Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/80
| ← Wallenstein återgår till kejsarens tjenst |
|
Gustaf Adolfs tåg till Nürnberg → |
ÅTTIONDE KAPITLET.
WALLENSTEINS FÖRENING MED KURFURSTEN AF BÄJERN.
Emellan Wallenstein och kurfursten af Bäjern hade redan i många är varit en bitter fiendskap. Den härledde sig först från Maximilians vägran att emottaga Wallenstein i sin tjenst, och ökades än ytterligare af den sednares öfvermod och den förres afund. På riksdagen i Regensburg var det derföre Maximilian, som i spetsen för de andra furstarna ifrigast yrkade och slutligen genomdref Wallensteins afsättning, och det var samma Maximilian, som sedan lika ifrigt motarbetade hans återställande. Å andra sidan hade Wallenstein genom sitt öfvermodiga uppförande icke mindre retat Maximilian, och han aktade icke ens nödigt att dölja sin fiendtliga sinnesstämning mot denna furste. Maximilians och Wallensteins oenighet var allmänt känd uti hela Tyskland.
Då Gustaf Adolf om våren 1632 vände sig mot Donau, begärde kurfursten att erhålla hjelp af den under Wallenstein just då uppsatta kejserliga krigshären. Men ännu hade man icke hunnit sluta underhandlingarna, huruvida denne fältherre skulle mottaga befälet eller ej, och Ferdinand kunde således vid hela saken ingenting göra. Maximilian ville dock högst ogerna mottaga understöd af sin förklarade fiende, tillgripande snarare hvad annat medel som heldst; och det var nu som han genom Tillys skicklighet, sin egen krigsstyrka och Lech- och Donaufloderna sökte stänga Gustaf Adolf från bäjerska arflandet. Förgäfves. Tilly föll, och floder och härar besegrades. Maximilian sökte genom Frankrikes bemedling hejda segraren; men lika förgäfves. Sändebudet måste med oförrättadt ärende vända tillbaka, under det Gustaf Adolf oupphörligt tågade framåt. Det återstod för Maximilian ingen annan räddare än Österrike. Han skref till kejsaren, han skref till Wallenstein sjelf och omtalade, huru svenskarna öfversvämmade och förhärjade hans länder samt bad om hjelp till deras fördrifvande. Kejsaren, som fruktade, att Gustaf Adolf skulle från Bäjern inbryta i Österrike, lät genom omvägar gifva Wallenstein tillkänna samma sin önskan; ty befalla kunde han icke enligt den förut gjorda öfverenskommelsen. Wallenstein svarade, att Böhmen måste först och främst befrias. Han bad vänligast, det kurfursten under tiden ville gifva sig tålamod. Derpå tågade han norrut mot Prag och lemnade Bäjern och dess hufvudstad värnlösa i svenskarnas hand, och sjelfva österrikiska arfländerna öppna för deras infall. Sedan Saxarne blifvit bortjagade, förnyade Maximilian sin anhållan, och föreslog en förening mellan de båda härarna, den österrikiska och den bäjerska. Nu ändteligen lemnade Wallenstein sitt bifall; men på följande villkor, att nemligen: 1:o båda härarna skulle stå under Wallensteins omedelbara öfverbefäl, så länge de voro förenade, och 2:o de skulle tåga, icke till Bäjern, utan till Nürnberg. Maximilian hade ingen annan utväg än att godkänna dessa punkter, och ställa sig under den hatade fiendens befäl. I hast inlades besättningar i Ingolstadt och Regensburg, hvarpå den öfriga hären så fort som möjligt skyndade mot norden.
Det var i början af Juni år 1632, och i den lilla bergsstaden Eger, som österrikiska och bäjerska härarna, som Wallenstein och Maximilian träffade hvarandra. Officerarna på ömse sidor betraktade med spänd uppmärksamhet det märkvärdiga mötet emellan båda furstarna. Maximilian beherskade sig fullkomligt, och visade i hvarje rörelse, hvarje ord den mest förekommande artighet och vänskap. Wallenstein icke så. Hans ansigte skiftade färg, hans röst, hans läppar darrade och en hvar såg tydligt uti de spända anletsdragen bemödandet att tygla den utbrytande vreden. Flere gånger öppnade han munnen till bittra förebråelser; men Maximilian visste alltid att med slughet och vänlighet gifva undvikande svar och leda samtalet på andra ämnen. Så aflopp första personliga sammankomsten utan något utbrott. Men om qvällen ensam med förtrogna höfdingar, yttrade Wallenstein oförtäckt sina känslor. Han hade nu tvungit sin dödliga fiende att förödmjukad bönfalla om försoning och hjelp. Han var derigenom hämnad för allt det onda, som denne honom tillfogat. Maximilian deremot talade med aktning om Wallenstein. Det felades väl icke sådana personer, som ord för ord framburo denne sednares bittra utlåtelser; men Maximilian behandlade dem endast som tomt och grundlöst sqvaller och ville icke lyssna, än mindre svara dertill. Det lyckades honom att på detta sätt afböja den storm, som eljest måhända till både Bäjerns och Österrikes förderf otvifvelaktigt hade utbrutit. Härarna blefvo förenade och utgjorde då tillsammans 60,000 man. Wallenstein mönstrade denna fruktansvärda styrka. Inom några dagar, sade han, skall det visa sig, om det är Gustaf Adolf eller jag som skatl beherrska verlden.