Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/78
| ← Gustaf Adolf i München |
|
Wallenstein återgår till kejsarens tjenst → |
SJUTTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
SVENSKA KRIGSRÖRELSERNA UTI DET ÖFRIGA TYSKLAND.
Vi hafva hittills med vår berättelse förnämligast och nästan uteslutande följt den under Gustaf Adolfs eget befäl stående svenska hufvudhären. Innan vi likväl företaga oss att framställa den afgörande striden mellan denne konung och Wallenstein, torde det vara nödigt att lemna någon öfversigt af de krigsrörelser, som förehades äfven uti de öfriga delarna af tyska riket. Vi följa dervid den ordning, som ländernas läge gifver vid handen.
Böhmen blef icke indraget uti svenska kriget förrän efter slaget vid Breitenfeld, då kurfursten af Saxen med sin krigshär öfversvämmade detta land och intog dess hufvudstad. Mot honom stod i början kejserliga öfversten Maradas med föga folk och föga framgång. Sedan Wallenstein fått sin nya krigshär i ordning, blef det hans första företag, att vända sig mot Böhmen, der han, utan synnerligt motstånd, jagade saxarna öfver gränsen. Svenskarna togo icke någon del uti dessa rörelser.
Schlesien blef redan straxt efter eröfringen af Frankfurt am Oder föremål för båda partiernas uppmärksamhet. Kejsaren samlade uti detta landskap icke obetydliga troppar under Tieffenbach och Götz, med synbarlig afsigt, att derifrån bryta fram och afskära svenskarna från Östersjön. För att förekomma dylika försök, hade derföre konungen beständigt på denna sidan en tämlig styrka, likasom på vakt. Den var i början under Gustaf Horns befäl. Men sedan konungen trängt djupare in i Tyskland, behöfdes denne pröfvade fältherre till angelägnare värf, och Alexander Lesslie sattes i stället. Frampå året 1632 bortkallades äfven denne och Schlesiens bevakande anförtroddes åt Jakob Duwall. Hittills hade kriget i dessa nejder bestått förnämligast uti obetydligt skärmytslande. Men nu hade Wallensteins rustningar blottat gränsen på försvarare; och saxiska hären fick under samma fältherres långa stillaliggande vid Nürnberg fria händer att förena sig med Duwall, hvarpå de tillsammans vunno träffningen vid Limburg och eröfrade Glogau och Breslau, och skulle ofelbart hafva gjort än större framsteg, derest icke inbördes oenighet hindrat. Arnheim var nemligen här, liksom öfverallt, en krångelmakare; den andre deremot häftig och oförsigtig. Jag känner Jakob Duwall, sade konungen; han duger bättre att handtera svärdet än att handtera menniskor. Han sökte, fastän fåfängt, att förlika dem, och var just sysselsatt med att se sig om efter någon skickligare befälhafvare i Duwalls ställe, då Wallensteins infall i Saxen ditkallade Arnheim, och slaget vid Lützen slutade konungens bekymmer äfven i detta afseende.
Under förra hälften af året 1630 hade Alexander Lesslie öfverbefälet uti Pommern; under sednare hälften åter konungen sjelf. Sedan svenskarna tågat mera åt söder, lemnades det åt Banér, Kniephausen och Lesslie, och längre fram åt Lars Kagg samt några andra begynnande och mindre utmärkta befälhafvare; sedan nemligen denna landsort icke mera var utsatt för fara och fiender.
Kriget uti Mecklenburg och sedermera uti det sydligare Neder-Saxen var hufvudsakligen öfverlemnadt åt Åke Tott. Han fördref de kejserliga ur förstnämnda hertigdöme och framträngde ända till Hamburg. Det var meningen, att han också skulle bemägtiga sig Brehmen och sedan vända sig åt söder. Men här mötte honom Pappenheim, och från denna stund var det slut med svenskarnas framgångar. Orsakerna voro Totts våldsamma lynne, mera egnadt att föra ryttaresvärdet än kommendantsstafven. Redan uti Mecklenburg kom han uti öppen träta med en af dessa hertigar. Sedan skulle han föra kriget tillsammans med hertig Georg af Lüneburg; men i dess ställe började de sinsemellan tvista och motarbeta hvarandra, till gemensam skada och fiendens vinst. Tott stannade overksam uti Hamburg, skötande hundar, hästar och nöjen, dessemellan med hård hand hopskrapande penningar. Salvius, som var Gustaf Adolfs ombud i samma stad, varnade honom flere gånger; men Tott blef uppbragt. Är det nu, sade han, återigen så illa tillställdt uti Sverge, att bläckmästare våga sig att cujonera cavallierer! Emedlertid väckte det både konungens och allmänhetens uppmärksamhet, att de eljest öfverallt segrande svenska vapnen hade så föga framgång uti Neder-Saxen. På konungens befallning måste Salvius göra reda för orsakerna. Denne yrkade enträget, att en annan befälhafvare måtte tillförordnas; och samma önskan förspordes också från andra håll. Man ville gå en medelväg och sände Alexander Lesslie till Totts biträde; men denne blef hindrad af en sjukdom, verklig eller som några trodde låtsad för att undvika det obehagliga kamratskapet. Frampå våren blef Tott ändtligen afsatt. Mina barn och barnbarn, sade han till Salvius, skola en gång hämnas det på dig och hela din afföda[1]. Tott skulle, som det först hette, skickas till konungen, för att under honom åter vänjas vid tukt och lydnad; men Gustaf Adolf synes ej heller hafva varit angelägen om en sådan underbefälhafvare, och Tott fick resa hem till fäderneslandet igen. Här uppförde han af sina i Tyskland samlade rikedomar Ekolsunds slott, der han lefde med en uti Sverge förut osedd prakt, stolt öfver rikedomar, segrar och börd från sjelfva Wasahuset. När han med sin präktigt bespända vagn for fram och tillbaka mellan Stockholm och Ekolsund, satte han en synnerlig ära uti att aldrig vika åt sidan af vägen för någon annan, än för den regerande konungen. — Emedlertid var Gustaf Adolf uti förlägenhet vid valet af efterträdare. Allmänna rösten fordrade Oxenstierna eller Horn; men den förre var oundgänglig för de inre ärenderna; den sednare åter måste sändas till Elsas för att der göra slut på en lika beskaffad träta mellan Bernhard af Weimar och Kristian af Birkenfeld. Slutligen föll valet på Baudis, dock ogerna i anseende till hans kända girighet. Denne härförare satte visserligen lif uti krigsrörelserna; men exemplet af hans egennytta öfvergick till underbefäl och soldater, samt föranledde tallösa oredor i hären och missnöjen i landet, och lyckan fortfor hädanefter som hittills att i dessa nejder vara de svenska vapnen föga huld[2].
Uti Thüringen och trakten kring Magdeburg lemnades efter slaget vid Breitenfeld Wilhelm af Weimar och Johan Banér; men sedan dessa länder blifvit fullkomligt rensade från fiender, nedkallades båda att deltaga uti tåget mot Bäjern.
Öfver Rhenländerna förordnades i slutet af 1631 Axel Oxenstierna med säte uti Mainz eller Frankfurt. Under honom stodo hertig Bernhard af Weimar och pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld; den förra i Elsas, den sednare nedåt Pfalz. Äfven dessa herrar råkade snart uti oenighet, och det så, att icke ens Oxenstierna kunde styra dem. Det var då, som denne statsman i harmen yttrade, att man uti krigstjensten aldrig borde använda furstliga personer; ty stolta öfver sin börd, vilja de icke veta af någon lydnad eller eftergifvenhet; saker, som de dessutom från barndomen sällan hafva fått lära sig. Hertig Bernhard kallades till konungen och Gustaf Horn kom i stället. Nu fick kriget en helt annan fart. Svenskarna vunno flere fördelar. Fästningen Benfelden blef intagen och vid Wiseloch vann Horn en ganska betydlig seger mot de kejserliga. Så stodo sakerna i dessa trakter, då underrättelsen anlände om konungens död.
När Gustaf Adolf tågade mot Wallenstein, anförtroddes norra Schwaben åt Johan Banér, södra åter åt hertig Bernhard. Denne sednare, nu lemnad på egen hand, utförde märkvärdiga bragder, slog fiendens ströftroppar, eröfrade dess fästen och var nära att intränga uti Tyrolen, då han till hufvudhärens förstärkande återkallades. Under sista veckorna af konungens lifstid fördes befälet öfver Schwaben af den sårade Johan Banér.
Efter denna öfversigt af de mindre krigsrörelserna vilja vi återvända till sjelfva hufvudhärarna och deras företag.
- ↑ Riksark. Svenske mäns bref. Adler Salvius till Gustaf Adolf. Brehmen d. 8 Juni 1632. — Ridderstolp. (75 h.) L. Grubb till Ax. Oxenstierna. Ahlefeld d. 19 Febr. 1632 och Frankfurt am Mayn d. 9 Febr. 1632.
- ↑ Ridderstolp. (75 b.) L. Grubb till Ax. Oxenstierna. Frankfurt am Mayn d. 10 Juni, Duderstadt d. 24 Juli och d. 1 Aug. 1632.