Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolfs begrafning
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Om Maria Eleonora
Om slägten Wasaborg  →


[ 434 ]

NITTIONDEÅTTONDE KAPITLET.

OM MARIA ELEONORA.

Den varma kärlek och djupa vördnad, som Maria Eleonora hyste för Gustaf Adolf, hade, så länge han lefde, tillbakahållit alla mer i ögonen fallande utbrott af hennes besynnerliga lynne. Hon hvarken ville eller vågade lemna fritt lopp deråt, och i allmänhet upptogs hela hennes själ, hennes varelse, blott af en enda känsla, kärleken till hennes gemål. Han var hennes make, hennes vän, hennes ledare, hennes allt i alla. Han föll, och lemnade henne ensam, vacklande och svag, utan förmåga att stöda sig sjelf, utan förstånd att låta stöda sig af andra. Den gränslösa sorgen ökade ännu mera hennes besynnerligheter, och påskyndade deras utbrott. Så föranleddes de bedröfliga öden, som träffade den store Gustaf Adolfs efterlefvande maka.

Hennes egna infall angående konungens begrafning äro redan förut anförda. Knappt var jordfästningen förbi, förr än villorna förnyades. Redan andra dagen kände enkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret, och såsom förut öppna kistan och hugna sig af den döda konungens betraktande, och hon begärde i sådan afsigt nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhemtat biskoparnas mening, gaf ett nekande svar, så väl för sakens egen beskaffenhet, som för det uppseende den skulle väcka hos rikets nu församlade ständer; serdeles hos allmänheten och bönderna, hvilka, ovana vid sådana uppträden, skulle betrakta dem som ett ogudaktigt störande af de dödas ro, eller som ett lika ogudaktigt afguderi med de dödas ben. Drottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor uti sitt beslut, helsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt, och således tvertemot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen [ 435 ]bestämdt förklarade, att den i sådant fall ämnade möta våld med våld, och då man föreställde enkedrottningen obehaget af att blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod hon ändtligen från sitt trotsande; men begärde deremot att ännu blott en enda gång få besöka grafven; hon erbjöd sig att derefter aldrig mer sådant begära, och tillika att vid samma tillfälle i kistan nedlägga konungens hjerta. Äfven denna bön vägrades under förevändning, att regeringen icke borde bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut; och att dessutom ett sådant uppträde kunde medföra våda för drottningens redan förut försvagade helsa. Emedlertid sökte än rådsherrar, än biskopar att lugna och leda henne medelst allvarliga föreställningar. Som kristen borde hon vara nöjd med hvad Gud beslutat. Han vet bäst, hvad oss nyttigt är, och på honom allena skola vi förtrösta, men icke på döda kroppar. — Gud är de lefvandes, icke de dödas Gud. — Att störa de aflidnes ro strider dessutom mot skriftens ord, förnuftets och den sanna kärlekens bud och slutligen mot alla folkslags plägseder o. s. v. Det lyckades omsider att besegra hennes envisa motstånd. Hon lemnade ifrån sig hjertat, hvilket med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och dermed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.

Drottningens sorg tycktes deremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönsterna blefvo på samma sätt tillstängda, så att kammaren endast upplystes af facklor och vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt drottningen beständigt innesluten, sjelf klädd uti djupaste sorgdrägt, gråtande nästan natt och dag, understundom utbrytande uti så våldsamt jemrande, att en hvar, som det hörde och såg, kände medlidande med hennes olyckliga tillstånd. Man hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning; men förgäfves. Maria Eleonora fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flere år lugnades hennes hjerta till en mera sansad [ 436 ]sorg. Men ännu och alltid var Gustaf Adolf hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande. Mein Glück ist gestorben![1] Hon författade till hans grafskrift följande rader:

Sein Tugend und Ehr, und tapfer unsterblich That
In Leben und Tod mit Triumph obsieget hat
[2].

Vid aflemnandet af hans hjerta, stiftade hon för några anhöriga och tillgifna fruntimmer en orden till den aflidnes minne. Tecknet var ett krönt guldhjerta. På ena sidan sågs likkistan med de bekanta bokstäfverna G. A. R. S., och till omskrift: Post mortem triumpho! morte mea vici; multis despectus magnalia feci[3]; på andra sidan följande, äfven af henne författade verser:

Mit meinem Tod habe Ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit:
Und nun Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach
[4].

Den ovilja, som sedermera uppkom emellan Maria Eleonora och svenska regeringen, hade sin grund uti flere omständigheter. Efter konungens död lät enkedrottningen förnimma sin önskan att under Kristinas minderårighet deltaga uti regeringen. Detta hade deremot Gustaf Adolf flere gånger både muntligen och skriftligen afstyrkt; en varning, som en hvar med närmare kännedom om [ 437 ]drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Rådet och Ständerna kommo också enhälligt öfverens om att densamma efterfölja. Redan i förväg hade Maria Eleonora fått underrättelse om detta deras blifvande beslut, och upptog det med förbittring. Hon hade hört, sade hon, att svenska rådet ämnade skicka henne och hennes dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet. Dessa ord, yttrade åt en af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga.

Sådant kunde ej annat än väcka ovilja hos dessa Gustaf Adolfs minne och ätt så tillgifna herrar, serdeles hos Axel Oxenstierna, hvilken, trogen sitt löfte åt den aflidne konungen, med ansträngande af hela sin jättekraft bemödade sig att på Kristinas barnsliga hufvud bibehålla faderns krona och det i oförminskad glans. Att för alla dessa dagsklara bevis af trohet och tillgifvenhet mötas med ovärdiga misstankar och otack väckte kallsinnighet. Den ökades genom drottningens uppförande vid begrafningen och allt sedermera. Hon omgaf sig med tyskar och kunde i allmänhet icke lida svenska folket, icke ens deras land. Det var så förskräckligt kallt. Der voro så många och förfärligt fula berg o. s. v. Dessa klagomål, i tid och otid upprepade, verkade slutligen samma känslor tillbaka, och Maria Eleonora blef föremålet för svenskarnas, om icke hat, åtminstone motvilja och förakt. Man började till rättfärdigande af sådana tänkesätt omtala och åberopa konungens omdömen, af honom någon gång i enrum och förtroliga ögonblick yttrade. Han hade en gång sagt: Äfven jag har mitt malum domesticum[5], som trycker och hindrar mig från att blifva öfvermodig öfver mina många framgångar. Det var, mente man, Maria Eleonora, som dermed åsyftats. En annan gång berättade Klas Flemming, huru konungen straxt före utresan till Tyskland hade haft följande utlåtelse: För all den trohet, som i mig beständigt visat, beder jag eder, bröder, att i händelse jag skulle [ 438 ]falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lefver mig, eder och sig sjelf till vanära.

Andra orsaken till det ömsesidiga missnöjet var frågan om drottning Kristinas uppfostran. Så länge Gustaf Adolf lefde, hade Maria Eleonora visat bestämd motvilja för sin dotter, uppgifvande som skäl, dels att barnet icke enligt önskan var en gosse, dels också dess utseende, då Kristina i sjelfva verket var vid spädare år mörklagd och föga behaglig. Konungen lemnade derföre den lilla prinsessan att vårdas och uppfostras af pfalzgrefvinnan Katrina; dock icke utan Maria Eleonoras missnöje; ty hon älskade icke sin svägerska, man vet nu mera icke af hvad orsak. Förhållandet till dottern ändrades efter konungens död. Den lilla Kristina mötte sin mor uti Nyköping, och blef nu emottagen med utbrott af den gränslösaste kärlek. Maria Eleonora kunde icke se sig mätt på det älskade barnet, betraktande detsamma såsom den förlorade makens minne och afbild. Icke ett enda ögonblick ville hon släppa det från sin sida, hvarken dag eller natt. Den lilla lifliga prinsessan fann det dödande ledsamt att vara innesluten i det svartklädda rummet med sin oupphörligt gråtande mor; men det hjelpte ej. Så förflöto nio månader, eller hela den tid, som liket stod uti Nyköping. Också efter begrafningen fortsatte Maria Eleonora samma lefnadssätt och förklarade, att hon icke ville lemna Kristina ifrån sig, aldraminst åt pfalzgrefvinnan. Det gick den tiden ett rykte, att nämnde furstinna af sin man hämtat någon benägenhet för reformerta läran; hvarföre Maria Eleonora brukade kalla henne den kalvinska qvinnan. Hon sökte nu att med slughet begagna dessa misstankar till vinnande af sin afsigt, och försäkrade biskoparna, att hon aldrig skulle tillåta, det hennes dotter lemnades åt den kalvinska qvinnan och derigenom utsattes för vådan att blifva lockad från evangelii oförfalskade ljus. Man fruktade väl i detta, likasom i andra hänseenden, ingenting af den allmänt högaktade Katrina; men rådet tyckte det vara svårt att med våld åtskilja dotter och mor; och denna sednare behöfde någon tröst, efter sina förut lidna motgångar. [ 439 ]Kristina lemnades i modrens vård till en del mot rådets öfvertygelse; och till outsäglig smärta för henne sjelf, som nu för åratal såg sig innestängd likasom i ett rysligt fängelse. Den enda derifrån lemnade frihet var under lärotimmarna, hvilka hon derföre betraktade som sina gladaste stunder, och småningom förökade ända till 6 timmar för- och 6 timmar eftermiddagen, högeligen förnöjd öfver hvarje minut hon kunde slippa ur det svarta rummet. Så fortgick det uti trenne år, och det var under denna tid som Kristina grundlade sina sedermera så allmänt beundrade och ovanliga kunskaper. Rådet blef emedlertid mer och mer missnöjdt med detta uppfostringssätt. De fruktade icke utan anledning, att modrens underliga lynne och uppförande skulle inverka på dottern; serdeles betänkligt syntes det också, att lemna Sverges blifvande regentinna i händerna på en mor, som beständigt lärde henne förakt och ovilja mot samma land. Likväl kunde de icke förmå sig till det svåra steget att skilja dem åt. Men år 1636 kom ändteligen Axel Oxenstierna hem och lade allvarsam hand vid saken. Kristina blef tagen från sin mor och öfverlemnad uti pfalzgrefvinnan Katrinas vård. Maria Eleonora var utom sig. Häldre, sade hon, vill jag lefva af vatten och bröd uti främmande land, än sitta vid konungsligt bord uti Sverge.

Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning. Stora summor förslöstes på byggnader och hofhållning. Så snart vid hennes resor någon serdeles vacker belägenhet upptäcktes, beslöt hon att pryda densamma med byggnader och slott, och en för sådant ändamål medförd konstnär skulle straxt uppsätta ritningen; stundom börjades äfven förberedande arbeten, ehuru icke ett enda bland dessa företag hunnit fulländas. Hennes hof var både talrikt och dyrt, innefattande äfven dvärgar och narrar, till icke ringa harm för de vid sådant hofsällskap ovana svenskarna. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker samt bortlemnade sina oundgängeligaste inkomster. Denna gifmildhet begagnades samvetslöst af de [ 440 ]fala smickrare, som snart uteslutande vunnit hennes förtroende. Ehuru lifgedinget var ganska tillräckligt, kom hon likväl innan kort på fullkomligt obestånd, så att rådet måste betala flere skulder och ordna hennes angelägenheter. Axel Oxenstierna åtog sig det sednare bestyret, och reste i sådan afsigt till Gripsholm. I början vägrade drottningen att framlemna sina räkenskaper, tills Oxenstierna med lugn och vigtiga skäl lyckades öfvertyga henne om nödvändigheten af en sådan öfversigt, äfven för henne sjelf. Hans öfvade blick uppttäckte och afskaffade genast de flesta missbruken, samt ordnade ånyo hofhållningen, så att Maria Eleonora sjelf derföre på det hjertligaste tackade honom[6].

Missnöjet med Sverge och dess regering kunde hon dock ingalunda öfvervinna, utan talade beständigt om att resa till sina utländska slägtingar. Rådsherrarna afstyrkte; de sågo icke gerna att lifgedingets inkomster utom riket förslösades; svårt var också att afgöra, hvart hon i sådant fall borde vända sig, då Danmark var en föga pålitlig granne, och hennes bror, kurfursten i Brandenburg, då för tiden Sverges förklarade fiende. Hon stod dock fast vid sitt beslut och började derom hemliga underhandlingar med konungen i Danmark. Denne önskade vinna Maria Eleonora för ett giftermålsförslag mellan sin son, prins Fredrik, och unga drottning Kristina, hvarföre han smickrade och understödde hennes infall. Regeringen fick väder om saken, hvarefter den ömsesidiga oviljan än mera stegrades. Rådet lade allehanda hinder i vägen för de resor, som drottningen i misstänkt afsigt ville företaga ned emot danska gränsen, och det säges till och med, att hennes bref blifvit i hemlighet öppnade. Maria Eleonora som vanligtvis skyllde alla sina olyckor på Axel Oxenstierna, gjorde ett försök att genom skänker vinna på sin sida Ebba Brahe och hennes man, samt dymedelst bilda ett motparti mot Oxenstierna. Det misslyckades naturligtvis, [ 441 ]likasom hennes öfriga företag, och hon beslöt på fullt allvar att rymma landet. Konungen i Danmark, som ville förekomma alla ytterligheter, afstyrkte både ifrigt och flere gånger, men fåfängt; och i öfverenskommelse med hans i Stockholm varande sändebud vidtogos alla till flykten nödiga anstalter. Utförandet bestämdes till Juli 1640. Drottningen plägade en gång i hvarje månad hålla tre dagars fasta, hvarunder hon ensam med kammarfrun lefde innesluten på sitt rum. Denna gången hade hon under någon förevändning skickat bort hofmarskalken, och förklarade sedan, att hon ämnade utsträcka fastan till sex dagar, och lät inbära mat i förhållande derefter, hvarpå slutligen dörren stängdes. Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlaggd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Under följande natten gick enkedrottningen ned i trädgården, smög genom löfgången till stranden och rodde sedan på en båt öfver den lilla midt framför liggande viken. Uti parken steg hon till häst och skyndade i sällskap med några förtrogna herrar nedåt skärgården. På vägen utgaf hon sig för en borgaredotter från Nyköping; en i sällskapet varande dansk målare skulle föreställa hennes fästman; föräldrarna, hette det, hade sökt hindra deras förbindelse; deraf den nu i hemlighet företagna flykten, deraf de tårar, som den lättrörda drottningen icke mägtade återhålla. Uti skären utanför Trosa steg hon ombord på en liten förhyrd skuta, hvilken förde henne till Gottland. Der väntade tvenne danska krigsskepp, från hvilka hon efter motvind och svår sjösjuka slutligen landsattes på Falster.

Emedlertid kom hofmarskalken tillbaka till Gripsholm och frågade efter enkedrottningen. Gud vet, sade hofpredikanten, huru hon befinner sig! Då jag vid de förra fastorna höll morgon- och aftonbön utanför dörren, hörde jag alltid hennes röst beledsaga afsjungandet af psalmen. Men denna gången har jag icke kunnat förnimma ett enda ljud. Hofmarskalkens fru hade dessutom anmärkt, att hon icke, som förut, hört ljudet af enkedrottningens steg. Man blef orolig och klappade på; men intet svar följde. [ 442 ]Hofmarskalken lät straxt spränga dörren och fann rummet tomt.

Saken inberättades genast och väckte ovilja öfverallt, dock mest hos rådet, serdeles hos Axel Oxenstierna. De la Gardie ville lemna den afvikna enkedrottningen hennes underhåll och tillika frihet att vistas, hvar henne behagade. Men Oxenstierna påstod, att hon genom den obetänksamma rymningen satt en fläck både på sig sjelf, sin dotters regering, hela Sverges rike och sin salig herres minne; samt dessutom förverkat all rättighet till sitt lifgeding; detta var tacksamheten för det, att rådet nyligen ökat hennes inkomster och betalt 20,000 riksdaler på hennes skulder. Men salig konungen hade icke utan skäl kallat henne sitt malum domesticum. Hon kunde mången ärlig man, mer än skäligt var, bedröfva. Hela riket delade rådets missnöje. Vid riksdagen sökte väl presterskapet att gifva saken en mildare vändning; men de afvisades af Oxenstierna. Ständernas beslut blef, att hon sjelf mistade sitt lifgeding och hennes namn sitt rum uti kyrkobönerna.

Uti Danmark fick Maria Eleonora icke så glada dagar, som hon väntat. Kristian mottog henne visserligen gästfritt; men vågade icke genom för mycken artighet stöta sig med svenska regeringen. Hennes underliga lynne gaf äfven här anledning till missnöje och obehagliga uppträden. Dessutom blef hon för den sparsamma konungen en temligen dyr gast, emedan hon ville lefva i Danmark på samma fot och med samma hofhållning som i Sverge. Kristian var ganska glad, då hon år 1643 efter många fram- och återflyttningar lemnade hans rike.

Svenska regeringen lät nemligen vid denna tid öfvertala sig att årligen anslå 30,000 riksdaler till hennes underhåll. Dock bibehöll Oxenstierna sin förra ovilja. Han svarade icke på flere hennes egenhändiga bref[7]. Då det yttrades, att också rådet hade måhända någon del i [ 443 ]den uppkomna missämjan, afbröt han talaren, sägande: Om rådet har felat, så har det endast varit genom alltför stor eftergifvenhet. Ju mer Oxenstierna hade arbetat och uppoffrat sig för Gustaf Adolfs hus, dess mera led han af Maria Eleonoras uppförande. Att se den store Gustaf Adolfs drottning landsflyktig, fattig och föraktad stryka omkring i främmande land, var en anblick, som sårade djupet af hans hjerta.

Det var den unga kurfursten af Brandenburg, som nu mottog sin faster. Till vistelseort anvisades henne Preussen. Har framlefde Maria Eleonora några år uti enslighet, slutligen ledsnad. Dertill kom, att hon icke sjelf fick förvalta sina inkomster, emedan kurfursten fruktade att i sådan händelse blifva likasom konungen i Danmark tvungen att på egen bekostnad föda henne och betala hennes obetänksamt gjorda skulder. Hon började derföre vantrifvas och besynnerligt nog längta till Sverge igen. I sådan afsigt öppnades underhandlingar med dottern, sedan denna som fullmyndig tillträdt regeringen. Kristina lemnade genast sitt bifall, och det så mycket häldre, som hon derigenom ville iakttaga tillfället att göra en förtret åt Oxenstierna, till hvilken hon denna tiden stod i mindre godt förhållande. Maria Eleonora återvände till Sverge, der emottagen med all den högtidlighet, som egnade Gustaf Adolfs enka och en regerande drottnings moder. Redan vid Dalarön möttes hon af Kristina, en half mil utanför tullen af hela rådet, deribland också Axel Oxenstierna, som vid detta kinkiga tillfälle uppförde sig med värdighet och vördnad. Maria Eleonora erhöll i stället för sitt lifgeding 40,000 riksdaler årligen och dessutom åtskilliga kungsgårdar.

Tyst och obemärkt tillbragte hon sina återstående dagar. Kristina behandlade sin mor med öfverlägsenhet och köld; denna drog sig sårad tillbaka, äfven missnöjd med den unga drottningens stormande nöjen och hof. Blott ännu ett par gånger finna vi hennes namn i häfderna. Det är på den tiden, som Kristina, genom det förtroende hon lemnade Bourdelot, uppretade hela riket. Höga och [ 444 ]låga, onda och goda voro alla lika förargade, och presterskapet hade beslutat att göra allvarsamma föreställningar; i synnerhet, som de fruktade att den nya gunstlingen skulle ingifva drottningen ovilja mot den evangeliska läran. Maria Eleonora blef härom underrättad. Hon sjelf var denna lära af själ och hjerta tillgifven, och det om möjligt ännu mer, sedan hennes älskade Gustaf Adolf för densamma uppoffrat lifvet. Hon ansåg det derföre vara sin moderliga pligt att varna den förvillade dottern. Det var dock icke utan tvekan och rådplägning som detta beslut blef taget; ty hon kände och fruktade Kristinas qvicka tunga och stolta mod. Bäfvande gick hon derföre till utförandet af sin föresats. Men då Kristina i början iakttog tystnad, fattade hon mod och började tala om Bourdelots farliga grundsatser, om Gustaf Adolfs ärorika strid för den sanna läran o. s. v. Kristina tackade för hennes välmening, men tillade, att tvister om olika trosbekännelser vore dem ett alldeles för högt och svårt ämne. De borde öfverlemna sådant åt presterna. Maria Eleonora började åter tala, men nu afbröt henne Kristina med stolthet. Jag vet ganska väl, sade hon, hvilka de personer äro, som lockat eders majestät till detta steg; men jag skall lära dem att också veta, hvem jag är, och att ångra deras förmätenhet. Derpå gick hon hastigt ut ur rummet, lemnande modren i utbrottet af den häftigaste smärta. Denna förmådde ej stilla sina tårar, icke ens så mycket, att man kunde föra henne hem. Det berättades för dottern, som helt kallt svarade: Hon har sig sjelf att tacka för alltsammans. Men då modern ännu fem timmar efteråt befann sig i samma bedröfliga sinnesförfattning, gick ändteligen Kristina tillbaka och sökte med mildare ord ställa den klagande tillfreds, dock utan att vidröra den föregående händelsen. Enkedrotningen öfvergaf dock sedermera hofvet och flyttade till Nyköping.

Litet före afresan från Sverge besökte Kristina sin mor för att säga henne sitt sista farväl. Det skedde uti hela hofvets närvaro, samt med ett värdigt och vackert tal, hvarvid dock Kristina syntes temligen lugn, ehuru de [ 445 ]fleste åskådare voro rörda, och Maria Eleonora efter vanan smälte i tårar. Dessa fortforo att flyta hela aftonen och påföljande natten. Kristina underrättades derom, steg genast upp, och ilade till den sörjandes bädd. Straxt. derpå kl. 5 om morgonen lemnade hon sin mor för alltid.

Jag beröfvar eder en dotter, men gifver eder en son, sade vid sista afskedet Kristina, då hon tillika uti sin blifvande efterträdares, Karl Gustafs, vård anförtrodde den öfvergifna modern. Denne fullgjorde uppdraget samvetsgrannt och bemötte alltid Maria Eleonora med sonlig vördnad.

Gemensam sorg öfver Kristinas uppförande och gemensam vördnad och kärlek för Gustaf Adolfs minne återförenade på deras sista år tvenne personer, som förut stått uti den bittraste fiendskap: nemligen Maria Eleonora och Axel Oxenstierna. Man finner dem emellan från denna tiden vexlade bref innehållande alla spår af inbördes välvilja och förtroende [8].

Maria Eleonoras skiftande öden och häftiga sinnesrörelser skulle naturligtvis i förtid uttömma kroppskrafterna. Straxt efter Kristinas afresa föll hon uti en elakartad frossa, men återställdes. Då kom underrättelse, att dottern antagit katolska läran. Modern insjuknade åter, flere andra krämpor tillstötte och föranledde slutligen hennes död.

Nu ändteligen öppnades för Maria Eleonora de förut stängda portarna till Gustaf Adolfs graf, och hon fördes till efterlängtad ro vid sidan af sin älskade make.



  1. Min sällhet är förbi!
  2. Hans bragder och hans dygd med oförgänglig ära,
    I död liksom i lif triumfens kransar bära.
  3. Föraktad af många har jag utfört stora bragder, segrat i döden, triumferat efter döden.
  4. Jag med min död bevisat har
    Den trofasthet, mitt hjerta bar.
    Och nu, i hjeltar, följen mig,
    Till blodig hämnd, på ärans stig.
  5. Husliga olycka.
  6. Ridderst. (184) Maria Eleonora till Ax. Oxenstierna Gripsholm d. 9 Nov. 1638.
  7. Ridderst. (184) Maria Eleonora till Ax. Oxenstierna. Königsberg d. 31 Apr., d. 28 Oct. 1645.
  8. Ridderst. (184) Maria Eleonora till Axel Oxenstierna. Nyköping d. 29 Dec. 1653.