Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kriget med Ryssland
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Om hertig Johan
Om hertig Karl Filip  →


[ 29 ]

FEMTE KAPITLET.
OM HERTIG JOHAN.

Det var en serdeles kännbar olägenhet i början af Gustaf Adolfs regering, att en stor del af landet var anslagen till furstendömen, eller till lifgedingen åt hertigarna Johan och Karl Filip samt enkedrottningarna Katrina Stenbock och Kristina. Härigenom förminskades konungens både inkomster och magt, likasom regeringsåtgärdernas kraft och sammanhang, och de obehagligaste tvister kunde deraf i framtiden föranledas, likasom fordom under konungarna Eriks och Johans regeringar. Lyckan befriade dock Gustaf Adolf från alla dylika uppträden, emedan inom 11 års tid båda hertigarna med döden bortgingo utan att lemna några lagliga arfvingar.

Hertig Johan, son af Johan den tredje och Gunnilla Bjelke, var lärd och redlig, i krig tapper, i fred stilla och fromsint. Till riksstyrelsen hade han hvarken förmåga eller lust, utan lemnade den icke ogerna åt Gustaf Adolf mot någon tillökning på furstendömet. I dessa tänkesätt styrktes han också af sina tjenare i allmänhet, serdeles af gunstlingen Göran Gyllenstierna. Från andra håll deremot gjordes flere försök att genom hertig Johan stifta oro i riket, och Sigismund tillställde honom i sådan afsigt ett bref, gömdt i ett knifskaft. Men Johan skickade brefvet [ 30 ]genast till Gustaf Adolf. Denne å sin sida bemötte hertigen alltid med största uppmärksamhet och verkligt förtroende; kallade honom statens pelare och uppdrog honom åtskilliga angelägna ärenden, hvilka alla blefvo temligen väl och till nöjes uträttade.

För sig sjelf deremot visade hertigen mindre duglighet. Furstendömet vanvårdades, och det eljest så rika Östergötland var slutligen helt och hållet utarmadt: likaså dess hertig. Vid sin död lemnade han betydliga skulder och bad uti testamentet, att hertigdömets inkomster ännu någon tid måtte till betalningen anslås, på det bedragna borgenärer icke skulle få orsak att qvida och beklaga sig på hans döda mull.[1]

Till denna dåliga förvaltning bidrog ganska mycket hertigens beständiga sjuklighet, kanske äfven hans olyckliga giftermål. Det sluga paret Karl den nionde och drottning Kristina hade nemligen förutsett, huru farlig hertig Johan kunde blifva, derest han erhölle en främmande och ärelysten furstinna till gemål. För att förekomma sådant, beslöto de gifta honom med deras egen dotter, den till kropp och själ svaga Maria Elisabeth. De begge föreslagna kände ingen serdeles böjelse för hvarandra, men voro ännu unga, Johan 21, Maria 15 år, båda af naturen eftergifna, och från barndomen vanda vid blind lydnad för Karls och Kristinas befallningar. I början på året 1611 blefvo de förlofvade. Enligt då gällande författningar var väl äktenskap mellan syskonbarn förbjudet; men Karl rådfrågade härvid hvarken presterskap eller ständer, och ingen vågade oåtspord säga något deremot.

Efter Karls död följde regeringen samma plan, och på riksdagen i Stockholm 1612 väcktes fråga om prinsessans brudskatt. Nu fattade presterna mod, och utan att vara rådfrågade, inlemnade de ett allvarsamt betänkande mot giftermål mellan syskonbarn i allmänhet, med anhållan, att konungen täcktes sådana förbjuda. [ 31 ]Enkedrottning Kristina blef öfver denna deras djerfhet högeligen förtörnad, och skref dem till ett förebrående bref, hvari hon bland annat erinrade dem, att giftermål hörde icke under andelig, utan verldslig lag. Regeringen fäste intet afseende vid presternas insaga, och 1612 den 29 Nov. blefvo de tvenne furstliga personerna sammanvigda på Stockholms slott, med all den tidens brukliga prakt och högtidlighet.

Deras äktenskap blef olyckligt. Sjuklig var hertigen, än mera hertiginnan; hon var till och med stundom rubbad till sina sinnen. Inbördes kärlek och förtroende saknades. Inga barn förljufvade deras sammanvaro, inga allvarsamma göromål upptogo deras tid. Sysslolösa, sjuka, ledsna vid hvarandra och hela lifvet, tillbragte de sorgsna dagar än på Bråborg, än på Kongsbro eller Wadstena. Glädjen flydde och vantrefnaden kom, hvarhelst de visade sig. Allmänheten hviskade, att man tydligen kunde skönja Guds straff öfver det olofliga äktenskapet. Sjelfva enkedrottningen Kristina ändrade slutligen tankar och tal. Gud förlåte presterskapet, sade hon, att de icke togo bladet från munnen och sade bestämdt Nej till den olyckliga förbindelsen.

Detta sorgliga äktenskap blef lyckligtvis icke långvarigt. År 1618 i Mars månad dog hertigen, fem månader derefter hertiginnan. Då de icke efterlemnade några barn, hemföll hela furstendömet till kronan.


  1. Bond. Hertig Johans af Östergötland testamente. Bråborg d. 9 Mars 1615.