Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 065
§. 65. Om Bärg genom Hafvet kunna formeras.
Jag vil nu först kårteligen undersöka om bärgens formation, under och igenom en Vattuminskning, mera kommer öfverens med Naturen, än med den H. Skrift; och fruktar jag, de får likaså stöd af den ena, som af den andra.
- Jag ser, at Bärgens sträckningar mycket åberopas; men när man undantager dem, som under syndafloden kunna vara formerade; så ser jag sannerligen ingen grund dertil; ty urqveds-bärgen rönas gemenligen gå efter landsträckningarna, stundom Öster och Väster, stundom Norr och Söder, och så vidare i andra väderstreck: och när bergs-kedjan i det ena väderstreket sträcker sig på längden, så skjuter den i det andra ut påsidorna, som redan Bourguet[1] anmärkt. Och om än det skulle kunna bevisas, at bärgsträckningarna hade någon öfverensstämmelse med Jordens omhvälfning, samt Ebb och flod, käre! hvad slut kan ändock deraf dragas til Vattuminskningen, om Skaparen skulle behagat gifva Jorden, denna rörelsen förrän Han skilde vatnet ifrån det torra?
- At icke här yrka å nyo den afgrund af tid, som skulle fordras til et sådant bärgens ursprung, hvilken är så oändeligen stor, at ock sjelfva förnuftet blyges och ryser derföre; så anmärker jag nu allenast, at det ej tyckes vara hafsvatnets göromål at bygga bärg: så at, om man ock togo dubbel tid, och aldeles en evighet dertil, så torde man ändock få vänta fåfängt, at någre bärg skulle komma fram. Uplandningar kan man väl få; det våta kan genom Hafvets flyttning blifva tort, sandreflar och bankar har man ock prof uppå; men ingen förfarenhet, och icke eller något sannolikt skäl, at deraf kunna blifva bärg. De klippor och bärg, som i Hafvet finnas, äro handgripeligen icke Hafvets nya foster: utan hafva samma ursprung med andra bärg. Man har icke bevis på, at hafsvatnet födt en sten en gång, mycket mindre stora klippor.
Om Hafvet skulle bygga bärg af sit ler, sin sand, sina snäckor, hvarföre har man icke nu, då det är så mycket beseglat, kunnat råka på något spår deraf? Man ser sandreflar och bankar icke hårdna, utan äro ständiga förändringar underkastade. Man finner, at ler i hafs-bottnen är mjukt och hårdnar i luften, som annat ler; så at Hafvets ler lärer blifva ler, och dess sand blifva sand, fast än det ock skulle läggas på snäckebäddar under Sargazzo.
Herr Archiatern Linnæi eldiga nimme, visar sig icke mindre i den synnerliga tankan Han yttrat om bärgens tilkomst under Sargazzo, än i oräkneliga andra mål; men jag tycker Han vid det tilfället icke haft i sinne, at säga en sanning; utan en possibilitet och en gissning, som man kan roa sig med, til dess förfarenheten gifver något säkrare vid handen.
På en så stor vidd, som Sargazzo nu innehafvet, och derest det, utan tvifvel, ända från början växt, skulle ock tyckas, at man då ändteligen måtte blifav varse någorstäds någon bärg-unge, om de efter denna methoden blifva til. Är det sant, som Labat berättar om Ön Guadeloupe, at den är belägen på idel Coraller af et visst slag, som han någorlunda beskrifvit[2]; så är det väl en besynnerlig sak, och et bevis, at, i stöd af Hr. Peysonels observation, Hafs-kräk kunna skafsa grund och fot under en jord-tract; men dock utan tilhjelp af Sargazzo; som altså icke eller deri hafver någon del. Men at denne grundval ej kan vara allmän för hela Ön, det bevisar Svafvel-bärget därstädes, med mera.