Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Jeremia Klagowisor

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Propheten Jeremia
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten Jeremia Klagowisor
Propheten Hesekiel  →


[ band II, 546 ]

Jeremia Klagowisor.

Inledning.

I denna bok, som kallas Jeremia Klagowisor, framlägger propheten för oss sitt hjertas djupaste förborgade känslor, och wisar ännu en gång, och det oemotsägligt, huru innerligen han älskade sitt folk. under det han dock efter Guds befallning för detsamma måste förkunna så skarpa warningar och hotelser. Folkets lidande, stadens och templets förstörelse och landets förödelse gingo honom djupare än någon annan till hjertat. Under fångenskapen war denna bok en andaktsbok för Judarna. I dessa ord uttryckte de sina klagoljud och blandade med prophetens gråt sina tårar. Straffdomarnes orsak, nemligen folkets synder å ena sidan, samt Guds rättfärdighet och barmhertighet å den andra sidan, läggas här på det fångna folkets hjertan; hoppets morgonrodnad framhålles för deras ögon, och de uppmanas och uppmuntras till bättring. Äfwen under den närwarande långa fångenskapen äro Jeremia Klagowisor en dyrbar bok för hwarje fromt hjerta af det gamla Israel, som ännu under längtan och tårar wäntar efter Israels tröst. Också har Christi kyrka och församling på åtskilliga tider warit i sådan swår belägenhet, att Jeremia Klagowisor kunnat begagnas såsom dess hjertespråk; i wisst afseende kan den ännu så begagnas och wäntar på den utlofwade mäktiga förlossningen från höjden. Skriften säger oss, att ännu en ganska bedröflig tid är att wänta; en NebucadNezar och ett NebucadNezars beläte, Dan. 3. Uppb. 13 förestå för det andeliga Zion, och då blifwa dessa Klagowisor af de christna bättre förstådda och mera behjertade. Också befinner sig hwar och en uppriktig wandrare till det himmelska Zion mången gång liksom i fångenskap under sin jordiska wandring och längtar efter den fulla förlossningen. Jeremia Klagowisor äro för själen i denna ställning en kärkommen tolkning, af hjertats tankar och känslor, af dess syndabekännelse, förödmjukelse, bönerop och förtröstan. Jeremia Klagowisor äro ock ett härligt bewis på Guds outsägliga barmhertighet. I stora bedröfwelser och lidanden är det för det beklämda hjertat en tröst och lindring att finna en deltagande wän, någon som gråter med den gråtande och lider med den lidande. Nu sände Herren sjelf, genom sin prophet, till sitt förströdda folk, dessa klagoord, som tillika äro trösteord, så att det är såsom om den himmelske wännen sjelf, det fadershjerta, hwars kärlek öfwergår hwarje fadershjertas, wore med för att lida med, klaga med och gråta med sitt affälliga och olyckliga folk under straffdomarnes ock hemsökelsernas tid. Måtte derföre alla bedröfwade rätt och af hjertat fly till Honom om hwilken denna bok säger ett ord, som alltid gäller: Hans barmhertighet hafwer ännu icke ända!

1. Capitel.

Juda beklagar sitt elände.

Huru ligger den staden så öde, som full med folk war? Han är likasom en enka? Den som en förstinna ibland hedningarne och en drottning i landen war, hon måste nu tjena

2. Hon gråter om natten, så att tårarna löpa neder på kindbenen;* ingen är ibland alla hennes wänner, som hugswalar henne; alla hennes närmaste förakto henne, och äro hennes fiender wordne. *Jer. 13: 17.

Jerusalem föreställes här under bilden af en sörjande, gråtande enka; hon är beröfwad sin konung och allt menskligt beskydd och öfwergifwen af sin Herre och Gud, som så gerna wille wara hennes Herre och beskyddare. Es. 54: 4–6. Af grannfolk och grannriken fann det förstörda Judariket intet medlidande i nödens tid.

3. Juda är fången i elände och swår träldom; han bor ibland hedningar, och finner ingen ro; alla hans förföljare fara illa med honom.

4. Wägarna till Zion ligga öde, efter ingen kommer till högtiden; alla hans portar stå öde, hans prester sucka, hans jungfrur se ömkeliga ut, och han är bedröfwad.

5. Hans owänner swäfwa allt i höjden, hans fiender går wäl:* ty HERren hafwer gjort honom full med jemmer [ band II, 547 ]för hans stora synders skull, och hans barn äro i fängelse† bortdrifne för fienden. *5 Mos. 28: 4345. †Jer. 52: 28.

6. All fägring är borta för dottren Zion: hennes förstar äro likasom wädrar, de der ingen bet finna, och gå wanmäktige för plågaren.

Zions fägring war templet och gudstjensten; allt war nu borta! — Wädrar, grt.: Hjortar. Ps. 42: 2.

7. Jerusalem kommer ihåg i denna tid, huru elände och öfwergifwen han är, och huru mycket godt han af ålder haft hafwer: medan allt hans folk nederligger för fienden, och ingen är som hjelper; hans fiender se sin lust uppå honom, och bespotta hans Sabbather.

8. Jerusalem hafwer syndat, derföre måste han wara likasom en oren qwinna: alla de som ärade honom, de försmå honom nu, efter de se hans skam;* men han suckar och faller neder till marken. *Jer. 13: 2226.

Med syndat menas här, att så många och swåra synder blifwit begångna, att ingenting annat, än fångenskapen kunde förmå detta folk till bättring.

9. Hans orenlighet låder wid hans klädesfållar: han hade icke trott, att honom på sistone så gå skulle; han är ju allt för grufligen nederstött, och hafwer dertill ingen, som tröstar honom: Ack HERre! se uppå mitt elände; ty fienden högmodas fast.

Detta betyder, att syndaförderfwet i Juda rike war så inrotadt i allas sinnen och så allmänt, att ingen eller knappt någon blygdes derwid.

10. Fienden hafwer kommit sin hand wid alla hans klenodier: ty han måste se deruppå, att hedningarna gingo in uti hans helgedom, om hwilka du bjudit hafwer, att de icke skulle komma uti din församling.* *5 Mos. 23: 3.

De största klenodierna woro templets dyrbarheter.

11. Allt hans folk suckar och går om bröd, sina klenodier gåfwo de för mat, på det de skulle wederqwicka själen: Ack HERre! se dock till, och skåda, huru föraktelig jag worden är.

Dessa klenodier woro folkets enskilda dyrbarheter.

12. Eder alla säger jag, som gån här fram om: Skåder dock, och ser till, om någon wärk kan wara sådan som min wärk, den mig så uppäter: ty HERren hafwer gjort mig full med jemmer, på sin grymma wredes dag.

13. Han hafwer sändt en eld af höjden uti mina ben, och låtit honom der mäktig wara: Han hafwer utsatt ett nät för mina fötter, och stött mig tillbaka; Han hafwer gjort mig till ett öde, så att jag sörja måste hela dagen.

Elden af höjden betyder Herrans wredeseld, som kan uppenbara sig i många olika gestalter. Denna eld intränger i märg och ben, den intränger i själens innersta delar och af starka själsqwal lider kroppen med.

14. Mina swåra synder hafwa uppwaknat genom Hans straff, och alla tillsammans kommit mig uppå halsen, så att all min kraft mig förgås: HERren hafwer så farit med mig, att jag icke mer uppkomma kan.

Synderna, hwilka länge synts liksom sofwande eller glömda, komma fram såsom en af sömn uppwaknad här i hemsökelsens tid; då blifwer det ljust i samwetet, då står syndamängden såsom en wäpnad här framför själens ögon och hotar att falla den inpå halsen. Hwad förmår den förskräckta själen emot dem alla! Då förgås den inbillade egna kraften. Lycklig då den, som flyr undan till nådastolen och räddar sig under Jesu banér!

15. HERren hafwer nedertrampat alla mina starka, som jag hade: Han hafwer låtit utropa öfwer mig en högtid, till att förderfwa mina unga män: HERren hafwer låtit jungfrun dottren Juda trampa en press.

En högtid, nemligen en högtid för fienderna. Att trampa pressen (winpress eller oljopress) war ett tungt arbete, som ingen annan än arbetsfolk förrättade. En jungfru gjorde det aldrig, utan då hon blef förnedrad till trälinna. Denna liknelse uttrycker det fallna Zions djupa förödmjukelse.

16. Derföre gråter jag så, och båda mina ögon flyta med watten:* ty hugswalaren, som min själ wederqwicka skulle, är långt bort ifrån mig: mina barn äro borta; ty fienden hafwer öfwerhanden fått. *Jer. 14: 17.

Herren war wred, templet förstördt, offergudstjensten upphörd, konungen dödad, ädlingar och hjeltar fallna och de fleste af Zions barn borta! Hwilken kunde då hugswala det gråtande Zion!

17. Zion räcker sina händer ut, och der är dock ingen, som henne tröstar: ty HERren hafwer bjudit, allt omkring [ band II, 548 ]Jacob, hans fiender, att Jerusalem skall emellan dem wara likasom en oren qwinna.

Se v. 9.

18. HERren är rättfärdig, ty jag hafwer warit Hans mun ohörsam;* hörer allt folk, och ser min wärk: mina jungfrur och ynglingar äro gångne uti fängelse. *Dan. 9: 7.

Detta blef syndabekännelsen bland dessa fångar, så snart nådens werk börjat få insteg i somliga hjertan. De bekänna, att Herren är rättfärdig och att de äro syndare; detta är början till frälsningens emottagande.

19. Jag kallade på mina wänner; men de hafwa bedragit mig; mina prester och äldste i staden äro försmäktade: ty de gå om bröd, på det de skola wederqwicka sin själ.

Zions falska propheter och prester woro nu sjelfwe i yttersta nöd. De, som förut så frikostigt tröstat med falsk tröst, woro nu sjelfwe tröstlöse.

20. Ack, HERre! se dock, huru bedröfwad jag är, att det gör mig ondt i allt mitt lif: mitt hjerta dänger* i min kropp, ty jag är uppfylld med stor bitterhet: ute hafwer swärdet, och inne i huset döden gjort mig till en enka. *Es. 16: 11. Jer. 48: 36. Klagow. 2: 11.

Bitterhet, nemligen bitter bedröfwelse.

21. Man hörer wäl att jag suckar, och hafwer dock ingen tröstare: alla mina fiender höra min olycka, och glädja sig; det gör du: så låt då den dagen komma, som du utropat hafwer, att dem skall gå likasom mig.* *Jer. 50: 1029; cap. 51: 24.

Det gör du, nemligen du, o Herre. Zions fångar erkänna, att deras olyckor woro en hemsökelse från Herran. Äfwen detta är ett tecken, att nådens werk blifwit mäktigt. Se v. 18. Bönen om prophetians fullbordan öfwer fienderna är här ett tecken, att dessa hjertan började blifwa angelägna om Herrans ära. Se Jer. 50: 1029; cap. 51: 24.

22. Låt all deras ondska komma inför dig, och gör med dem, såsom du med mig för alla mina missgerningars skull gjort hafwer: ty mitt suckande är stort, och mitt hjerta är bedröfwadt.

Wisa genom dina straffdomar, att du hatar synd och ogudaktighet icke blott hos mig, utan hos dem. Jag känner mina synder med suckan och bedröfwelse, lär också dem att känna sin syndaskuld, att de må frukta och ära ditt namn! Se Jer. 25: 29.

2. Capitel.

Klagas öfwer Zions nöd.

Huru hafwer HERren förmörkat dottren Zion med sin wrede? Han hafwer kastat Israels härlighet af himmelen neder på jorden: Han hafwer icke tänkt uppå sin fotapall i sin wredes dag.

Här börjar en ny klagosång efter en ny olycka i Israel. Då nedkastades Herrans härlighet, Herrans boning lades i grus. Se Matth. 11: 23.

2. HERren hafwer utan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt: Han hafwer i sin grymhet afbrutit dottrens Juda fästen, och slagit dem omkull: Han hafwer oskärat både hennes rike och hennes förstar.

3. Han hafwer sönderbrutit Israels starkhet uti sin grymma wrede: Han hafwer dragit sin högra hand tillbaka, då fienden kom, och hafwer upptändt en eld i Jacob, den allt omkring förtärer.

4. Han hafwer spänt sin båge likasom en fiende: sin högra hand hafwer Han fört såsom en owän, och dräpit allt det som lustigt war till seendes, och utgjutit sin grymhet, likasom en eld uti dottren Zions hydda.

Herrans wrede war en eld för Juda rike. Det, som upptände denna eld, war folkets halsstarriga motstånd emot Gud, och wredeslågan wisade sig i krig och andra syndastraff.

5. HERren är likasom en fiende: Han hafwer omstörtat Israel, Han hafwer omstörtat alla Hans palats, och förderfwat hans fäste: Han hafwer gjort dottren Juda mycken klagan och sorg.

6. Han hafwer uppgrafwit hans tjäll likasom en örtagård, och förderfwat hans boning: HERren hafwer låtit förgäta i Zion både helgedag och sabbath, och låtit i sin grymma wrede skämma både konung och prest.

Uppgrafwit hans tjäll o. s. w., grt.: nedbrutit hans omhägnad och insläppt fienderna uti wingården. Se Es. 5: 5.

7. HERren hafwer förkastat sitt altare, och till spillo gifwit sin helgedom: Han hafwer gifwit Hans palats murar uti fiendens händer, så att de hafwa ropat i HERrans hus, likasom uppå en helgedag.

På högtidsdagar sjöngos lofsånger i tempelgårdarne, men nu hade i dessa gårdar fienderna sjungit sin segersång.

[ band II, 549 ]8. HERren tänkte till att förderfwa dottren Zions murar; Han drog snöret* deröfwer, och icke afwände sin hand, till dess Han henne förderfwade: tornen stå ömkeliga, och muren ligger jemmerligen. *2 Kon. 21: 13. Es. 34: 11.

Att Herren drog snöret öfwer Jerusalem till förstörelse, betyder Hans fasta rådslut, att allt detta skulle ske.

9. Hans portar ligga djupt neder i jorden; Hans bommar hafwer Han sönderbrutit, och tillintetgjort: Hans konungar och förstar äro ibland hedningarna, der de icke kunna öfwa lagen; och Hans propheter hafwa ingen syn af HERran.* *Ps. 74: 9.

Ibland hedningarna kunde Judafolket icke fira hela sin gudstjenst och hålla offerlagen, ty de hade icke tempel och altare. Andans gåfwor funnos nu i ringare mått än förut. Prophetians gåfwa blef sällsynt. Se Ps. 74: 9.

10. Dottren Zions äldste ligga på jorden, och äro tyste: de kasta stoft uppå sina hufwud, och hafwa dragit säckar uppå sig; Jerusalems jungfrur hänga deras hufwud neder åt jorden.

11. Jag hafwer nästan gråtit mig ögonen ut, så att det gör mig ondt i mitt lif;* min lefwer är utgjuten uppå jorden öfwer mitt folks dotters jemmer, då spenabarn och öfwermagar försmäktades på gatorna i staden. *Klagow. 1: 20.

Min lefwer är utgjuten o. s. w., grt.: mina inelfwor sjuda. Syftar på de swåra lidanden propheten genomgick i sin själ under dessa bedröfwelsens tider. — Öfwermagar, d. ä. omyndige.

12. Då de sade till sina mödrar: Hwar är bröd och win? Då de försmäktades på gatorna i staden, såsom de der dödsfåre woro, och uppgåfwo sin anda i deras mödrars famn.

13. O du dotter Jerusalem, hwem skall jag likna dig wid? Och för hwad skall jag hålla dig, du jungfru dotter Zion? Wid hwad skall jag likna dig, der jag dig med trösta måtte? Ty din skada är stor likasom ett haf: ho kan hela dig?

14. Dina propheter* hafwa dig predikat lösa och dåraktiga syner, och icke uppenbarat dig din missgerning, der de med måtte förtagit dig ditt fängelse: utan hafwa predikat dig lös predikan, på det de skulle predika dig utur landet. *Jer. 2: 8; cap. 5: 31; cap. 14: 14; cap. 23: 16; cap. 27: 14; cap. 29: 9. Hes. 13: 2.

Här se wi, huru Herren sjelf dömer om den falska tröst och den lösa ogrundade salighetslära, hwarmed otrogna predikanter wagga folket till sömn. De falska propheterna hade predikat folket ur landet. Otrogna lärare i christenheten predika folket bort ifrån himmelen. I falsk predikan och affall från Herran ligger också den egentliga grunden till krig och uppror och många andra olyckor. Såsom propheten sände ett innerligt medlidande med det arma folket, både under det han såg, huru det allt djupare nedsjönk i förderfwet, och sedan, då han såg olyckorna komma, så känna också alla sanna christna medlidande, då de se öfwerhandtagande förderf och djupt förfall, samt säkerhet och blindhet i Christi kyrka.

15. Alla de, som der fram om gå, de klappa med händerna, hwissla åt dig,* och rista hufwudet öfwer dottren Jerusalem: Är detta den staden, der man af säger, att han är den allraskönaste, af hwilken allt landet gläder sig? *Job 27: 23.

Fiendernas glädje öfwer Jerusalems fall blef dock icke lång.

16. Alla dina fiender gapa* med munnen emot dig, hwissla till dig, gnissla med tänderna, och säga: Huj, wi hafwa förderfwat honom: detta är den dagen, som wi begärt hafwa; wi hafwa fått det, wi hafwa lefwat så länge. *Ps. 22: 14.

17. HERren hafwer gjort, det Han i sinnet hade: Han hafwer fullkomnat sitt ord, som Han långt tillförene bjudit hade:* Han hafwer förderfwat utan barmhertighet; Han hafwer fröjdat fienden öfwer dig, och upphöjt dina owänners makt. *3 Mos. 26: 14, [et]c. 5 Mos. 28: 15, etc.

Tillförene bjudit hade, se 5 Mos. 28: 15.

18. Deras hjerta ropade till HERran: O du dottren Zions mur, låt tårar flyta både dag och natt likasom en bäck; håll icke upp, och din ögnasten wände icke åter.

Deras hjerta, nemligen Judarnas, ropade nu i högsta nöden till alla inom Zions murar, att wända sig med bättringstårar till Herran.

19. Statt upp om natten, och ropa, utgjut ditt hjerta i första wäkten inför HERran likasom watten; lyft upp dina [ band II, 550 ]händer till Honom, för dina unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.

Gatomot, d. ä. gatuhörn. — De unga barnen nämnas särskilt, med uppmaning att i bönen inför Herran tänka på dem och bedja om förbarmande, emedan de icke deltagit i folkets stora synder.

20. HERre, skåda dock, och se till, hwem du så förderfwat hafwer: skola nu qwinnorna äta sin lifsfrukt,* de yngsta barnen, som näppeligen en spann långa äro? Skola propheterna och presterna uti HERrans helgedom så dräpne warda? *Klagow. 4: 10.

I den förskräckligaste hungersnöden hafwa mödrar förtärt sina egna barn, så att prophetian i 5 Mos. 28: 53–57 gått i bokstaflig fullbordan. 2 Kon. 6: 25–29. Så skedde ock, då Jerusalem belägrades af Romarne.

21. På gatorna neder på jorden lågo både unga och gamla; mina jungfrur och ynglingar äro fallne genom swärd: De hafwer dräpit på din wredes dag, du hafwer slagtat utan barmhertighet.

22. Du hafwer kallat mina fiender allt omkring, likasom till en helgedag, så att på HERrans wredes dag ingen undsluppen och igenlefd är: de som jag uppfödt och uppfostrat hafwer, dem hafwer fienden förgjort.

Så sker äfwen på många ställen i det christna Zion; unga och gamla förgås till själen i andelig nöd; ingen utdelar ibland dem lifwets bröd, och de andeliga fienderna dräpa dem.

3. Capitel.

Klagan, tröst, förmaning.

Jag är en elände man, den Hans grymhets ris se måste.

Denna klagosång är ett gyllene abc. Tre och tre verser höra alltid till en och samma bokstaf, från den första till den sista bokstafwen i Hebreiska alphabetet. I wår öfwersättning wore det swårt att så börja tre verser med samma bokstaf och det kunde dock icke blifwa full öfwerensstämmelse, emedan wårt alphabet har 27 bokstäfwer och det Hebreiska har blott 22. Propheten talar i denna klagosång ömsom om sitt, ömsom om hela folkets lidanden. Han sjelf kan anses såsom föreställande alla trogna både i Israel och i christenheten. Hans lidanden wisa, huru de lida, då hela församlingen lider. Emellan Guds församlings rätte medlemmar är en sådan gemenskap, att de dela sorg och glädje på det innerligaste med hwarandra, de känna med hwarandra en för alla och alla för en. Rom. 12: 15.

2. Han hafwer ledt mig, och låtit mig gå i mörkret, och icke i ljuset.

Mörkret betyder här sorg, ljuset betyder glädje. Job 22: 11.

3. Han hafwer wändt sin hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

4. Han hafwer gjort mitt kött och min hud gammal, och sönderslagit mina ben.

Se Es. 38: 13.

5. Han hafwer byggt emot mig, och bewefwat mig uti galla och möda.

Byggt emot, nemligen i belägringen. Bewefwa, d. ä. omgifwa. Med galla och möda menas all bitterhet och nöd, som förorsakas genom swår belägring.

6. Han hafwer lagt mig uti mörkret, likasom de döda i werlden.

Sorgen war så stor, att den kunde liknas wid dödsmörker.

7. Han hafwer innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

Eländet liknas här wid ett hårdt fängelse, hwars dörr är igenmurad.

8. Och om jag än ropade och både, så stoppar Han öronen till för min bön.

9. Han hafwer igenmurat min wäg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.* *Job 19: 8.

I sådant tillstånd är en trogen själ, då det kännes i hjertat, såsom om bönens wäg till himmelen wore stängd.

10. Han hafwer waktat efter mig likasom en björn, likasom ett lejon i lönliga rum.* *Job 10: 16.

11. Han hafwer låtit mig fela om wägen; Han hafwer rifwit mig i stycken sönder,* och tillintetgjort. *Os. 5: 14; cap. 13: 7, 8.

Låtit mig fela om wägen, d. ä. gjort allt mitt företagande förgäfwes. Jer. 21: 4.

12. Han hafwer spänt sin båge, och satt mig såsom ett mål* för pilen. *Job 16: 12.

13. Han hafwer utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Då Guds wredes pilar sägas intränga i njurarne, så menas dermed, att äfwen i samwetet kännes sargande qwal, under owisshet om Guds nåd och förbarmande.

14. Jag är worden till spott för allt mitt folk, och deras dagliga wisa.* *Job 30: 9. Ps. 69: 12.

15. Han hafwer mättat mig med bitterhet, och gifwit mig malört dricka.

[ band II, 551 ]16. Han hafwer slagit mina tänder sönder i små stycken, och wältrat mig uti aska.

Se Job 2: 8; cap. 30: 19. Hela denna beskrifning i de utsöktaste liknelser wisar ett outsägligt lidande i prophetens själ, lidande af medlidande för andra. Öfwer Jerusalem gret Jeremia, öfwer Jerusalem gret af kärlek och smärta den högste Propheten, Herren Jesus sjelf, då Han förutsåg de lidanden, som snart skulle komma öfwer den syndiga staden. Luc. 19: 41.

17. Min själ är fördrifwen ifrån friden; goda dagar måste jag förgäta.

18. Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall wara när HERran.

Trons förtröstan war nära förswunnen i prophetens själ uti den djupa bedröfwelsen, men snart kunde han åter wända sig i innerlig bön till Gud.

19. Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfwergifwen och malört och galla druckit hafwer.

20. Du warder ju deruppå tänkande; ty min själ säger mig det.

Nu war åter en innerlig förtröstan i själen upptänd, att Herren will förbarma sig. På böneropet skänker Herren ett trons: Amen! Ja, ja, det skall så ske!

21. Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

Förfarenhet gör hopp och hoppet låter icke komma på skam.

22. HERrans mildhet är det, att innu icke är ute med oss; Hans barmhertighet hafwer ännu icke ända;

Så erkänna Herrans tjenare i folkets namn, att de aldrig kunna komma i så stora lidanden, att de ju icke hade förtjent mycket mer, och huru Herren än hemsöker här i tiden, så är det dock alltid wida mindre, än wi med wåra synder hafwa förtjent.

23. Utan hon är hwar morgon ny; och din trohet är stor.

24. HERren är min del,* säger min själ; derföre will jag hoppas uppå Honom. *Ps. 16: 5. Ps. 73: 26.

25. Ty HERren är god dem, som hoppas uppå Honom, den själ som frågar efter Honom.

26. Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå HERrans hjelp.

27. Det är en kostelig ting att man drager oket* i ungdomen; *Matth. 11: 29.

28. Att en, som öfwergifwen är, hafwer tålamod, när honom något uppå kommer;

29. Och sätter sin mun uti stoft, och wäntar efter hoppet;

30. Och låter slå sig wid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

Tålamod i lidandet, i förtryck och möda, bär redan för det timliga lifwet ganska helsosamma frukter, men ännu större och härligare frukter för ewigheten, då det går af tron.

31. Ty HERren drifwer icke ifrån sig ewinnerligen;

32. Utan Han bedröfwar wäl; men Han förbarmar sig igen efter sin stora mildhet.

33. Ty Han plågar och bedröfwar icke menniskorna af hjertat,

34. Likasom Han wille platt undertrycka låta de elända på jorden;

35. Och låta deras sak för Gud orätt wara;

36. Och dem falskeligen döma låta, likasom HERren såge det icke.

Icke af hjertat (v. 33). Icke med lust kan Hans kärleksfulla hjerta hemsöka och bedröfwa menniskan, såsom hade han alldeles förskjutit henne, utan såsom då en öm fader tuktar sitt barn. Fadershjertat känner djupare smärta än barnets. Så skulle wi kunna säga om Guds fadershjerta, om det wore tillåtet att tala derom på menniskowis. Med de lidanden, som Herren sänder här i tiden, har Han afsigt att tukta till bättring; sorgedagen såwäl som fröjdedagen är det högsta bewiset på Guds kärlek. Han lägger menniskan i stoft för att kunna upprätta henne, v. 34. De elända äro de, som ödmjukt emottaga Hans tuktan.

37. Ho tör då säga, att sådant sker utan HERrans befallning?

Af sådana kärleksrika afsigter hade Herren sjelf sändt dessa lidanden öfwer Israel.

38. Och att hwarken ondt eller godt kommer igenom Hans befallning?* *Es. 45: 7. Amos 3: 6.

Det är ett bewis på fräck otro, då man icke will se Herrans hand i tingens ordning och i lifwets skiften och händelser.

39. Hwi knorra då menniskorna alltså, medan de lefwa? Hwar och en knorre emot sina synder.

Allt knot är orätt, utom då menniskan knotar öfwer sig sjelf och sörjer öfwer sina egna synder. I allt det swåra, som öfwergår dig, skall du finna, att orsaken ligger hos dig sjelf. Antingen har du tydligen ådragit dig det, eller behöfwer du det till helsosam pröfning och warning.

[ band II, 552 ]40. Och låt oss ransaka och söka wårt wäsende, och omwända oss till HERran.

41. Låt oss upplyfta wårt hjerta samt med händerna till Gud i himmelen.

42. Wi, wi hafwe syndat, och olydige warit;* derföre hafwer du med rätta icke skonat. *Ps. 106: 6.

Märk här den framlagda bättringsordningen: först sjelfpröfning, v. 39, 40, derefter hjertats och händernas upplyftande till Gud i himmelen med ödmjuk bekännelse, att Han är rättfärdig och wi äro syndare.

43. Utan du hafwer förmörkat oss med wrede; och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

44. Du hafwer betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

45. Du hafwer gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

Slemhet, d. ä. styggelse.

46. Alla wåra fiender gapa med munnen emot oss.

47. Wi warda förtryckta och plågade med förskräckelse och ångest.

Grt.: Förskräckelse och rop, förödelse och förstörelse hafwa kommit öfwer oss.

48. Mina ögon rinna med wattubäckar öfwer mitt folks dotters jemmer.

49. Mina ögon flyta och kunna icke aflåta; ty der är ingen återwända;

50. Till dess HERren af himmelen skådar här ned, och ser dertill.

51. Mitt öga fräter mig lifwet bort för alla min stads döttrars skull.

52. Mina fiender hafwa besnärjt mig likasom en fågel, utan sak.

53. De hafwa förgjort mitt lif uti en kula, och kastat uppå mig stenar.

Detta hade bokstafligen skett. Se Jer. 38: 6.

54. De hafwa ock begjutit mitt hufwud med watten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

55. Men jag åkallade ditt namn, HERre, nedan utur kulan;* *Ps. 88: 7. Ps. 130: 1.

Såsom Jeremia utur gropens djup ropade och Herren hörde honom, så hörer han ock hwarje själ, som utur djupet af ånger och syndasorg eller eljest i ångest och nöd ropar till Honom. Hans ord står fast: Åkalla mig i nöden, så will jag hjelpa dig och du skall prisa mig.

56. Och du hörde min röst: bortgöm icke dina öron för mitt suckande och ropande.

57. Nalka dig till mig, när jag åkallar dig, och säg: Frukta dig icke.

58. Uträtta du, HERre, min själs sak, och förlossa mitt lif.

59. HERre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

60. De ser all deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

61. HERre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfwer mig;

62. Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagligen.

63. Se dock, ehwad de sig lägga eller uppstå, så qwäda de wisor om mig.

64. Wedergäll dem, HERre, såsom de förtjent hafwa.

65. Låt dem deras hjerta förskräckas, och känna din banna.

66. Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under HERrans himmel.

Här se wi, hwad som föregick i prophetens själ under hans swåra förföljelser och lidanden; hans klagan och hans bönesuckar äro här framlagda. De skola tjena till en böneskola för hwarje själ i Christi församling, som är i ångest och nöd. Såsom sådane böner i Davids Psalmer, så är också här den sista versen icke en bön af hämndlystnad öfwer fienderna, utan en bestämd förutsägelse af det straff, som skulle öfwergå dem för deras synders skull. Tillika innefattar den en bön, att Herren genom dessa lidanden måtte föra dem till förödmjukelse, bättring och frälsning.

4. Capitel.

Juda jemmer. Edoms frid.

Huru är guldet så platt förmörkadt,* och det fina guldet så platt förwandladt, och helgedomens stenar ligga förströdde på alla gator! *Es. 1: 22.

Guldet är en bild af det oförgängliga, af Guds uppenbarelse och nådeanstalter bland menniskorna. Nu war gudstjensten förstörd och templet saknades. Guldet war förwandladt.

2. De ädla Zions barn lika räknade wid guld, huru äro de nu lika räknade wid lerkäril, de en pottomakares werk äro.

De ädla Zionsbarnen woro just de fromma, som höllo sig faste wid Gud. I den stora olyckan syntes det, såsom om deras hopp och förtröstan warit fåfäng.

[ band II, 553 ]3. Drakarna gifwa åt sina ungar spenarna, och dägga dem; men mitt folks dotter måste obarmhertig wara, likasom en struts i öknen.

Äfwen de wildaste djur gifwa di åt sina ungar, men Zion, som liknas wid en moder, kunde ide nära sina barn.

4. Spenabarnet låder för törsts skull tungan wid dess gom: de unga barn ropa efter bröd, och ingen är, som dem det utskiftar.

5. De som tillförena åto det allrakräseligaste, de försmäkta nu på gatorna; de som tillförene uppfödde woro i silke, de måste nu ligga i träck.

6. Mitt folks dotters synd är större än Sodoms synd,* den uti ett ögonblick omstörtad wardt,† och ingen hand kom derwid. *1 Mos. 18: 20; †cap. 19: 24.

7. Hennes Nazareer woro renare än snö, och blankare än mjölk; deras färg war rödare än korall, deras anseende war som en saphir.

Om Nazareerna, se 1 Mos. 49: 26.

8. Men nu är deras ansigte så förmörkadt af swarthet, att man icke känner dem på gatorna; deras hud låder intill deras ben, och äro så torra som ett trä.

9. För de dräpna med swärd war det bättre än för dem, som af hunger dödde, hwilka försmäkta och förgås måste för hungers skull.

Att dö genom swärdet war lättare än att dö genom hunger.

10. De allrabarmhertigaste qwinnorna måste koka sina egna barn; på det de skulle hafwa dem till mats,* uti mitt folks dotters jemmer. *5 Mos. 26: 29. 5 Mos. 28: 53. 2 Kon. 6: 29. Klagow. 2: 20.

Se cap. 2: 20. 5 Mos. 28: 55.

11. HERren hafwer fullkomnat sin grymhet. Han hafwer utgjutit sin grymma wrede; Han hafwer i Zion upptändt en eld, hwilken ock Hans grundwal upphört hafwer.* *Jer. 17: 27.

Ända till grunden blef Jerusalem förstördt, och sjelfwa grundwalen, nemligen Guds lag och gudstjensten, som war rikets grundwal, tärdes, men blef dock icke förtärd af straffdomens eld.

12. Konungarne på jorden hade icke trott det, eller alla menniskor i werlden, att owännen och fienden skulle igenom Jerusalems portar kommit.

13. Men det är skedt för hans propheters synder, och för hans presters missgerningars skull,* hwilka derinne utgöto de rättfärdigas blod. *Jer. 5: 31; cap. 23: 21.

De falska propheternas och presternas missgerningar, blindhet och otrohet nämnas företrädeswis, såsom orsaken till folkets förderf och undergång. De förföljde de rättfärdiga och Herrans sanna propheter.

14. De gingo hit och dit på gatorna likasom blinde, och woro besölade i blod, och kunde ock ej komma wid deras kläder.

15. Utan ropade till dem: Wiker undan, I orene, wiker, wiker, kommer wid ingen ting; ty de skydde wid dem, och flydde för dem, så att man ock sade ibland hedningarna: de blifwa der icke länge.

Grt.: Man kunde ej komma wid deras kläder, utan ropade till dem o. s. w. Just det andeliga ståndet, presterna och propheterna, hade så nedsjunkit i otro och synder, att folket fruktade för deras umgänge, liksom presteståndet öfwer allt mer än andra föraktas, då det icke uppfyller sin skyldighet. Sjelfwa hedningarne sågo detta förfall och förutsade rikets undergång.

16. Derföre hafwer HERrans wrede förstrött dem, och will icke mer se uppå dem, efter de icke ärade presterna, och icke woro barmhertige öfwer de äldsta.

Efter de icke ärade presterna, grt.: De (fienderna) ärade icke presterna o. s. w. Detta blef straffet. En prest, som icke är redlig i sitt kall, åtnjuter hwarken wänner eller fiender någon rätt aktning. Se cap. 2: 20. Es. 47: 6.

17. Likwäl gapade wåra ögon efter fåfänglig hjelp, till dess de trötte wordo, då wi wäntade efter ett folk, som oss dock icke hjelpa kunde.

De stödde sig på Egypten och på menniskor och dödade tryggt de fromma propheterna. De sågo efter den förgäfwes wäntade hjelpen, till dess ögonen tröttnade wid att se; men den, som ser efter hjelp från Herran med trons ögon, ser aldrig förgäfwes.

18. Man jagade oss, så att wi icke gå torde på wåra gator; då kom ock wår ända, wåra dagar äro ute, wår ända är kommen.

Wår ända, nemligen rikets undergång och mångas död.

19. Wåra förföljare woro snarare än örnar under himmelen; på bergen hafwa de förföljt oss, och i öknen waktat efter oss.

20. HERrans smorde, som wår tröst war, är fången worden i deras kulor, [ band II, 554 ]då de oss förstörde, på hvilken wi tröste, att wi under hans skugga ibland hedningarna lefwa skulle.

Herrans smorde, nemligen konungen, Zedekia, och äfwen öfwerstepresten.

21. Ja, fröjda dig, och war glad, du dotter Edom, som bor i Uz land; ty kalken skall ock komma öfwer dig; du måste också drucken och blottad warda.

Ty, grt. dock. Din skadeglädje skall icke blifwa lång.

22. Men din ondska hafwer en ända, du dotter Zion; han skall icke mer låta bortföra dig; men din ondska, du dotter Edom, skall han hemsöka, och upptäcka dina synder.

Din ondska, nemligen straffet för ondskan war med Jerusalems förstöring och folkets fångenskap för den gången fullbordadt. Men härmed antydes tillika, att för den utlofwade Messias skull hade Herren tålamod med detta folk, så att det icke skulle utrotas, såsom många andra folk blefwo helt och hållet utrotade för sina synders skull. Det stora löftet: Din ondska hafwer en ända, blifwer fullkomligt uppfyldt då, när Israel omwänder sig till sin Messias. Zach. 12: 10. Då säger Herren om sitt Zion, som är frälst ifrån den nuwarande långa fångenskapen: folket, som derinne bor, skall hafwa syndernas förlåtelse. Edom är i sin widsträcktaste betydelse förebild af den antichristiska makten, hwars synder Gud i sinom tid skall upptäcka, hemsöka och straffa.

5. Capitel.

Jeremia bön för Juda.

Tänk uppå, HERre, huru oss går; skåda, och se uppå wår smälek.

2. Wårt arf är främmande till del wordet, och wåra hus åt utländske.

3. Wi äro faderlösa, och hafwa ingen fader; wåra mödrar äro såsom enkor.

Landets fäder, nemligen konungen, förstarne och de äldste, woro borta, folket war wärnlöst.

4. Wattnet, som oss tillhörde, måste wi dricka för penningar; wår egen wed måste wi betala.

5. Twång ligger oss på halsen, och om wi än trötte warda, så gifwes oss dock ingen hwila.

6. Wi hafwa måst gifwa oss under Egypten och Assur, på det wi dock måtte få bröd och äta oss mätta.

En del af folket war nu förströdt i Assyrien, en del i Babylonien och en del i Egypten. I samma elände, som här omtalas, är ännu Israels folk och till en stor del äfwen Christi församling; den går ännu genom werlden under förödmjukelse, tårar och smälek, och måste bedja om beskydd af dem, som äro främmande för Guds rike. Orsaken härtill är dels otro och synd, dels den gudomliga skickelse, att Christi församling måste med Christus dela förnedringen och lidandet, för att derigenom beredas till upphöjelsen och härligheten. Rom. 8: 17.

7. Wåra fäder hafwa syndat och äro icke mer förhanden, och wi måste deras missgerningar umgälla.* *2 Mos. 20: 5. Jer. 31: 29. Hes. 18: 2.

8. Tjenare äro rådande öfwer oss*, och ingen är, som oss utur deras hand förlossar. *5 Mos. 28: 4345. Klagow. 1: 5.

Se 5 Mos. 28: 30–50. Man finner ock ofta, att syndens fångar och menniskors trälar hafwa ett yttre herrawälde öfwer Guds folk, och detta fortfar mer eller mindre swårt, till dess den himmelske Konungen uppenbarar sin makt och förlossar sitt folk, som ännu är i fångenskap.

9. Wi måste hemta wårt bröd med wår lifsfara, för swärdet uti öknen.

Såsom Guds folk då måste hemta sitt bröd med lifsfara, så måste ofta Christi efterföljare, under fruktan för ett främmande swärd, hemta andeligt bröd i öknen. Många fromma själar äro i den belägenhet, att de blott i hemlighet wåga läsa i Guds ord och nalkas Herran i bönen, för att hemta andeligt bröd, eller söka en trogen herde.

10. Wår hud är förbränd såsom uti en ugn, för den grufliga hungren.

11. De hafwa skämt qwinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12. Förstarna äro af dem upphängde och de gamlas person hafwer man icke ärat.

13. Ynglingarna hafwa måst draga qwarnen, och de unga stupa under wedbördor.

14. De gamla sitta icke mer i portarna, och ynglingar bruka icke mer strängaspel.

15. Wårt hjertas glädje hafwer en ända; wår dans år wänd uti klagogråt.

Om den dans, som på den tiden brukades, se 2 Mos. 15: 20 o. s. w.

16. Af wårt hufwud är kronan fallen; Ack we, att wi så syndat hafwa!

17. Derföre är ock wårt hjerta bedröfwadt, och wåra ögon förmörkade;

18. För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfwarna löpa deröfwer.

Guds folks krona är högsta ära; förbundet med Gud är pant på en owansklig krona. Detta [ band II, 555 ]förbund war nu brutet och folket af Herran öfwergifwet. Ögonens förmörkande betyder en så djup sorg, att allt war swart för deras sinnen. Räfwarnes löpande öfwer Zions berg kan äfwen tillämpas på den christna kyrkans närwarande tillstånd på många ställen. Se Luc. 13: 32.

19. Men du, HERre, som blifwer ewinnerligen, och din stol i ewig tid*; *Ps. 9: 8. Ps. 29: 10. Ps. 102: 13. Ps. 145: 13.

20. Hwi will du så platt förgäta oss, och så länge platt öfwergifwa oss?

21. Hemta oss, HERre, åter till dig*, att wi måge komma hem igen: förnya wåra dagar, likasom de fordom woro. *Jer. 31: 18.

Omwänd du oss, Herre, o. s. w. Den ifrån Herran bortkomna själen kan icke återwända, utan att Herren hemtar henne, såsom den gode Herden uppsöker och hemtar ett borttappadt får. Detta är att andeligen komma hem. Derefter förer Herren sina trogna med barmhertig hand till det rätta hemmet. Så snart Guds ande får lära Judafolket denna bön, så blifwer det hulpet. Så snart en själ, ehwar hon är, börjar så bedja, så är hon redan fattad af Herdens hand.

22. Ty du hafwer förkastat oss, och är allt för swårligen öfwer oss förtörnad.

Allt för swårligen o. s. w. Det syntes nemligen för propheten och folket, såsom om det wore omöjligt att uthärda dessa lidanden, men den samme Guden, som uppehöll Israel i Egypti land, har bewarat dem ifrån undergång årtusenden igenom under de mångfaldigade stormar, ända till denna dag. Så har han ock bewarat och skall bewara sin christna kyrka äfwen i de swåra stormar, då det synes såsom om hennes undergång wore wiss och oundwiklig.

I Nya Testamentet finnas inga Klagowisor, ehuru Guds barn ofta måste genomgå swåra lidanden; men äfwen då kunna de wara salige i hoppet; för dem gäller, så i sorg som i glädje, det rika löftesordet från deras Herre och Konung: Salige ären I! Fröjder eder i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! Deras bedröfwelse är timlig och lätt, och snart skall Gud aftorka alla tårar af deras ögon.

Ände på Jeremia Klagowisor.