Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 101
§. 101. Reflexioner öfver dessa Rön.
Men at sådant är stridande emot Naturens ordning och de vegetations lagar, man dageligen märker dessa slags trän följa, det håller jag icke före tarfva något bevis. Imedlertid torde likväl någon tycka, at desse observationer lemna rum åt någon Vattuminskning, om man sätter, at deras frön just grodt uti vattubrynet; men så är dervid til märkandes, at när dessa träns högd öfver vattubrynet jämföres, så gifva de et olika utslag i denna afsigten; somlige tyckas kunna tilstädja en alns minskning på 120 år, andre på 150, andre på 230, andre åter allenast på 900 år; hvilket sista altså vore den högsta minsknings mon, som, i anledning af dessa Rön, kunde admitteras. Så är det ock til märkandes, at suppositionen om dessa träns ursprung just i Vattubrynet har ingen grund. Det är för sådana slags växter icke något tjenligt ställe. Och om än en planta der kunde växa up; så måste hon blifa oroad genom storm och förstörd genom Is, som fordrar sin skjutnings mon; hvilken man på Ålands klippor ofta ser lemna höga märken efter sig til flera alnar öfver vattubrynet; hvilka sedan understundom anses som tecken efter forna vattuhögden. Så kan icke eller sägas, at då denna observation skedt, vatnet ägt mera, än sin medelhögd, och knapt nog det, efter Observatoris intygande. I anseende til hvilka och flera sådana omständigheter, det lärer blifva handgripeligt, at slika slags Rön, lemna et positift och oemotsäjeligt bevis emot den föregifna vattuminskningen. Och skulle Jag önska, at om någon vil sätta dessa observationers riktighet uti tvifvelsmål, han då behagade sjelf göra sig omak med sådana lätt verkstälte anmärkningar; så förmodar jag, at hela tvisten snart skal stanna utaf, och vattuminsknings satsen i ödemarker under de älsta träns rötter skal blifva begrafven i en evig glömska.