Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 107
§. 107. Lewis Evans Rön emot Vattuminskningen.
“Under mit vistande uti Pensylvanien, frågade jag Ingenieuren Lewis Evans, Auctoren til den vackra Land-chartan öfver samma land, som både var född och hade lefvat en god tid vid Hafs-kanten uti Wallis i Ängeland, och tillika var mycket skarpsinnig, at gifva akt uppå hvarjehanda uti Naturen. Jag frågade, säger jag, honom, om han icke på något sätt märkt, at vatnet vid kusterna af Wallis småningom aftager, på samma sätt, som vi hålla före, at det sker i Sverige. Jag utförde för honom omständeligen, hvad man i Sverige derom observerat, och hvad salig Professor And. Celsius den saken angående anfört uti Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar. Ingenieuren Evans lofvade tänka derpå, och samla hvad han dervid kunnat hafva observerat. Efter några dagar kom han til mig och berättade, at alt sedan jag första gången framställt til honom denna frågan, hade han enkannerligen varit sysselsatt at öfverväga saken, samt eftersinna hvad han dervid kunde hafva anmärkt: Och var nu hans utlåtande, at af alla sina gjorda anmärkningar, han icke annat kunnat finna, än at vatnet, då han skildes från Wallis stod altid så högt, som i hans ungdom: at han aldrig någonsin hördt gamla Män omtala, det vatnet någonsin kunnat märkas aftaga eller förminskas; utan at de tvärtom påstått, at vatnet tager til. Ingenieuren Evans sade ytterligare, at han trodde sig af tämeligen tilförliteliga skäl vara tilfullo öfvertygad derom, at Hafs-vatnet omkring Wallis, åtminstone ej på 6 eller flere hundrade år något aftagit och förminskats. Til bevis deraf lemnade han mig hosgående ritning på kusten af sin födelse-ort (Fig. II.) jämte följande berättelse: Barsey Island, som är den ort, hvarthän Britanniske Munkarne togo sin undanflykt efter et blodbad uti Bangor is y Coed, i Ängelska Apostelens Augustins tid, (som lefde i slutet af 6:te och början af 7:de Seculo, altså för mera, än 1100 år sedan) är belägen 3 Ängelska mil S.S.W. från södra delen af Carnarvonshire uti
Wallis. Igenom en superstitieus inbilning om den markens helighet hafver mycket folk från aflägsne orter blifvit hitfördt at begrafvas, särdeles från Irland. Man har altid satt i Land vid et lågt och flackt ställe (cove), som af dess elaka belägenhet blifvit på Irlänska kalladt Porth solach, med hvilket namn Wallis-boarne således nämna det; det betyder på Irlänska en oren Landstigning (Lort-hamn). Istmus är der icke mera, än 5 á 6 fot högre än flodvatnet stiger. Den består af svart-mylla, och är jag försäkrad, at där aldrig varit någon genomfart; emedan om det någonsin så varit, så hade vid en så stark ström, som här är altomkring ön, den öpningen aldrig kunnat landas igen. Dess utan då Britanniske Munkarne flydde hit, hette orten Ynus enlli (insula solitaria), det är ön Bardsey, hvilken icke hade blifvit så kallad, om det hade varit mera än en ö. St. Marys well kallas en källa, som ligger vid stranden på en udd af fasta landet; hon är så belägen, at hon står några fot under vatten hvar dag när floden är i sit högsta; men börjar blottas när Hafvet är i sin medelhögd, midt emellan lägsta Ebb är et godt stycke af stranden nedan för källan öfver Hafsbrynet. Uti forna tider, redan för mera än 600 år tilbaka, som Historien skal intyga, brukade Munkarne vid vissa tider, i följe med en myckenhet folk, gå til denna källan på Påfviska sättet uti procession, observerande då, at göra det just den tiden, när källan hade väl kommit up utur vatnet vid Ebbens tiltagande: uti samma läge hon då var, befinnes hon ännu; och står vatnet vid Flod likaså högt öfver henne, och vid Ebb likaså lågt derunder, som det för så många hundrade år tilbaka gjorde. Skilnaden emllan högsta och lägsta vatten dageligen vid ordentelig Ebb och Flod är härstädes 10 à 12 Ängelska fot.”