Beskrifning om Mälaren/Kap 08

←  Vilda fyrfotade djur, foglar, amphibier, fiskar, insecter, maskar, växter, stenarter och mineralier

Utkast til Beskrifning om Mälaren av Johan Fischerström Vatten-riket

Climatet  →

Vatten-riket.

I Mälaren, så väl som annorstädes, måste Vattenmängden vara föränderlig efter nederbörden och tilgångarnes ömnighet. Desse äro här talrike. Om denna Sjö, som har många fjärdar, hvaraf någre, dels med sina vikar, dels eljest, sträcka sig nog nära intil Östersjöns vikar, säges i äldre skrifter ^[1], at alla rinnande vatten i Sverige falla uti Mälaren. Detta är begripligt, om man förstår Sverige i trängre mening, eller det egenteligen så kallade Svea-rike.

En sådan sjö som Mälaren, hvilken har vatten från långväga orter, kan stundom stiga, utan at just någon ovanlig väta der nära omkring inställer sig, och tvärtom. Under infallande våtår växer vatnet, icke allenast genom en verkelig tilökning, utan ock genom utdunstningens hämmande; ty en fuktig och kulen luft updrager mångfaldigt mindre ångor, än en varm och klar väderlek.

Genom Mälarens stigande, hafva de omkringboende icke sällan lidit stor olägenhet. Vattenflod och isgång, göra ofta mycken skada på ängar, dammar, broar, quarnar, o. s. v. Derföre förordnades redan år 1557, at alla damluckor skulle hållas öpne i Stockholm. Derföre påböds år 1650 alfvarligen, at utloppen der med all flit skulle utrymmas, äfven utvidgas, grunden i Norr-ström uprifvas, o. s. v. Alt detta utan ringaste försummelse. Huru dessa anstalter blifvit i senare tider i akt tagne, är nog bekant. Lyckeligt vore, om de svåra olägenheter som våre gode Mälare-boer genom upflod oftast få ärfara, en gång kunde afvändas. Man kommer ihog den skada som sjelfva hufvudstaden måste lida genom Mälarens upstigande år 1780. Ängar, gärden, vägar, sattes under vatten. Trägårdar, broar, murar, plank, gärdesgårdar, skadades eller ock förstördes. Floden steg up til fönstren på närmast belägne hus. Man kunde ro med ökstock på vissa gator. Så gick det äfven til i Upsala ^[2], om icke värre. Vatnet insteg i flere hus, öfversvämmade Kajen nedanför Nybron, öfversköljde strandgatorne, skadade quarnmuren, bortförde Spången ^[3], äfven den en half mil från Staden belägne Ulfva-Sågquarn. Förvirringen var allmän. Upsala-Academie måste blott för sin del vidkännas en skada, i det minsta skattad til 2000 riksdaler. Ravagen i och vid Stockholm kan ej värderas. — Landtmannen van at lida, suckar, önskar, hoppas, at man då en gång lärer förbarma sig öfver hans många olägenheter. — De här omkring boende, önska icke utan största skäl, at Vår-vatnet kunde i behörig måtto få utlopp til Saltsjön. Ofta måste de se sina strander utskurne, ofta blifva flere tusende quadrat-alnar ängsvall, af vattenflod och is-gång borttagne. Hvad ändteligen vid vatnets utfall om Sommaren kan blifva tort, är då lika med en steril sjöbotten.

Händelsen af år 1780, verkade upmärksamhet. Samma år beslöts, at en Canal skulle inrättas emellan Mälaren och Östersjön, genom Söder-Telje Stad, til 10 alnars bredd på bottnen; dels at vid större vattenflöden förekomma Mälarens höga upstigande, dels at befordra en lättare communication och genare väg emellan Mälaren och Saltsjön. Genast utfärdades härom annoncer. Penningar skulle samlas genom Subscribenter, hvilka til interesse för sina instuckne capitaler, och til Canalens vid magt hållande, skulle evärdeligen få upbära sluss- och durkfarts penningar, efter faststäld taxa. Directeurer utseddes. Man uträknade kostnaden til omkring 40,000 Rd:r sp. och at hela arbetet om trenne år kunde vara fullbordat. Sedan en sådan Canals anläggning var besluten ^[4], och en sträcka af 1000 famnar allenast behöfde genomgräfvas, hvarvid skulle göras en sluss-inrättning, uptogs genast til vatten-aflopp, en 1500 alnar lång graf genom Staden, på någre ställen med 9 alnars högd ^[5]. Ändteligen utröntes, at i anseende til lös sandbotten, behöfdes pål-verk och murning. Då afstadnade arbetet ^[6].

Om Mälaren, utom de vid Stockholm varande utlopp, haft något annat sammanhang med Östersjön, lämnas derhän. I sig sjelf är det en indifferent sak. Man vill påstå, at ännu år 1030 var en Segel-led genom Danmarks- och Lagga-socknar, och så vidare genom Roslagen ut til hafvet ^[7]. Kan väl vara. Jämväl förmäles om något utlopp genom Hammarby-sjön åt Kolbottn. Men denna sjö ligger emellan 5 och 6 alnar högre än Mälaren, och omkring 6 alnar öfver Östersjön ^[8]. Är då någon rimlighet at Mälaren här haft utlopp? Likaledes förkunnas af en bekant Historie-skrifvare, at Mälaren gått til hafs från Gripsholm ända åt Trosa. Men bevis fela, och landsträckans högd bestrider dessutom trovärdigheten af denna upgift.

Mälaren är ändå en i så många hänseenden ganska märkvärdig insjö, at man ej behöfver genom gissningar uphöga dess värde, eller föregifva: at den vatnat och kringskurit ett stort antal nu vida frånskilde bygder, altifrån Norrland til Kolmorden.

Inga giltiga skäl kunna anföras, som skulle göra tvivelaktigt, at Agnefit ^[9] varit den slätten eller backen, hvaruppå Stockholms stad är bygd. Det var vid Norr-ström fordom kallad Stocksund ^[10] som Olof Skötkonung samlade Krigsfolk, anlade bolverk eller Kastali, och spände järnkädjor tvärt öfver strömen, at afskära all undanflygt för Norrska Konungen Olof Haraldson, som varit nog tiltagsen, at med en hop skepp tränga sig inuti Mälaren, der han genom mord och brand ökade sin namnkunnoghet. Hans undergång var för handen. Snille och rådighet skaffade honom utväg. Med all skyndsamhet och drift skedde utgräfning genom Söder-ström. Det enda ställe, som kan göra saken både möjelig och trolig ^[11].

Från de äldste tider, bodde en talrik folkhop omkring Mälarens vatten. Läget, beskaffenheten af denna insjö, de många Öar och holmar, strandernas behagligheter - - alt låckade folket at här bo och vistas. Dessutom kände förfäderne, det våre skribenter merendels icke behaga påminna sig, at frosten kommer förr, och Vinter-kölden är svårare och varar längre på högre belägne orter, än på de lägre. Således är det icke någon fölgd, at de orter som ligga högst, blifvit först bebygde och uprukade. Således kan slutas, at Mälarens trakter vid Sigtuna och Upsala, belägne allenast ifrån 10 til 30 alnar öfver Östersjön, snarare blifvit bebode, än de orter, som ligga 70 eller 80 alnar och derutöfver, högre än berörde hafsbryne.

Våre förfäder gåfvo Mälaren namn af Lögurin, Laugern, Logern eller Lögarn, som betyder den lugna eller stilla sjön ^[12]. Den kunde med alt skäl så kallas, i jämförelse emot den vidlyftiga Östersjöns ^[13] upretade vågor. Tjocka Granskogar intogo dessutom hela vattenringen och motade vädren. Kullfallne gamle trän, lågo som bolverk och kransar omkring sjölaggen. Vide, Al, Pors, Brakved, växte ned på stranderne. Berg, åsar, holmar, uddar och näs, skaffa dessutom altid lugn. Af alla desse orsaker har Mälaren gjordt sig ganska förtjänt til sit fordom undfångne namn. Men sedan på så månge ställen, skogarne blifvit uthuggne och högderne förlorat deras betäckning, hafva blåsvädren friare framfart, och fjärdarnes uprörde böljor, kunna ofta ^[14] icke utan äfventyr öfverfaras ^[15].

Mälarens Strander äro af skiljaktig beskaffenhet. Der brådjup är, hindras uplandningar. Der jordmonen är lös, kan vågen upblöta och nöta bort stycken deraf. I allmänhet äro stranderne häromkring, dels bergaktige, dels sandige, dels gyttiefulle. De senare äro täckte med stora vatten-växter. Sandige fält hysa lägre växter, och til en del skog. Vid stranderne af holmar, uddar och landtungor, der lugnet råder, gro allehanda Vass, Säf, Näckblad och andra växter, hvaraf kan ske tillandning, at sjön minskas. På flere ställen finnes tydeligen, huru Mälarens strander ökat sig til 60, 100 och flere famnar längre ut i sjön, än de förr varit. Gamla Segel-leder hafva en del blifvit så grunda, at de nu äro obrukbara, såsom den genom Örsund til Thorstuna-sjön. Eldsundet emellan fasta landet och Fogdön. Barkare-socken säges tilförne hafva varit en ö, men är nu allenast på trenne sidor kringfluten. Det samma gäller om Fullerö. Likaledes om Lindö i Kärrbo-socken, och Dåfö i Munktorps-socken. Askefjärden tilvallas årligen, och säges nu midt på ej vara djupare än 4 til 5 alnar. Ifrån Ekolnsfjärden utmed Skoklosters och Häggeby-Socknars västra strand, gick en strömfora genom Ryssviken eller Svartbäcken och Varpsund til Ullfjärden, och hade genomfart til Kalmar-vik och norra Björkfjärden. Vid bägge ändar är öpningen nu stängd med sandåsar. Men det vore ett vidlyftigt arbete, at upnämna alla förminskningat här skedt. Åtskillige öar äro med tiden hopvuxne, såsom Aspön med Tosterön, Engsön med Kurön, Smedsholmen eller Smedsudden med Kongsholmen, o. s. v. ^[16]. Åtskillige exempel gifvas häromkring, at strander, i synnerhet af lösare ämnen, blifvit uplyfte; at klippor efterhand mer och mer upstigit öfver vattenbrynen; at på flere ställen nu årligen bärgas hö, hvaräst i förra tider fiskades, m. m. Jag kunde visserligen med hvarjehanda uplysningar tjäna dem, som älska det nymodiga ordet Uplandning, och en i vår tid så mycket omtvistad Vattenminskning. Hvarföre icke helre antaga det goda Svenska ordet Vattenflyttning? En sådan är oemotsägelig. Kan det nekas, at ju vatten stundom ändra sin väg på jordytan? Är det icke nogsamt utrönt, at Sjöar, floder, och åar, som hafva flere grenar, kunna draga sig tilhopa, och förvandlas til en enda, då den rådande gör sin gång eller ränna djupare, men de öfrige minskas småningom. På någre ställen har Mälarens vatten skurit sig djupare, på andre kan det hafva gjordt inkräktningar. Här gifvas skäl både med och emot Vattenminsknings satsen. Icke är det så afgjordt, at Mälaren fordom varit högre än nu. De i gamla historien omtalte orters högder böra förut afvägas, Mälarens djup, bottnens skapnad, böra noga kännas, innan man kan sluta til någon vattenminskning. Denna sats kan i allmänhet vara trolig; men bör så väl som mycket annat, hänskjutas til efterverldens domstol ^[17]. Här fordras betänketid af hela Secler.

Åtskillige betydelige Floder och Åar flyta til Mälaren. Sala-ån, som skiljer Upsala i tvänne delar, hade fordom 4 broar, men nu allenast 2. Bredare än 60 alnar har väl denna Å aldrig varit. — Svart-ån som skall härstamma från Svartiärn i Norbergs socken, får tilväxt under vägen af många åar, gagnar månge bergverk, och rinner genom Wästerås-Stad ^[18]. — Stor-ån, rinner genom Arboga, sedan hon der ofvanföre, efter förening med Lindes-ån och Nora-ån, formerat flera krökningar, såsom i en boge ^[19]. — Sag-ån i Västmanland, vatnar flere socknar, och gagnar flere gångande Verk, innan hon får utlopp nedanför säteriet Målhammar. — Kolbäcks-ån, kommer från sjöarne Norra- och Södra Barken, samlar flere vattendrag, drifver många järnbruk, och utfaller vid Strömsholm. — Köpings ån, har sit ursprung af åtskillige sjöar, delar Köpings stad, och ändteligen utfaller i Galtfjärden. — Hedströmmen kommer från Dalarne, skaffar sig tilökning af andre åar, gagnar månge bruk och stångjärnshamrar och utlöper en half mil i söder från Staden Köping. — Säfva-ån faller i Fittia sjön. — Flere mindre åar i Upland och Södermanland, gjuta dessutom sina vatten i Mälaren. — Sjelfva Hielmaren, denna fiskrika och 7 mil långa sjö, kastar sig i Mälaren, nedan om Staden Torshälla. — Hvad det skulle hedra vårt tidehvarf, om en segelleds inrättning blef verkstäld emellan Vennern och Vettern! Alt öfvertygar om möjligheten häraf, så väl som at genom grafvar och slussar, kunna sammanfoga Vennern med Mälaren. Denna Communications bequämlighet vore en förträffelig sak. Svenska Banken som hade til föremål Näringars och handels uphjelpande ^[20], som enligt dess säkra inrättning vinner årligen ansenliga summor ^[21], kunde så lätt befrämja denna stora, angelägna och med tiden nog lönande entreprise. Det vore aldeles enligt med dess redan ifrån första början förklarade syftemål ^[22].

I Mälarens fjärdar äro Strömdrag anmärkte. De taga sin direction emot vädret. Deras kosa bestämmes af klippor, sandåsar och botten-ojämnheternas sträckning, m. m. När vatnet af storm updrifves til någon högd emot stranderne, söker det af sin egen tyngd at ställa sig i jämnvigt, och fast vågorne ännu drifvas efter vädret i vatten ytan, sker likväl åter-strömmandet, alt som vädret saktar sig, tätt der under. Sådant strömdrag märkes i synnerhet, på de ställen, der sjön är grundare och bottnen ojämnare. Vatnet blir här snart uprördt och grumligt, då fisken gärna skyndar sig dit ^[23]. Det är således godt, at fiska i grumligt vatten. Men så lyckas det icke altid. — Der man ser FiskMåsar sväfva i viss sträckning öfver något visst ställe, träffas merendels strömdrag emot någon ås eller sandbank. I Granfjärden förmodas i synnerhet detta, i anledning af den bugtiga landryggen, som öster om Västerås skall taga sin början, stryker tvärt öfver Mälaren under vatnet, och kallas Kjula- eller Tjulsta-ås, äfven Balunds-ås ^[24].

Af friska Källor, som flyta til Mälarens vatten, märkes i synnerhet den vid Wårby-sätesgård. Denna Källa finnes nedanföre en lång backe, ungefär Nordost ifrån gården, är nu öfverbygd, försedd med rännel, gifver omkring 24 stop vatten i minuten ^[25]. Man har länge gjordt införsel häraf til salu åt Stockholm, hvaräst det en lång tid ansågs såsom förnämt, at dricka Vårby-vatten. — Icke saknas omkring Mälaren hvarjehanda goda och sköna Källor, der vattenmängden är tämmeligen lika hela året igenom. Qvarn Källan i Upsala gifver omkring 3900 Kannor i timman. Slottskällan derstädes, är en af de bästa Källor i verlden och har ursprung af en sandbacke &c. — Alla så kallade Heliga Källor, lämnar jag i deras behöriga värde, såsom Sanct Eskils offerkälla vid Strängnäs ^[26], St. Sigfrids Källa vid Enköping ^[27], Helige Svens Källa vid Arboga ^[28], St. Erics Källa i Upsala ^[29] m. fl. hvilka ännu icke så aldeles förlorat deras helighet, at ju en viss aktning för dem hos Almogen bibehålles. Vidskepelsen kan ännu bedraga folket, at på vissa märkelse-dagar kasta penningar i dessa Offerkällor ^[30], der fordom sattes trä-korss i vatnet, at det skulle blifva desto kraftigare. — Mineral-Källor eller så kallade Helsobrunnar, hvilkas antal i vårt land årligen tilväxer, ehuru folkets sjukdomar derföre icke aftaga, finnas på flere orter vid Mälaren. Af desse Surbrunnar lärer Arboga-helsokälla vara den äldsta, emedan hon omtalas i Munke-bref på 1300:de talet. Edeby-helsobrunn är belägen på Aspön. Köpings Surbrunn, på Jämmertunas ägor, blef vid år 1460 uptagen. Wiksbergs Mineral-Källa, som redan 1683 blef uptäckt, träffas vid Söder-Telje-viken, och har säteriet Viksberg för Källans underhållande fått säteri-frihet ^[31]. Norrmalms och Sabbatsbergs helsobrunnar i sjelfva hufvudstaden, äro nog kände, besökte och på hvarjehanda sätt omtalte - - - Jag går med all trygghet förbi de andre vid Mälaren belägne Mineral-Källor. — Märkvärdigare är Strömsholms Källan, som i den norr om Kongsgården liggande Ladugårds sjön, på några famnars djup ut i sjön, upkastar ett starkt språng, med den drift, at hon föser sjövatnet åt sidorna, och skänker de omkringboende ett klart och skönt vatten. Detta förtjänar en närmare undersökning, och behörig beskrifning. — Arnö-Källa kommer ur en bergklyft, vid sjöstranden, på nord-västra sidan af ön. Hon är ej synlig utan då Mälaren har lågt vatten. Då träffas denna Käll-åder klar och kall, med någon mineral-lukt, som efter uphämtningen förgår om några timmar. Detta Källvatten afsätter en myckenhet gul ockra. Galläplen förändra något litet dess klarhet, til en på violett stötande färg. Ockran förhåller sig i glödningshetta lika som järnockra, och drages derefter starkt af magneten ^[32]. — I allmänhet måste Källors hallt vara många förändringar underkastad, efter grundens olikhet, hvarigenom tilgångarne draga sig fram. De bästa Källor finnas merendels på högder. — Man har trodt, at Salt-Källor skulle finnas omkring Mälaren; men inga sådana hvaraf saltsjudning skulle löna mödan, äro hittils funne i Sverige. Den så kallade Salt-Källan vid Arboga, håller allenast 3⁄8 lod på kannan, eller 18 lod på tunnan. Det betyder ej stort. En tunna vatten bör väl innehålla til 2 lispund salt, om möda och kostnad skola betalas. Vatnet i berörde källa, hyser eljest en god del Järn-Viktril. Men järnaktigt och järn-viktrils vatten, äro i vårt land til öfverflöd. — På Lina-säteri ägor vid Söder-Telje, silar sig på någre ställen ett Järnhaltigt vatten genom sanden, hvilken häraf hopgyttras omkring gräsrötter och hårdnar ^[33]. Man finner häraf mer och mindre aflånga stycken, med hål midt igenom; til färgen röda eller rödgula.

Vatnets hallt i Mälaren är olika. Beskaffenheten härrörer, til en stor del af det vatnets egenskaper, som tilgångarne afbörda. Sjelfva botnen är ock mycket bidragande, när derpå sådane ämnen finnas, som med vatnet kunna inblandas. Vid åtskillige af öarne, består sjöbotnen af en ganska blöt ljusgrå Lera, der störar til okändt djup med lätthet kunna nedföras. Den har våt, någon lukt, lik den af Nors, men torr, hårdnar den ansenligen, til consistence af lös kalksten. Efter vatnets utfall vid stranderne, får Leran djupa, orediga sprickor; gäser då starkt med skedvatten, blir uti lindrig eld, blekröd, men smälter snart i stark eld, til svartaktig slagg. Detta bör af Herrar Chemister fullkomligare utrönas. — Det är denna Lera, som under blåsväder gör sjövatnet hvitt som mjölk, och sätter sig i lugn långsamt til bottnen. Kanske torde den vara en af de orsaker som bidraga til de häromkring gängse fråssor af alla slag. Luften kan upfyllas med skadeliga ångor, så väl häraf, som af den tjocka Vass, Knapp-Säf, Fräken, Bottengräs ^[34], m. fl. som hysa stark lukt, hvilket nog förmärkes i lugnt väder, höst och vår, vid stranderne. Långgrunda, gyttjefulla strander, som icke saknas vid Mälaren, kunna jämväl lämna stinkande rötångor och dunster, härrörande af förrutnade sjöväxter, vattenkräk, o. s. v. Alt detta jämte morasige vattenbulna ängar, bidrager, at remitterande febrar så ofta angripa de vid sådane ställen boende, särdeles dem som icke nog blifvit tilvande ^[35]. Herrar Medici behagade taga dessa omständigheter i behörigt öfvervägande, och vara omtänkte på tilräckelige botemedel ocb preservatifver.

I allmänhet gäller, at Mälare-vatnet är godt, sundt och drickbart. Under mina små resor, har jag ofta midt på fjärdarne låtit uphämta vatten, som smakat rätt väl. — Vatnet i Norr-ström, helst på södra-sidan om Kongl. Stallet, är af särdeles godhet. Stockholm har af sin lyckliga belägenhet, äfven den stora fördel, at äga rik tilgång på välsmakande vatten. Det är Mälaren som skänker detta. Största delen af Brunnarne i Staden och på Malmarne, hafva sit mästa vatten från denna insjö. Detta drar sig genom den grofva sanden och klappuren, hvarmed grunden, emellan bottenbergen härstädes, är upfyld ^[36]. När, efter långvarig torka, Saltsjön flyter ömnigare in i Mälaren, och der förorsakar Brakvatten ^[37], blifva desse Brunnar nog besvärade med sälta. En tidt och ofta infallande Upsjö, kan i många Brunnar öka koksaltet ansenligen, och starkare än man plägar föreställa sig ^[38], hvilket skaffar mycken olägenhet vid färgerier, bryggning, brödbakning och flere handteringar. Dessutom får Staden vidkännas mycken mistning och afsaknad, i anseende til Ström-quarnarnes afstadnande lång tid om året. Det angelägna Söder-sluss-verket, kan jämväl härigenom tilskyndas betydelig skada, medelst det myckna slam, grus och orenlighet, som Upsjö-strömmen, då den stryker genom Slussen, lämnar efter sig. Alt detta förtjänar en alfvarlig upmärksamhet. Alla dessa genom Upsjö i Mälaren förorsakade olägenheter, kunde förmodeligen förekommas, genom Håll-dammars anläggning i Norr-ström, försedde med behörige aflopps luckor, och så inrättade, at de medelst sjelfva det strömmande vatnets tryckning, både hållas öpne, så länge det öfverflödiga aflöper, och sedan tilslutas, så snart Mälare-vatnet sunkit til någon viss utstakad högd ^[39]. — Det är så mycket som kan vinnas genom goda anstalter! Men om desse saknas i hufvudstaden, hvad kan då väntas på andre orter?

”Det är angelägit at befordra Mälarens utlopp, på det vatnet, vid mycken Vårflod och nederbörd, ej måtte göra landet skada med öfversvämning. Det är lika angelägit och görligt, at någon författning vidtages, som i torra år hindrar denna sjöns minskning; helst den samma icke allenast förorsakar omnämnde olägenheter, utan ock gör segelfarten i denna sjö hvariehanda hinder och skada”.

Stockholms situation är i sanning sådan, at den gynnar många goda inrättningar. Åtskillige gångande Verk kunde med all fördel anläggas vid Norr- och Söder-ström. Ehuru grufveliga eldsvådor ödelagt hela trakter af staden, äro likväl eldsläcknings anstalterne långt ifrån någon fullkomlighet. Inga upfordrings machiner, bygde, at drifvas af väder, eller af hästar och manskap, hvarigenom vatten kunde upfordras ur vissa schachter, sänkte til ärforderligt djup under Mälarens vatten-horizont. Inga reservoirer, hvarifrån vatnet genom rör, kunde ledas til hvart Qvarter eller til hvart hus, ungefär på sätt som eld- och luft-machinen förrättar i London ^[40]. Inga sådane Pump-verk - - - men, under en så rådig Styresman, som Staden nu har den lyckan at äga, kunna både desse och flere nyttiga inrättningar förväntas. — Något försök til vatten-upfordring, har vid 1600:talet varit å färde, på det gamla Brunkeberg, hvilket fordom sträckte sig ifrån Norr-ström ända åt Brunsviken eller Brunkebergsviken ^[41].

Djupet i Mälaren är olika. Vid någre öar och holmar, har jag funnit vatnets högsta djup om sommaren, icke öfvergå 4 til 6 alnar. Mot vissa landsträckor, kan djupet vara ökat til 12 famnar och mera. Midt uppå vissa fjärdar är okändt djup; men orimligt vore, at efter någre Mälare-farares påstående, tro denna sjö vara på sina ställen bottenlös. Hvarken lärer Mälaren vara så djup som Vettern, der på någre ställen icke finnes botten på 300 famnar, icke eller hyser den förra ett så klart vatten ^[42]. Ehuru i afseende på djupet, märkes ansenlig skilnad i Mälaren, så är deruti en öfverensstämmande likhet, at der stranderne äro skarpe och brante, är sjön utmed dem brådjup. Tvärtom hvaräst stranderne äro långsluttande. Det är tydeligt, at sjöns yta icke altid är lika hög, utan än faller, än stiger den samma efter årstider, väderlek och flere omständigheter. Mälarens botten, har emot utloppen, ganska ringa lutning, och bottens sänkning är ganska skiljaktig. — Stundom inträffar, at Östersjön stiger så högt, at strömmen går tilbaka under Norrbro här i Stockholm. Detta kan hända när starkt västan väder länge blåst förut ^[43].

Vatnets blomning, härrörer dels af Tallars och Granars frö-mjöl, dels af fina Confervæ och andre små vattenörter. Det illa luktande, hårlika, gröna och slippriga ämne, som finnes sommartiden, särdeles vid stranderne, är Vattenglungan eller Stadan ^[44], hvilken under varmaste årstiden upflyter i grunda vatten, och färgar dem, men nattetid sjunker åter til botten. Så länge denna grönska varar, skyr folket merendels at hämta vatten til hushållsbehof.

Underliga figurer, härkommande af condenserade dunster, ångor och vapeurer, eller af väder som genom underjordiska gångar utbryta, hafva gifvit de enfaldige anledning, at föreställa sig sjö-fruar, sjöspöken och dylikt mera.

Smärre sjöar, finnas på flere ställen omkring Mälaren, hvilka skaffa de omkringboende betydeliga fördelar. Jag ville kunna upnämna dem och deras märkvärdigheter; men om Svenska Vatten-Riket saknas ännu så många uplysningar. Nu får jag endast nämna, at i Mälarens granskap finnas äfven Tvåbottniga Sjöar, på åtskillige ställen. Vissa växter äro särdeles benägne at ur sjöbottnen upväxa, förvickla, hoptofva sig, och formera i vatnet ett slags Matta, til hvilken äfja och gyttia, m. m. samla sig, då såsom en ny botten tilskapas midt i sjön, särdeles när rötterne af berörde växter rutna, och det nya täcket fått fästa sig vid sjöbräddarne. Fiskar trifvas här ganska väl. De hafva lika som tvänne våningar för sig inrättade. Om man oroar dem i den öfre, begifva de sig genom vissa öpningar i nedra våningen, dit hvarken not eller nät kan hinna. Månge af Almogen tro derföre, at någon elak SjöRå här envisas at försvara Fisken. En sådan sades mig hafva sit tilhåll i den så kallade Bergsjön, icke långt från Söder-Telje. I alla landsorter finnas dylika små sjöar med tvänne botnar. Förtretlige för alle fiskfångare. Men saken hjelpes, då man på ett eller annat tjänligt sätt kan uprifva öfra bottnen ^[45].

I sluttningar af berg och klippor vid Mälaren, träffas på ett och annat ställe stora hålor, der man tror at Jättar eller åtminstone Vikingar sig uppehållit. Man finner äfven så kallade Jättegrytor, eller rundaktige gropar och hål i sjelfva Hällebergen. Ett sådant rundt hål, af 7 quarters djup, får man se vid Engsön, öfverst på en klippa i Gran-fjärden. Hålet kallas Ryssbo gryta, och en ännu här quarliggande lös sten, är rund som ett kägleklot ^[46]. På Svartsjölandet i Skå-socken, på ett berg vid Långtarmen, eller Närlunda-fjärden, skall äfven finnas en dylik Jättegryta, slät och jämn inuti, der folket fordom säges hafva offrat ^[47]. Sådane utgröpningar, finnas eljest til myckenhet vid strömmande vatten i åtskillige Landsorter, och hafva gifvit flere af våre lärde djupsinnige Män, anledning, til nya skäl för en allmän vattenminskning. Efter deras slutsatser, hafva dessa Bergsgrytor omöjligen på annat sätt kunnat tilkomma, än at vatnets svarfningar omfört någon sten, som råkat fastna i någon hålighet, och med ett sådant omhvirflande ändteligen gjordt rundt hål i hälleberget. Men desse hål äro icke altid runde, de äro stundom cylindriske. Icke altid träffas här stenar och grus. Somliga utgröpningar äro endast med jord, sand, eller lera upfylde. De finnas icke altid på brantaste sidan af berg, utan äfven öfverst. På våra högsta fjäll-ryggar kan man råka stenar, så runda och släta, som de af vatnet blifvit slipade. Bör man derföre tro at hela Sverige med Norrige varit en sjöbotten - - Puis fiez vous à Messieurs les Scavans.

1. Uti Norrlands Krönika eller Konungasagor, står, at i hela Sverige faller alt rinnande vatten i Mälaren, och der är allenast ett Oos eller utlopp i hafvet, så smalt at månge Åar äro bredare,,.
2. Början skedde natten emellan den 18 och 19 Mars.
3. Den bygdes på det sätt, at 2:ne storverksträd ifrån hvardera sidan mötte hvarannan, och med järnband så hopfogades, at de midt öfver Qvarndammen formerade såsom en hvalfboge.
4. Kgl. Resolutionen var af d. 3 Julii 1780.
5. Canalen skulle fortsättas ifrån Sjön Maren, genom landet, til Igelsta-viken. Men ännu är ingen fortsättning skedd. Det lärer få medgifvas, at åtskillige Landsorters Städer och månge i Skärgården belägne egendomar, skulle med smärre fartyg, genom denna durkvägs öpning, vinna omkring 20 mils genare sjöväg til Stockholm. De måste nu hålla Östersjön, utomkring Landsort åt Dalerön; en både lång och farlig omväg.
6. Våre efterkommande torde kan hända få säga om detta, hvad vi nu säga, om den år 1435 vid Söder-Telje började upgräfning „at det varit ett försök, som afstadnat i sjelfva tilämnandet.„
7. Tryckta berättelser säga, at handlingar härom finnas förvarade i Närtuna Kyrka i Upland. Bättre vore at gifva dem i dagsljuset.
8. Enligt skedd afvägning år 1769.
9. Historien om K. Agne, som af sin trolösa gemål här uphängdes med sin egen guldkädja, är bekant. Fit betyder en slätt, vid någon strand.
10. Sagan härom kan läsas i Rüdlings florerande Stockholm. — Ännu har Sveriges hufvudstad icke fått någon värdig beskrifning.
11. Herr Marelius har i detta hänseende lämnat de bästa uplysningar.
12. Se ofvanföre sid. 67.
13. Som har nu omkring hela 3650 qu. mils vidd, men har väl fordom varit bredare.
14. Värre är det i sjön Wettern, som stundom under stillaste väder går med fulla vågor.
15. K. Carl XI var med hela sin suite på en stor jakt, år 1680 den 11 Augusti, i yttersta fara, at på Björkfjärden omkomma. Under en upväxt storm, stötte fartyget på en dold klippa, och började sjunka, när en liten jakt lyckligt vis kom seglande och skaffade räddning.
16. „Sedan K. Olof utgrof Mälaren, på södra sidan af Stockholm, har denna insjö deraf på många alnar satt sig, så at åtskillige orter omkring Upsala, som tilförne kunde beseglas, nu knapt med en liten båt kunna upfaras” säger den verkeligen lärde och snillrike Rudbeck, i sin Atlantica. — Skulle Mälaren vidare utgräfvas, blef segelfarten lidande.
17. At framtiden måtte kunna dömma härom, äro åtskillige märken i fasta berg uthuggne. År 1752 uthöggs ett sådant märke i vattenbrynen på ett berg vid byn Stamdal på Engsön. — Men är det afgjordt, at våre bergs läge aldrig kan lida någon förändring? Monne de icke kunna vara underkastade någon sänkning? Då gifva desse märken icke någon säker underrättelse.
18. Som tilförne kallades Wästra-Aros, til åtskilnad från Upsala, som hade namn af Östra-Aros. Gamla ordet Aaros betyder Åns utlopp.
19. Staden Arboga torde deraf fått sit namn.
20. Se Riksd. Besl. af 1664.
21. Efter trovärdige upgifter, var Bankens förmögenhet år 1770, i Contant, öfver 8 millioner R. daler, och i säkra Fordringar emellan 13 och 14 millioner R:dr. således tilsamman emellan 21 och 22 millioner Riksdaler.
22. Se Sv. Econom. Dictionn. I. D. Art. Bank.
23. Förfarne fiskare anställa ofta notdrägt i vissa sjöar, endast at upgrumla vatnet, dit fisken sedan skyndar och fångas i utsatte nät.
24. På denna ås, en mil ifrån Städerna Eskilstuna och Torshälla, träffas ett stycke från landsvägen, en Märgel-bädd eller en violett Snäck-mylla. — Ett sådant Domare säte, som varit på Åsabacke på Sela-ön, har äfven varit på denna ås, hvaräst tätt vid vägen, står en Runsten öfver Vikingsfararen Spiutr. En våghals, som for västerleds omkring at härja och förstöra. Rune-skriften säger, at Han garsar Gui al ar. d. ä. Han lofvar Gud alla år.
25. Pr. Bergius har sagt, at detta vatten, efter försök, håller litet Saltpeter, märkeligt koksalt och leraktig jord.
26. Hvaräst den helige Eskil förrättat sina döpelse-acter. Han var en namnkunnig Predikare, som i XI Seculo kom hit från England, och blef Södermanlands Biskop. Bodde vid Forss, som derföre sedan til hans åminnelse blef kallad Eskilstuna. Han mördades under Offertiden i Strängnäs. Denna Stad har nu både hans och den helige Botvids bilder i sit vapen. Vid K. Gustaf den Förstes död, funnos 2 hela hvalf fyllde med Silfver på Stockholms Slott, hvilka kallades Sanct Eskils gemak.
27. Den helige Sigfrid blef innan sin död Biskop i Vexiö, och kom til Sverige på samma tid som Sanct Eskil och Sanct David, hvilken senare äfven behagade emottaga Biskops värdigheten, och lade första grunden til Västerås Domkyrka.
28. Han kallas i äldre skrifter, en helig och renlifvad man. Man trodde, at Källan upsprungit på samma ställe der han blef ihjälslagen.
29. Denna Sanct Erics Källa bör skiljas från Konung Erics Källa i Västmanland, vid Irsta-Kyrka, hvilken fått namn efter K. Eric XIV, som ännu aldrig blifvit utropad för helig.
30. Likaledes i vissa bergshålor, såsom i berget vid Kumla i Gran-socken, hvilket har en myckenhet små runda hål, der det enfaldigt goda folket lägger penningar, nålar, &c. at blifva bevarade för sjukdomar.
31. Den flitige Linderstolpe, som här skref sin Flora Viksbergensis, utforskade år 1711, at Viksbergs Surbrunn gaf hvar timma 4 tunnor vatten. Detta gör således på dygnet 96 tunnor, och om året 35,040 tunnor.
32. Enligt Herr Audit. Ehrenmarks mig communicerade upgift.
33. Herr BergsR. v. Engeström, har gifvit denna sammansättning namn af Minera ferri arenacea.
34. Chara vulgaris, tilförne kallad Equisetum fätidum. Finnarnes Perus-ruoho.
35. Der stranderne äro branta, kala och steniga, der Sund och inpå öarne skärande Vikar, finnas djupa och Vassfria, äro sjukdomar mindre allmänne.
36. Naturen gifver oss de klaraste vatten, flytande genom en Qvarts- och Kisel-blandad Klapur-sand, eller ock då de draga sig genom sandbackar, såsom genom en sil. Det är då ej svårt at begripa, hvad man bör taga til silning, för vatnet vid Citerner och brunnar.
37. Exempel gifvas, at vatnet i Mälaren efter 2 års torka, sunkit til mer än 2 alnars låghet, från dess medelhögd.
38. År 1759, var vatnet nästan i alla Stockholms Brunnar, efter Calculateuren Faggots rön, så beskaffat, at en kanna brunnsvatten innehöll ett fjerdedels lod och en tunna 12 lod koksalt.
39. Redan år 1750, inlämnade den djupsinnige Polhem, sit betänkande om en sådan dämnings method, til den högädle Magistraten i Stockholm.
40. Herr Dir. Ulfström, upgaf år 1780 förslag härtil, i Kgl. Patr. Sällsk. Journal för Februarii månad. Denna Journal borde flitigare läsas, och Herr Dir. Ulfström sättas i stånd, at verkställa sina gagnande upgifter.
41. Brunkeberg har varit så vidsträkt, at K. Christian I. lägrade sig här med sit Krigsfolk. Det samma gjorde hans Son, K. Hans. Likaledes Tyrannen Christian II. — K. Gustaf I. höll här år 1521, ett skarpt fältslag med de Danske. Sidsta belägringen, som Stockholm utstod från Brunkeberg, var då K. Eric XIV. ansattes af sine Herrar Bröder. — Brunkeberg har eljest sit namn af Drotsen Brunke, som här slutade sina dagar, på stegel och hjul, år 1318. — I flere hänseenden är Brunkeberg märkvärdigt. Här bodde Eremiter i en Kula, hvilken (säger Rimkrönikan) blef med tiden öde, när the vore alle döde. I denna bergås, har man funnit Topaser, Agater, Jaspis, Porphyr, Bergcrystall, m. m. Så säga åtminstone Hrr. U. Hjerne och M. v. Bromell. På Klappersten har berget varit ganska rikt. Nästan alla torg och gator i hela Stockholm, äro härmed stenlagde.
42. I Vettern, kan en penning synas ifrån botten, på mer än 20 famnars djup.
43. Om detta, så väl som angående Vatnens ut- och inlopp i Mälaren, dess stigande och fallande, ärnar Secret. Herr H. Nicander lämna en fullständig beskrifning.
44. Byssus, Flos aquæ.
45. På Drakenstjernska viset, kunde härtil jämväl nyttjas Granater, som U. Hiärne omtalar.
46. Omtalas af Dalin, Grau, m. fl.
47. Enligt Herr Comm. R. Adlerstams mig lämnade berättelse.