Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/59
| ← Tåget till Werben |
|
Tillys och Gustaf Adolfs andra möte → |
FEMTIONDENIONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID ANGERN.
Mot medlet af Juli månad, sedan Gustaf Adolf redan fått sina fästningsverk i förträfflig ordning, kom underrättelse, att Tilly nalkades och hade hunnit inemot Magdeburg. Konungen beslöt att genom ett raskt företag söka öfverrumpla någon del af dess genom tåget uttröttade troppar. I möjligaste hemlighet sände han 3000 man, större delen rytteri, till Arenburg, en liten stad söder om Werben. Den 16 Juli om qvällen red han sjelf dit, satte sig i spetsen för det samlade folket och framtågade under nattens mörker till Beldingen. Den 17 Juli var en söndag. Konungen låg hela dagen orörlig; men utsände en liten afdelning af gula regementet för att skaffa underrättelse om fiendens ställning. Dessa lyckades att öfverraska och tillfångataga några ströfvande österrikiska ryttare, af hvilka man fick veta, att Tillys förtroppar stodo endast två mil derifrån. De bestodo nemligen af fyra regementer rytteri. Längst åt vester uti byn Burgstall låg regementet Montecuculi, och åt öster uti Angern Holk och Coronini, midten under Bernstein uti Reindorff. I följe af dessa underrättelser ordnade konungen anfallet; Baudis mot Montecuculi, Gustaf Adolf sjelf mot Bernstein, och rhengrefven mot Holk och Coronini. Mot aftonen gingo tropparna från Beldingen, och kommo vid nattens början till besagde byar, hvarest de delade sig, tågande hvar och en till bestämd ort. Innevånarne, som hatade de kejserliga, hade lemnat dessa i fullkomlig okunnighet om svenskarnas företag; soldaterna, trötta af förra dagarnas mödor, förrättade sin vaktgöring mindre uppmärksamt, och öfverstarna sjelfva kunde alldeles icke föreställa sig, att den underlägsne Gustaf Adolf skulle gå anfallsvis tillväga. Af dessa orsaker blefvo de helt och hållet öfverraskade. Baudis, som hade kortaste vägen, kom först fram och fann det fiendtliga regementet i sömnens armar; hvarförutan dess öfverste var frånvarande. Som en storm bröt han in uti byn; största delen af fienderna blef nedhuggen; endast få kunde rädda sig med flykten.
Bullret af denna skärmytsel väckte Bernsteins uppmärksamhet, och konungen fann vid ankomsten dennes regemente redan väpnadt och uppstäldt. Vid svenskarnas första anfall veko de tillbaka, men det lyckades Bernstein att genom förmaningar och exempel få dem att återigen hålla stånd. En kort, men häftig strid uppkom. Konungen sjelf, hänförd af sin ifver, störtade in bland fienderna, blef omringad och var nära att nedhuggas, då Harald Stake kom till hjelp och dref österrikarne undan. I detsamma blef den tappre Bernstein skjuten, lika så unga grefve Kollowrath, en bland hans bästa officerare. Österrikarne kastade sig på flykten, svenskarna följde efter och Gustaf Adolf lät antända byn, på det dess plundring icke skulle förorsaka oordning bland tropparna.
Rhengrefven var den som sist hann till målet, hvarest båda regementerna Holk och Coronini funnos uppställda i god ordning; skjutningen från Burgstall och Rheindorff hade tjent dem till väckelse. Här blef den hårdaste striden, emedan fienden var både talrikast och dessutom anförd af den oförvägne Holk. Slutligen måste dock äfven denne begifva sig på flykten. Efter ett kort förföljande drogo sig alla de svenska tropparna tillbaka mot Werben, lastade med ett icke obetydligt byte.