Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Träffningen vid Mewe
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Teuffels motgång vid Hammerstein
Träffningen vid Danziger-Haupt  →


[ 74 ]

SJUTTONDE KAPITLET.
TEUFFELS MOTGÅNG VID HAMMERSTEIN.

Vintern mellan 1626 och 1627 fördes befälet på svenska sidan af unga Thurn, på polska af underfältherren Koniecpolsky, hvilken i turkiska kriget visat prof af både mod och skicklighet. Under djupaste vintern hade krigsrörelserna hvilat; men Danzig, som var kringrändt af svenskarna, sände till Warschau bud på bud, med anhållan om undsättning. Uti Mars 1627 tågade derföre Koniecpolsky genom Pomerellen mot staden Pardubitz, der Nils Horn förde befälet. Som denne sednare hade ringa besättning och saknade alla slags förråder, måste han efter [ 75 ]kort motstånd uppgifva fästningen. Härigenom fick Danzig öppen tillförsel från vestra sidan.

Öfverstarne Teuffel och Streuff hade uti Tyskland till Gustaf Adolfs tjenst värfvat 1500 man, med hvilka de just nu tågade genom Pommern, ämnande sig till svenskarna i Pardubitz. Vid underrättelsen om denna stads öfvergång, vände Teuffel sig åt söder för att genom de så kallade Waldowska ödemarkerna framtränga till Thurns vid Dirschau varande läger. Genom åtskilliga af pommerska regeringen laggda hinder hade tåget blifvit fördröjdt, så att Koniecpolsky fick underrättelse derom. Han gissade afsigten, och skyndade genom dag och natt att genskjuta Teuffel, hvilket också lyckades. Nära vid Schlochau mötte han tyskarna, hvilka, både underlägsna och oöfvade, snart måste vika och lemna all sin tross i sticket. De drogo sig tillbaka till Hammarstein, af polackarna i hamn och häl förföljda och slutligen omringade och angripna. I början gjordes väl tappert motstånd; men då detta icke straxt ville hjelpa, och då dessutom polska kanoner började spela, förlorade de all fattning. Förgäfves sökte Teuffel att intala dem mod, att bevisa, det faran icke var så slor, som dem syntes o. s. v. De lyssnade icke till hans ord, och när han som anförare befallde dem lyda, gjorde de uppror, satte hattarna som fredstecken på sina lansar, samt tågade till fiendens läger, der några togo tjenst, men de fleste fingo tillstånd att återvända till Tyskland mot löfte att på ett helt år icke tjena mot Polen. Teuffel togs tillfånga, men utvexlades kort derefter, och blef öfverste för gardes- eller hofregementet, hvilket sedermera gjorde sig så ryktbart under namn af gula regementet.