallet skedde på flere punkter. Unga Thurn, samt under honom Nils Brahe och Hepburn anförde högra flygeln och skotten Musling den venstra. Konungen, hvilken den foregående natten varit illamående, ämnade icke deltaga i striden, utan stannade jemnte Pehr Brahe uti ekskogen. Svenskarna angrepo med utmärkt tapperhet och klokhet. För att vara skyddade mot polska kanonerna, tågade de i början genom ekskogen och sedan så nära under berget, att alla styckeskotten gingo dem öfver hufvudet. Men sedan återstod det svåraste, nemligen att arbeta sig uppför sjelfva höjderna, hvilka voro ovanligt branta och dessutom besatta af fienden. Lyckligtvis voro de just i sjelfva sluttningen beväxta med småskog, hvilket Gustaf Adolf beräknat. Den tjente nemligen svenskarna både till skygd och till hjelp. Med geväret i ena handen, togo de med andra fast uti qvistar och rötter och arbetade sig sålunda uppföre, oväntade och i det längsta osedda af polackerna. Dels på detta sätt, dels på en slingrande gångstig, trängde Musting med sitt folk inemot höjden, och det nästan utan något motstånd. Men nu uppstod den skarpaste strid och det just utefter hela bergskanten. Prins Uladislaus gick tappert i spetsen för polackarna. Gustaf Adolf å sin sida kunde ej heller stanna overksam, då de täta smällarna tillkännagåfvo en lifligare strid. Han ilade dit, och kastade sig midt i hvimlet. En gång blef han af fiender omringad. En ryttare såg det. För att ej röja konungen, ropade han åt några sina kamrater: kom och hjelp mig att försvara bror min der borta. De följdes åt, och konungen blef befriad. Några ögonblick derefter såg Gustaf Adolf samma ryttare fången. Hastigt tog han några af de närmaste med sig, skyndade dit och jagade undan polackarna, samt ropade till den sålunda befriade ryttaren: nu, broder kamrat, är det qvitt oss emellan! På högra sidan hade emedlertid Nils Brahe och Hepburn äfven kommit upp på höjden. En vida öfverlägsen styrka kastade sig emot dem, och Hepburn blef straxt illa sårad i knäet; men Nils Brahe uthärdade med största mannamod det [ 73 ]häftiga anfallet, till dess hans folk under tiden hunnit förskansa sig och Thurn sjelf ankommit med hufvudstyrkan.

Förbittrade öfver nesan att drifvas ur en så fördelaktig ställning, störtade polska husarer och hejdukar i vildt raseri mol högra flygeln. Thurn drog sina troppar baklänges till en lägligare plats. Husarerne följde efter och skriade: De svenska hundarne våga ej afbida de polska huggen. Men vid bergskanten lät Thurn soldaterna fatta stånd och mottog fienden med en så mördande salva, att hästar och ryttare tumlade om hvarandra, och de qvarblifna studsade tillbaka för de skarpa skotten och blanka pikraderna. På samma gång började Mustings folk skjuta dem i sidan, så att snart hela berget betäckles med döda. Husarerna kastade sig på flykten, ehuru Uladislaus med yttersta ansträngning bemödade sig att hejda dem. Svenskarna hade emedlertid på alla sidor kommit upp på berget och förskansat sig. Polska anförarne misströstade om att kunna drifva dem tillbaka och aftågade derföre med tross och fältstycken, lemnande lägret i svenskarnas hand. Polackarna förlorade 4000; svenskarna deremot endast 500 man.

Efter stridens slut intågade Gustaf Adolf uti Mewe och tackade borgerskap, besättning och krigshär för bevisad trohet och tapperhet. Derpå hölls aftonbön, efter hvars slut öfverhofpredikanten Jobannes Botwidi lyckönskade konungen till den vunna segern. Gustaf Adolf hade hört, att denne från en närbelägen höjd åskådat striden. Han svarade derföre leende: Jag tviflade aldrig om segern, emedan jag såg Moses bedja för oss på berget.

Svenskarnas vid detta tillfälle visade djerfhet och skicklighet injagade fruktan hos polackarna. De drogo sig tillbaka och läto förnimma fredliga tankesätt. En underhandling börjades; men Sigismund fordrade hela Liffland och Estland samt dessutom för en af sina söner full arfsrätt till Sverge, i händelse Gustaf Adolf doge utan manliga afkomlingar, och tillika rättighet att under tiden resa fram och tillbaka genom detta rike o. s. v. Gustaf Adolf afbröt med förakt underhandlingen, och emedan hösten [ 74 ]hindrade ytterligare krigsrörelser, förlade han sina troppar i vinterqvarter och reste sjelf öfver till Sverge.

Ryktet om de vunna segrarne hade gått förut och beredt honom ett intåg nära liknande en triumf. De eröfrade fanorna uthängdes till folkets åskådande; och stolthet och stridslystnad började genomströmma hvarje bröst. Äfven prinsessan Kristinas födelse inträffade vid denna tid, af hvilken händelse konungens parti hämtade ytterligare styrka och mod, Ständerna sammankallades. Gustaf Adolf framlade berättelsen om sina uti Polen vunna fördelar, sina fredsanbud och Sigismunds deremot gjorda fordringar. Orimligheten af dessa sistnämnde uppretade allas sinnen till den höjd, att ständerna enhälligt och straxt beviljade allt hvad konungen till krigets fortsättande hade begärt, och för att fullkomligt betaga Sigismund allt framtida hopp om svenska kronan blef den späda prinsessan Kristina hyllad till fadrens efterträdarinna, i fall denne skulle utan manliga arfvingar falla undan.