Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 108
§. 108. Prof. Kalms anmärkningar i America.
“Uti Norra America är svårt, at ännu få någon tilförlitelig underrättelse, om vatnet der tager til eller af, eller om dess högd altid har varit enahanda. Orten har ej stort öfver 100 á 150 år varit bebodd af Europeer; derföre hafva de icke kunnat göra många observationer. Förut kan man näppeligen anse det för annat, än en ödemark. Vid Hafskanten är stark Ebb och Flod, som hindrar en, at på kårt tid få några säkra Rön. En del af Villarna sägas berätta, at de hört af sina förfäder, det hela detta landet, ja de högsta bärgs-topparne deraf, fordom stått under vatten. Men de lära tvifvelsutan dermed velat, fastän på et mörkt och otydligt sätt, peka på synda-floden: Ehuru det äfven derutinnan torde vara svårt, at lita på Villarnas berättelser; emedan de så ofta omgåts med de Christna och af dem hördt så många Bibliska Historier förtäljas, at de nu mera sjelfve ej veta skilja, hvad de hafva utaf sina förfäders fråsägner, ifrån det de fått utan de Christna. Jag har uppe uti Villarnas Land låtit fråga många af de utgamlaste ibland dem, om de haft sig bekant, eller hört berättas, at någon flod i forna tider gått öfver deras Land, eller at någon del deraf stått under vatten; men de hafva skakat på hufvudet, och alla svarat med nej.[1]
Af de hvarjehanda Observationer jag gjorde under mit vistande uti America tilstår jag, at någre äro, som vid första påseendet synas tala starkt för Vattuminskningen. Sådane äro följande: På mer än många ställen, och äfven flere mil från Hafvet, finner man vid gräfvande i jorden ofta til 10, 20 ja 60 fot Ostron- Mussel- och Snäcke-skal af sådana testaceis, som eljest endast hafva sitt tilhåld i Hafvet; ja inemot topparna af blåbärgen finnes en myckenhet af sådana skal. Ofta finnas vid gräfning i jorden til 2, 3, och flere famnars perpendiculair tjocklek, bestå mäst af bara sådana skal. Man har funnit vid brunnars, källrars och andra gropars gräfning, til flere famnars djup stora stycken af trän, en myckenhet oförändrade Vahl-nötter af flera slag. Tall kottar, Hassel nötter, stycken af trän, som varit halfbrända, Villarnas skedar och slefvar: Gyttja hel full af trän, stubbar, löf-qvistar, hvass, Rör. Ofta sker, at när man gräfvit 16 20 á 30 fot genom en sandblandad jordmon, kommer man sedan til en gyttja, full med dylika saker, som de nyligast upräknade, och hvilken gyttja aldeles luktar lika med den gyttja, hvilken plägar gräfvas up utur Haf och Sjöbottnar, samt har ibland en saltaktig smak. Men då man nogare betraktar alt detta, finner man, at det icke kan härröra af någon Vattuminskning, utan at det bör och kan tilskrifvas antingen den allmänna syndafloden eller ock tillandningar. Sålunda finner man i Norra America tydeligen, at mäst årligen vid sidorna och mynningen af stora floder landet tiltager och tillandningar ökas: och kan man tämeligen tryggt säga, at största delen af nya Jersey är bara en tillandning, som härkommit af den gyttja och mull, som floden Dellavare och flere andre strömmar fört med sig, och än årligen föra. Den, som vistas någon tid vid mynningen af dessa floder, samt på Hafs-stränderna af nya Jersey vid Cap May etc. lärer ej finna svårt, at gifva mig bifall: hvarom utförligen i min Americanska Resa kommer at talas. Detta är orsaken, hvi man mäst allestädes i nya Jersey vid brunnars gräfvande råkar på hela floar af Ostron- Mussel- och Snäcke-skal, med flere fremmande ting; men nästan aldrig i Pensylvanien. At floderne uti Pensylvanien och annorstädes uti de Ängelska Colonierne i Norra America nu äro mycket grundare, än förr, på de flästa ställen, veta mäst alla deri landet at säga: och visa mätningar af Landtmätare gjorde för 70 à 80 år tilbaka det samma tydeligen; men en hvar vet ock orsaken dertil, nämligen: at vid Europæernas ankomst til Norra America, alt landet var öfvertäkt med stor skog, och marken öfverdragen med mossa: ingen jord upbrukad; derföre kunde vid snöens smältande om Våren och vid rägn om sommaren ganska litet mull föras uti floderna; men sedan jorden nu af Europæerne är alt upbrukad til åker, och mullen fin och lös, sköljer rägn och smält snö en myckenhet deraf bårt, och förer med sig til floderna, hvarigenom de årligen blifva grundare. Det grumliga och tjocka vatnet i floderna på denna orten vid starkt rägn och om Våren, talar tilräckeligen för denna saken.” Alt hit intil Prof. Kalm, som intygar, at han under hela sin resa, hvarken i Norrige, Ängeland, eller America råkat något Rön, som utan tvåtydighet talar för Vattuminskningen. Jag vil icke eller någon ting vid alt detta erhindra mer än det, at hvad som om Nya Jersey talas, som jag munteligen förnummit, icke är någon blott uplandning, utan kommer jämväl til stor del deraf, at floderne småningom flytta rum och ställe, samt lemna sina förra alveos til Terrain.[2]
- ↑ Åtskillige, som beskrifvit America, intyga sig likväl hafva funnit hos somliga Nationer ganska tydeliga spår af fråsägner om syndafloden, hvarmed ock Charlevoix instämmer. T. 6. p. 146. seq.
- ↑ Utaf flera Resebeskrifningar öfver America hafver man anmärkningar derom, huru floderne derstädes flytta rum, och det tämeligen allmänt, samt på et synnerligen skönligt och märkvärdigt sätt. Det vore önskeligt, at på sådana omständigheter närmare gåfvos akt.