Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/4
| ← Kriget med Danmark |
|
Om hertig Johan → |
FJERDE KAPITLET.
KRIGET MED RYSSLAND.
Uti Ryssland fortforo ännu de oroligheter, som blifvit väckta genom de falska Demetrierna. Folket, så det högre som lägre, var både förvirradt och förvildadt genom de beständiga tronvexlingarna och krigen, och inom riket fanns ingen enda man med nog anseende och kraft att förena de stridiga partierna. Dessa sökte hvar för sig understöd hos Sverge och Polen, och valde deras prinsar till storfurstar. Dessa grannar begagnade sig dock temligen egennyttigt af Rysslands förlägenhet. Polen lofvade ditsända Uladislaus, Sverge åter Karl Filip; men båda sökte under dessa förevändningar endast tillfälle att åt sig eröfra hela eller åtminstone en del af det olyckliga landet. Sådana voro följderna först af Boris Godunows brott, sedan af det mot honom så lättsinnigt företagna upproret.
Polens och Sverges egennyttiga förfarande väckte ändteligen ryssarnas uppmärksamhet och motstånd. De få ädlingar, som ännu egde qvar någon kraft och fosterlandskärlek, samlade sig i Moskau, och utvalde till storfurste Mikael Federowitsch Romanow, en hoppfull yngling, sedermera stamfader för det romanowska kejsarehuset. Alla olika partier förenades småningom om den infödda beherrskaren, och de bedragna förhoppningarna alstrade ökadt hat mot utlänningen. Naturligtvis råkade derföre den nya regeringen uti krig med både Polen och Sverge; och kom dervid merändels till korta, emedan landet var alldeles utblottadt, och folket uti krigstukt och ordning helt och hållet sina fiender underlägset. Ryssland nödgades ändteligen i Stolbowa ingå med Gustaf Adolf en fred, som var den fördelaktigaste Sverge nångonsin afslutat med denna granne. — De märkligaste omständigheter under det föregående kriget voro följande.
Hertig Karl Filips val. Sedan Jakob De la Gardie intagit Nowgorod, valde innevånarne den svenska då varande kronprinsen Gustaf Adolf till storfurste. Men snart kom underrättelse, att Karl den nionde dött och Gustaf Adolf blifvit utvald till efterträdare. De la Gardie förutsåg, att ryssarna på intet sätt skulle kunna förmås att mottaga sjelfva svenska konungen till beherrskare. Han höll derföre det inträffade dödsfallet någon tid hemligt, tills sinnena hunnit förberedas, hvarefter hertig Karl Filip utkorades i brodrens ställe. Oaktadt detta val föreskrefs af De la Gardies myndighet och under svenska kanonernas inflytande, blef det dock snart och temligen allmänt erkändt. Trakterna åt Archangel, Jaroslaw, ja sjelfva Moskau förklarade sig villiga att mottaga den svenska prinsen.
I Stockholm var emedlertid annorlunda beslutadt. Man ville begagna tillfället och antingen lägga hela Ryssland eller åtminstone en del deraf under Sverge, och Gustaf Adolf ämnade derföre sjelf mottaga den honom förut erbudna ryska kronan. Detta väckte misstankar hos ryssarna, och på deras samt De la Gardies föreställningar beslöt man, att Gustaf Adolf skulle nedlägga sina anspråk, och att Karl Filip i dess ställe skulle mottaga de sedermera gjorda anbuden och resa öfver till Nowgorod. Men denna färd fördröjdes tid från tid. Skälen voro mångahanda. Enkedrottningen vacklade; hon önskade visserligen se storfurstekronan på den älskade sonens hufvud; men drog också i betänkande att bortsända honom till ett så rått och oroligt folk. Hon lade verkligen många hinder i vägen; än behöfde han ytterligare fullkomna sig i studier; än vågade man ej sända honom ut för den hårda årstidens skull o. s. v. Man tror också att några af de gamla svenska slägterna sågo ogerna det stora anseende ätten De la Gardie redan vunnit, och derföre missunnade den den ännu större, att förvärfva en ny krona åt konungahuset. Regeringen sjelf eftersträfvade ifrigare den fördelen att utvidga svenska gränserna på Rysslands bekostnad, än den äran att sätta en svensk prins på ryska tronen. Af alla dessa skäl gick det ganska trögt med hertig Karl Filips afresa, ehuru ryssarna sände den ena beskickningen efter den andra till dess påskyndande. Men under tiden fortforo De la Gardie och Ewert Horn att gripa omkring sig. Den förre intog Nöteborg; den sednare Koporie, Jama, Augdow och Iwangorod. Detta ökade ryssarnas obenägenhet. I trakten kring Nowgorod vågade väl ingen sätta sig emot de segrande svenskarna; men uti det inre Ryssland fattade man mod och utvalde, som förbemäldt är, Mikael Romanow till storfurste. Vid denna tiden ändteligen begaf sig hertig Karl Filip på vägen; men hann ej längre än till Wiborg, innan underrättelse mötte, att större delen af riket affallit till Mikael Romanows parti. Äfven från Sverge kommo bud att enkedrottningen, sjuk af ångest och oro, längtade och väntade efter hertigens återkomst. Gustaf Adolf och svenska rådet, som under tiden fått de vigtigaste gränsfästningarne i sina händer, yrkade ännu mindre på fortsättningen af hans resa, och efter någon tids öfverläggningar återvände hertigen till sitt fädernesland. Det kunde ej nekas, att Karl Filip troligen blifvit storfurste i Ryssland, derest han vid första kallelsen hade begifvit sig till stället. Men i Sverge ville ingen, hvarken konungen, enkedrottningen, rådet eller ständerna kännas vid att hafva förorsakat det så menliga dröjsmålet.
Jakob De la Gardie. Nu utbrast i full låga kriget mellan Gustaf Adolf och den nyvalde storfursten. Talrika skaror af de nu mera eniga och ifriga ryssarna strömmade emot gränsen; kriget antog ett svårare skaplynne, och vid Bronitz föreföllo träffningar, skarpare än under alla de föregående fälttågen. Svenskarnas ordning, krigsvana och tapperhet förskaffade dem likväl öfverhanden. Härtill bidrog äfven det utmärkta befälet. Ewert Horn fortfor att med mod och skicklighet föra svenska ströftågen, och hans ankomst var ett säkert förebud till ryssarnas nederlag och flykt.
Det hela leddes af Jakob De la Gardie med lika ovanlig kraft som klokhet. Han styrde krigsrörelsernas likasom underhandlingarnas gång, och hade genom sin person hos ryssarna vunnit det största anseende. Den lyckliga vändningen af kriget och genomdrifvandet af hertigens val var alltsammans till större delen De la Gardies verk. Det harmade honom derföre på det högsta, då svenska regeringen omintetgjorde allt hans bemödande för konungahusets upphöjelse på ryska tronen. Han igenkände afundsmännens spår, och var äfven mindre nöjd med sjelfva Gustaf Adolfs uppförande, så att han till och med begärde sitt afsked. Konung Sigismund i Polen ville taga tillfället i akt, och sökte genom smicker och stora löften locka De la Gardie ur svenska tjensten; men denne skickade brefven jemnte ny trohetsförsäkran till sin rättmätige konung. Gustaf Adolf visste värdera en sådan man. Han öfvertalade honom att stanna qvar och for sjelf åren 1614 och 1615 till östra gränsen, för att, som han sade, af denne erfarne hjelte lära sig krigskonsten. Inom fyra år utnämndes De la Gardie till riksråd, riksmarskalk och slutligen till grefve, varande den ende som under Gustaf Adolfs tjuguettåriga regering till denna värdighet upphöjdes.
Ewert Horns död. Sedan den ryktbare Karl Henriksson Horn år 1590 fallit i onåd, tillbragte han sina sista tio lefnadsår för det mesta på arfvegodsen i Finnland, fjerran från statsärendena, endast lefvande för maka och barn. Hans söner erhöllo derigenom en ganska vårdad uppfostran. Herr Ewert, den andre i ordningen, var efter tidens sed ganska lärd. Han kände latinet, tyskan och fransyskan i grund. Lika mycket utmärkte han sig genom insigter i andra ämnen, genom redlighet, duglighet, men mest genom sin ovanliga tapperhet. Vid utförandet af de flesta krigsbragderna under ryska fejden var Ewert Horn De la Gardies högra hand. Ett aktningsvärdt förhållande herrskade mellan båda hjeltarne, och icke minsta spår af misstroende eller afund kunde upptäckas. De la Gardie erkände öppet för konung och folk Horns stora förtjenster; och då afund och förtal sökte svärta De la Gardie, var det Ewert Horn som oförskräckt och kraftigt tog honom i försvar. Det var dessa tvenne herrar och deras hjelteförbund som inhägnade Finnska viken inom Sverges gränser och för nära ett helt århundrade stängde ryssarna från Östersjön. Gustaf Adolf erkände dessa förtjenster. Då de under träffningarna vid Bronitz hade, för att bibehålla Nowgorod, blottställt sig för den öfverlägsna ryska krigshären, skref han och bad dem icke trotsa natur och öfvermagt, tilläggande: Det är mig mera angeläget om edra personer, än om hela Stora Nowgorod.
Redan länge hade Gustaf Adolf önskat tillfälle att uti dessa strider pröfva och utbilda sin egen fältherreskicklighet; men kriget med Danmark och angelägna inrikes göromål hade år för år hindrat honom; likaså rådet, af fruktan både för konungens lif och för stigande krigslystnad. Ändtligen år 1614 kom han på en kort tid öfver till hären, och hade den glädjen alt eröfra den af fienden förut återtagna fästningen Augdow. År 1615 återkom han och företog belägringen af Pleskow. Den drog länge på tiden. Besättningens styrka, sjukdomar bland svenskarna, en missgynnande väderlek och dessutom utsigterna till en förmånlig fred bevekte konungen att slutligen öfvergifva hela företaget. I början af denna belägring blef herr Ewert Horn skjuten i en obetydlig skärmytsling. Man hade om morgonen bedt honom icke påkläda den lätt igenkänliga fältherredrägten, men han satte sig öfver faran och varningen. Sjelfva striden var högst obetydlig; endast två eller tre af svenskarna föllo; men deribland Ewert Horn, till härens, konungens och hela rikets sorg och saknad. Året derpå blef han under egna segerfanor begrafven på fädernegodset Kanckas. Gustaf Adolf sjelf bevistade likbegängelsen.
Freden i Stolbowa. Det af in- och utvertes fiender så länge sönderslitna Ryssland önskade och behöfde fred, åtminstone med någon af dess tre fiender, Sverge, Polen eller Tartariet. Gustaf Adolf, som såg, att hädanefter var föga ära och ingen fördel att vinna, önskade äfven lugn på denna sidan, för att sedan med odelad styrka få vända sig mot Polen. Underhandlingarna öppnades, men gingo i början ganska långsamt. De segrande svenskarna gjorde dryga fordringar, hvilka ryssarna sökte i det längsta undandraga sig. Men emedlertid hotade på ena sidan tartarer, på andra polackar, och ryssarna måste af fruktan för så många fiender gifva vika. Den 27 Februari 1617 afslöts freden uti Stolbowa, en by icke långt från Ladoga. Ryssland afträdde åt Sverge Kexholm med dess län, Nöteborg med den delen af dess län, som låg mellan Ladogasjön och Finnska viken, Ingermanland med fästningarna Iwanogorod, Jama och Koporie, samt alla anspråk på Liffland, och dessutom 20,000 rubel. Sverge deremot nedlade Karl Filips anspråk, erkände Mikael Romanow som storfurste och återlemnade de eröfrade fästena Ladoga, Nowgorod, Stara-Russa, Porchow och Augdow. Freden afslutades på svenska sidan af Jakob De la Gardie, Arvid Wildman och Henrik Horn, en broder till Ewert Horn. Ryssarna voro vana att anse De la Gardie som den förnämsta man i Sverge näst efter konungen. Såsom äldre i rådet måste deremot Henrik Horn vid fredsunderhandlingarna egentligen taga plats öfver De la Gardie; men denne vägrade sådant, dels af stolthet, dels föregifvande, att genom en sådan nedsättning skulle hans anseende och inflytande hos ryssarna minskas och freden derigenom fördröjas. Henrik Horn gaf efter af vördnad för De la Gardies bragder och för att ej genom enskilda tvister förspilla det allmänna bästa; och freden blef på ofvannämnde vilkor afslutad.
Nu var således det andra af de från Karl den nionde ärfda krigen slutadt, och det genom en så utmärkt hedrande och fördelaktig fred. Glädje och fröjd uppfyllde hela riket, äfven tacksamhet och kärlek mot den unga konungen. Denne var sjelf ganska tillfredsställd öfver den lyckliga utgången. Han föreställde ständerna, huru många ymniga landskap, fiskrika och för handel välbelägna strömmar uti denna fred blifvit med riket förenade. Sverge hade nu genom Narwa- och Newa-strömmarne portarna öppna att drifva sin egen handel; men kunde när som helst tillsluta dem för ryssarna. Dessa sednare voro så fullkomligt stängde från Östersjön, att de till dess vatten icke kunde utskjuta en båt en gång. Dessutom var gränsen blifven mera beqvämlig att försvara. Ingermanland skyddades af Peipus och Narwaströmmen; Finnland, Sverges förstuga, af Newafloden och den breda Ladogasjön, öfver hvilket dike ryssarna icke så lätt skulle kunna hoppa. Med verklig siareblick förutsåg konungen de faror, hvarmed Ryssland i framtiden hotade Sverge, serdeles om det kunde få fast fot vid Östersjön. I bref till Axel Oxenstierna gladde han sig derföre att det lyckats honom stänga dem från denna fördel; ty, skref han, får hin hårde en gång foten väl i förstugan, så tränger han sig också snart in i sjelfva huset.