Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 035
§. 35. Strand-ryggar.
III:o Strandryggarna vid Vamlingebo och Hernösand skulle snart i mit tycke böra anses för det starkaste skäl på Vattuminskningens sida, efter det ser mycket likt ut, at de äro åtminstone en verkan af Hafvets större stormar. Men så lära dock de Herrar, som angifvit dessa Rön och märken, ej taga mig til misstycke, om jag, som för många och vigtiga skäl skul är prevenierad emot Vattuminskningen, sjelf önskade få med egna ögon och aktgifning pröfva et Phænomenon, som de, intagne af benägenhet för samma sats, betraktat, innan jag kan låta mig nöja. Så mycket läre vi förut komma öfverens om, at åren icke kunna räknas efter ryggarna: jämväl ock, at stränderne utan misstanka af Vattuminskning, årligen något höjas; men de högste af dessa ryggar torde äga en större lodrätt högd öfver Hafsbrynet, än at man vore quitt dermed. Jag skulle ock lätteligen med Herr Archiatern Linnæus komma öfverens, åtminstone om hela hufvudsakliga frågomålet, efter han synes leda den synbara Vattuminskningen hel och hållen ifrån Hafvets ökade djup. Hvilken mening, som den ej går ut på mera, än et relatift aftagande, så har den hvarken något orimligt eller anstöteligt uti sig. Men den samme befriar mig icke eller ifrån nyssnämde scrupel; så framt man icke kunde supponera, at Hafsbotnen öfver alt skärs djupare, hvilket med djupt vattens sätt, at agera på sin botten, och med annor mångfaldig förfarenhet, som jag der och hvar omrördt, eller viare kommer at nämna, näppeligen synes kunna förenas.
Den af Hiærne och Svedenborg antagne Östersjöns forna högre belägenhet, kunde ock här komma til pass, så framt man icke ägde många andra Rön, som tala deremot; ty måste man tils vidare låta bero dervid, om icke orternas nogare granskning torde kunna gifva någon vidare uplysning om både Rönen och deras orsak.
Imedlertid kommer jag likväl ihog, at då den store Hafs-floden och långsamma stormen senast år 1752 timade, mig blef berättadt af Kyrkoherden Mag. Sirelius uti Ingo i Nyland, det hans gamle Fader och Förfader skolat gifvit akt på flera sådana floder och stormar, som förut existerat, och trott sig blifvit varse, at de ungefärligen hvart 26 år återkommit, och altså äro periodiske. Hvarpå såsom exempel anfördes 1674 d. 30. Octob. 1700. d. 1. Novemb. bägge med Nordväst, som på slutet gått i Söder. 1726 d. 1 Novemb och 1752 d. 25. October med Sudväst och Västan. Här med må nu vara huru det vil, så lärer åtminstone det vara ostridigt, at sådana ovanligen stora floder stundom och sällan infalla. Under den sistnämde 1752 d. 25. Octob. kl. 7½ för m. stod vatnet i Åbo 6 fulla fot öfver det lägsta stånd, som man här under 3 års observation funnit. Men som den starkaste stormen på den nämda timan redan var förbi, hvilket kan slutas deraf, at vatnet då så hastigt som en pil utflöt; så kan man säkert sätta, at vattnet under den häftigaste stormen, som natten förut kastade Väderqvarnar och många plank öfverända, varit 8 fot högt. Steg nu Vatnet 8 fot högt i Ån, huru mycket högre skulle icke vågorna drifva up på de stränder, som varit belägna för öpna Hafvet mot Västan? Och monne icke en så häftig storm, på de några och 30 timarna han påstod, skulle kunna lemna nog höga märken efter sig öfver det vanliga Vattubrynet, och på en strand af lika omständigheter med Vamlingebo upvräka en ny strandrygg? Det ser ock likt ut, at de strandryggar, som äro en verkan af de allraäldsta slika stormar, naturligen, om alt är lika, böra nu befinnas högst, efter de haft längsta tiden at ökas uppå, genom annat tilkommit mull-ämne. At genom strandvrak, vid sådana efter hvarandra infallande stormar, flere ryggar successive kunnat blifva formerade, och terrainen jemväl dymedelst utvidgad, utan at ändock vattubrynet sunkit, det synes vara ögonskenligt; likasom, at desse ryggars högd, måste, som sagt är, förhålla sig, ceteris paribus, efter åldren, är ganska sannolikt. Det är märkvärdigt, at Vamlingebo-ryggarne allenast finnas på Östra sidan; men Vattuminskningen lärer icke kunna gifva någon grund vid handen, hvarföre de saknas på den Västra; hvilken enda omständighet synes vara tilräckelig at bevisa, det ryggarne derifrån icke leda sit ursprung. Om desse ryggar voro 80 til antalet, så löper af dem ej mera, än 2 på hvart 100 år, då man supponerar den äldste vara tilkommen icke långt efter Synda-floden: kanske på sådant sätt desse ryggar kunna visa oss huru många ovanligen stora Floder och stormar uppå 40 Secula sedan Syndaflods vatnet af jorden var aflupit, verkeligen med et ock samma väder existerat, det må då emellan hvardera längre eller kårtare tid varit förfluten? Jag säger detta allenast förslagsvis; men skulle Rönen passa in dermed, så kunde en artig decouvert blifva utaf; i synnerhet om man funne ryggar belägne för andra Väderstrek, och kunde emellan dem och desse få göra jämförelse. Skulle derjemte tiden kunna utröna och fastställa vissa perioder för stora hafs-floder och stormar uti vissa väderstrek; så finge man derigenom vigtig uplysning i Meteorologien. Dock om Hernösands ryggarne, som D. Gisler förmält om, sådane, som den snälle Slotts Bygmästaren Hr. Thunberg dem ytterligare för mig beskrifvit, och Rataholmens, som Mag. Chydenius angifvit, skulle dömas vara af enahanda art, och ursprung med dessa; så tyckes Syndaflods vatnets minskning vara allratjenligast til förklaring af altsammans.