Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolf och kurfursten af Brandenburg
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Tåget till Werben
Träffningen vid Angern  →


[ 274 ]

FEMTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
TÅGET TILL WERBEN.

Efter Magdeburgs förstöring trodde man, att Tilly skulle kasta sig öfver Gustaf Adolf, helst denne sednare var underlägsen och dessutom led betydligt af pesten. Men uti hela Tillys uppförande, i afseende på Gustaf Adolf, visar sig en tveksamhet, för att icke säga räddhåga, hvilken i mångas ögon var ett förebud till den stundande olyckan. Äfven denna gång undvek han en afgörande strid, lemnande Pappenheim med ett mindre antal troppar till Magdeburgs beskydd och tågade sjelf åt Hessen för att tukta den motspänstiga landtgrefven. Hans soldater, af Magdeburgs blodbad än mera förvildade, framforo under Türingens genomtågande med svärd och brand. Vid gränsen af Hessen skickade han till landtgrefven en skriftlig befallning att afsäga sig Leipziger-förbundet och mottaga kejserliga besättningar. Landtgrefven nekade; Tilly beredde sig till ett härjande infall och hade redan sändt åtskilliga ströftroppar öfver gränsen; då från Pappenheim det ena budet anlände efter det andra med underrättelse, att svenskarna gått öfver Elben och med anhållan om hjelp. Tilly beslöt att vända om. I sin glädje öfver den undsluppna [ 275 ]faran sjöngo hessarna: O Gud, vi lofve dig! men folket i Thüringen, som nu för andra gängen skulle mottaga de fruktade gästerna, blefvo alldeles förtviflade och sammanrotade sig uti skogarna, beväpnade med bössor, spjut, liar och slagor. Flere hopar plundrande österrikare blefvo nedgjorde, innan Tilly genom Thüringer-skogarna hann uppåt Magdeburg igen.

Orsaken till detta Tillys återtåg var, som sagdt är, Gustaf Adolfs öfvergång öfver Elben. Sedan nemligen denna konung öfvervarit de mecklenburgska hertigarnas högtidliga intågande uti Güstrow, lemnade hon till deras biträde och skydd Åke Tott med några regementer, och skyndade sjelf till svenska hären uti Brandenburg. Han beslöt att begagna Tillys frånvaro och uppbröt straxt efter midsommar mot Elben. Öfverallt flydde de kejserliga utan svärdsslag, och Pappenheim sjelf drog sig tillbaka inom Magdeburgs murar. Den sista Juni gingo svenskarna öfver Elben och intogo följande dagen Tangermünde, hvarvid några och sextio österrikare blefvo tagna till fånga. Dessa kastade sig på knä för konungen och bådo om sitt lif. Stån upp! sade Gustaf Adolf; jag är ingen Gud! Tillbeder deremot den allsmäigtige Guden, och tacker honom för förskoningen af edert lif. Ty i förtjenten visserligen att sjelfva blifva så behandlade, som i andra behandlat hafven.

Nu stodo för konungen tvenne vägar öppna. Den ena var att söka fördrifva Pappenheim utur Magdeburg; men härtill ansåg han sig för svag, emedan Gustaf Horn med en betydlig del af hären låg vid schlesiska gränsen och Tilly snart kunde komma Pappenheim till hjelp. Den andra var att bemägtiga sig nedre delen af Elbefloden, och under tiden afvakta så väl egna förstärkningar, som ett fullkomligt utbrott af den hemliga oviljan mellan kejsaren och kurfursten af Saxen. Detta sednare blef hans beslut och staden Werben medelpunkt för härens nya ställning. Detta val har af alla kännare blifvit högeligen berömdt, såsom ett mästerstycke af krigskonst och snille. Werben är nemligen beläget på vestra stranden af Elbe-floden, just midt emot det ställe, der Hawel från östra [ 276 ]sidan i densamma utfaller. Oberäknadt fästningsverken var således staden på nära trenne sidor försvarad af den bugtande Elben, hvilken, jemte Hawel, lemnade ymnig tillförsel. Från Werben kunde svenska magten dessutom beskydda de tre vänskapliga länderna, Mecklenburg, Pommern och Brandenburg. Den fiende åter, som skulle angripa, måste förut vandra igenom de alldeles utplundrade Thüringer- och Magdeburger-länderna.

Ortenhurg och Baudis skickades för att eröfra denna. stad. Flodens vatten var, i anseende till den starka värmen, betydligen förminskadt, och de båda öfverstarna med deras ryttare satte hurtigt öfver strömmen, angrepo staden och bemägtigade sig densamma, oaktadt besättningens lifliga men korta motstånd. För att svalkas efter stridens och dagens hetta kastade sig båda herrarna badande i floden, och satte sig derefter glada och förnöjda till dryckesbordet. Följden blef en stark förkylningsfeber, som lade Ortenburg i grafven och Baudis för ett par veckor på sjuksängen.

För att äfven här hafva ryggen skyddad, sände Gustaf Adolf Johan Banér att fördrifva de kejserlige från Hawelberg. Det skedde förnämligast genom blåa regementet som med gamla öfverste Winckel i spetsen vadade öfver Hawelfloden med vattnet ända upp under ärmarna, och angrep samt fördref den på motsatta stranden stående fienden. Nu hade svenskarna bemägtigat sig hela östra sidan af Elben utefter en sträcka af flera mil.

Platsen för sjelfva hufvudlägret valdes mellan Werben och Elbestranden. En hög och stark dam var redan förut derstädes uppkastad, för att hejda flodens öfversvämningar. Inom denna dam förlades lägret på samma sätt, som 1627 vid Mewe. Dammens styrka ökades både till höjd och tjocklek, och flere bollverk och fältskansar lades till sidorna. Hvarje regemente fick sin anvista plats att både befästa och försvara, och derföre skedde också det första med så mycket mera noggrannhet. Äfven staden blef innesluten inom de nya verken, från hvilka 150 kanoner hotade den angripande fienden med eld och [ 277 ]förstöring. Vi äro här lika trygga, sade konungen, som om vi vore på den bäst förskansade ö.

Äfven vid detta tillfälle visade sig hans ovanliga lycka. Pesten hade uti Brandenburg anställt svåra förhärjningar bland hans folk; men den upphörde i detsamma som konungen återkom från Mecklenburg och tog tropparne med sig mot Elben: Uti lägret vid Werben, fästan ganska trångt, och under den hetaste tiden af en ovanligt het sommar, herrskade glädje och sundhet. Till en del var väl detta lyckliga färhållande en följd af konungens goda anstalter och den ymniga tillförseln; men soldaterna tillskrefvo det lika mycket om ej mera konungens lycka och Guds skyddande hand öfver deras älskade hjelte.