Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 044

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  §43. Jord- eller Vattu-flyttningar.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§44. Förtorkade och uplandade Insiöar.
§45. Uplandningar vid strömars Os och Utlopp.  →


[ 97 ]

§. 44. Förtorrkade och uplandade Insiöar.

  1. At Insjöar försvinna, synes naturligen kunna komma af deras ådrors och rännilars ändring eller tilstoppning, då samma vatten tager andra vägar, fast än de icke al[ 98 ]tid blifva lika märkelige. En annan omständighet, hvarigenom Insjöar uttorrkas, är det, då Canalerne af händelse blifva rymligare, hvarigenom vatnet lättare och mera, ja ock aldeles kommer at utlöpa. Dertil kunna jämväl människo-händer med eller utan upsåt hafva bidragit, som i Ilomans Socken i Carelen för några år sedan händt, hvarom såsom et underverk blifvit berättadt, det en Insjö flyttat sig från det ena stället til det andra. Bekant är ock, huru sjöar blifva öfvervuxne och skorpan efterhand alt starkare ock starkare. Men det åberopas i synnerhet, at de uttorrkade sjöars caviteter icke lemnas toma, utan til bräddarna med mull upfyllte; hvilket Phænomenon dock så mycket mindre kan gifva hypothesen af vatnets minskning och förvandling til jord, någon styrka, som det vid minsta attention blifver ögonskenligt, huru sådant tilgår, nämligen: när en Insjö har sit vatten genom bäckar och rännilar, som föra land och mull med sig; men omständigheterna hindra, at den icke åter kan exonereras; så måste samma sjö i proportion af et sådant tilkommit jord-ämne grundas up och med tiden blifva först til kärr, och sedan til fast land; då dess vanliga vatten i samma proportion där alt mindre och mindre, och på slutet aldeles icke kan stanna. Om i så tilkomne kärr och sank mark sedermera lemningar af båtar, kölar, ankare, pålar och båtedädjor skulle finnas, tyckes det mig vara lika så litet [ 99 ]underligt, som för Vattuminsknings-satsen stridande, fastän sådane orter, likasom sjelfve Insjöarne, kunna ofta vara högt öfver Hafsbrynet belägne.
  2. Samma orsak kan visa en tämeligen olika verkan emot den förbemälte, där större rymd och friare utlopp finnes, och derest såsom i Östersjön, flere omständigheter kunna determinera läget af det grummel, som floder och bäckar med sig föra, eller ock genom vädrets kraft kan dit flyttas. Jag får altså lof, at räkna hit många åberopade skäl, tagne af upgrundande segelleder och hamnar, Sjöbotten och fiskevatten, som blifvit til land och äng, städers flyttning närmare til Hafvet, och upgrundningar vid strömars Os och bäckars utlopp. Man ser, at åmynningar, näs, sund, invikar, stränder och reflar upgrundas eller landas; men man blifver derjämte lätteligen varse, at sådant sker endels genom ditförd eller upvräkt sand och mull af vågen eller rinnande vatten; endels genom flöd-vattens, is-gångs och botten-tjäles åtgärd: endels genom vegetabiliers synnerliga förökelse: endels ock genom uppösande gäsjord; på hvilket senaste den upmärksamme Mag. Docens vid Åbo Academie Samuel Chydenius samlat många exempel, särdeles i Österbotten. Jag skal uppehålla mig något längre vid en eller annan omständighet, som synes förtjena närmare förklaring.