Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 064
§. 64. Hvadan de uråldrige känningarna af Vatnets verkan på Jordklotet i sanning äro.
Man säger, at den torra Jorden har oförnekeliga kännemärken af vatnets verkan, och at den öfver hufvud til sit utvärtes skick och skapnad är lik en hafsbotten. Man vil sluta af lika effect til samma orsak: alt är hafs-botten, efter alt är likt hafs-botten.
Huru hafs-bottnen är beskaffad, det vet jag ej mycket utaf: kan således ej eller säga, huru vida den til figur eller hvarf kommer med torra jorden öfverens. Är altså det en sak, hvarom jag ej mycket vil disputera. Imedlertid medgifver jag gerna, at det torra jordbrynet visar mångfaldiga känningar och spår af vatnets verkan; men hvarken det ena eller det andra synes mig kunna bevisa någon Vattuminskning. Ty Bibliska Historien, som ju må äga så mycken trovärdighet, som någre bonde-sagor, hvarpå Vattuminskningen merendels är bygd, säger oss tydeligen, at alt en gång varit hafsbotten, nämligen under Syndafloden: hvilken nödvändigt måst lemna stora och tydeliga märken efter sig, som redan endels (§. 67) är omrördt.
Jag skal rättnu närmare bevisa, at dess styrka dertil varit långt tilräckeligare, än den supponerade Vattuminskningens. Men, dessutan, har ock den Aldrahögste, liksom at förvara oss för den Atheistiska, chaotiska geogonien och de skenbara skäl, som af Vattuminskningen på Jord klotet dertil äro tagne, behagat genom Mosen låta oss veta, hvad ordning Han i jordens Skapelse fölgt: at dess faste och fluide delar i början varit sammanblandade: at det torra blifvit genom Hans Allmagts befallning skildt ifrån det våta, och at jorden således utur vatnet, eller det sannskyldiga chaoitiska Hafvet framkommit. Om Gud vid detta skiljande fölgt Naturens lagar, det vete vi icke; det går okså öfver en människas höfva, at raisonnera om; men det tycker jag mig med visshet kunna säga, at Skaparen uti Sit Allmagts verk icke var bunden vid de lagar, som Han i Skapelsen stiktade, icke at derefter skapa, utan at det skapade derefter skulle verka. Det ser jag väl också, at om man med Christelig enfaldighet håller sig vid Skapelse-Historien, så blifver man lätteligen öfvertygad, at tiden icke kommer öfverens med det utrymme, som Naturens härtils uptäckte och kände lagar äska. Ho vet ock, om man icke i sjelfva jord-brynet skal råka flere känningar af den Alsmägtiga Mästarens finger, än af et ordenteligt och successivt Naturens Lagars verkande. Men härmed må vara huru det vil, så är den torra jorden en gång utur vatnet framkommen; hon har ock sedermera en gång varit öfveralt med vatten hölgd. När man altså finner tecken af vatnets verkan derpå, hvarföre vil man til deras förklaring häldre dikta en vattuminskning, än hålla sig vid de allmänt bekanta sanningar, om vatnets skiljande från det torra i skapelsen och syndaflodens miraculeuse strandlösa Haf?
Man torde svara, at man ej gifvit akt på det förra; men håller det senare för altför vanmägtigt, at hafva kunnat uträtta så stora ting. Et inkast, som jag kan ske rättnu får tilfälle at svara på.