Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Amos

←  Propheten Joel

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Propheten Amos

Propheten ObadJa  →

Propheten Amos.

Emellan år 810 och 784 f. Chr. f.

Inledning.

Af Amos’ prophetior kan man finna, att han lefwat på samma tid, som Esaia och Osea. Amos är skarp i sin bestraffning öfwer folkets afguderi och synder, och såsom wår Luther anmärker: ”Han ar så skarp och straffar Israels folk mest öfwer hela boken allt intill ändan på yttersta capitlet, der han om Christo och Hans rike propheterar och dermed besluter sin bok; så att ingen prophet tyckes så litet antal af tillsägelser om nåd, och så platt alltigenom straff och hot hafwa, som han: hwarföre han ock wäl må kallas Amos, det betyder en tunge eller den swår och förtretlig är, isynnerhet efter han en herde är och icke af de propheters skola, såsom han sjelf säger, cap. 7: 14. Dertill utgår han af Juda slägte af Thekoa in uti Israels rike och predikar der såsom en fremmande man.” L. — Amos war en man utan studier och man förbjöd honom att predika; men han hade en högre kallelse, han handlade i denna kallelse, och Herrans ord genom Amos står fast intill tidens slut. Propheten Amos bestraffar, fastän i bildliga ordalag, dock samma slags synder, som herrska i wår tid. Han är derföre en mäktig botpredikant äfwen för wåra dagar. ”Denne prophet warder twå resor indragen i Nya Testamentet; först Ap.G. 7: 42, der S:t Stephanus anförer cap. 5: 25, och dermed bewisar, att de icke på någon tid hade hållit Guds lag ifrån begynnelsen, då de fördes utur Egypti land; andra resan, der apostelen Jacob, Ap.G. 15: 15, 16, uti de första apostlarnas möte, anförer sista capitlets elfte vers, till att bewisa den christliga friheten: att hedningarna i Nya Testamentet icke pligtige äro till att hålla Mose lag, såsom Judarna sjelfwe densamma ännu aldrig hade hållit eller hålla kunde, såfom S:t Petrus, Ap.G. 15: 10, predikar.” L. — Propheten warnade och predikade strängt, men han ansågs för ett swärmare och hans warningar åtlyddes icke. I werldsligt sinne, i flärd och fåfänglighet nedsjönk folket allt djupare, och de gingo förderfwets tid till möte. Allt detta är en spegel för wår tid.

1. Capitel.

Emot Damascus, Philistea, Tyrus, Edom, Ammon.

Detta är det, som Amos, den ibland herdarna* war i Thekoa, öfwer Israel sett hafwer, uti Ussia tid, Juda konungs, och i Jerobeams tid, Joas sons, Israels konungs, twå år före jordbäfningen; † *Amos 7: 14. †Zach. 14: 5.

2. Och sade: HERren skall ryta af Zion,* och låta höra sin röst af Jerusalem, att jordmarken skall stå jemmerlig, och Carmel ofwan till förtorkas. *Jer. 25: 30. Joel 3: 16.

Att Amos propheterade efter Herrans ingifwelse, bewisas af cap. 7: 15 och cap. 5: 25, som anföres i Ap.G. 7: 42, och cap. 9: 11 som anföres i Ap.G. 15: 16. Om denna jordbäfning hafwa wi ingen widare underrättelse, men böra märka, att då Herren sänder sitt ords budbärare, så understöder Han stundom deras warningar och wäckelserop genom mäktiga warningar äfwen i naturens rike. Torka eller andra orsaker till hungersnöd och timliga lidanden, jordbäfningar, brand och sjöskador, krig och farsorter äro härwid wanliga medel. De fruktbaraste trakter, såsom Carmel, blifwa då af torka ödelagda.

3. Detta säger HERren: För tre och fyra Damasci lasters skull skall jag icke skona dem; derföre att de hafwa tröskat Gilead med jerntaggar;* *2 Sam. 12: 31. Es. 17: 1. Jer. 49: 23.

4. Utan jag skall sända en eld uti Hasaels hus, han skall upptära Benhadads palats.* *Jer. 49: 27.

Efter som Damascus icke stannade wid den syndaskuld den hade, utan dertill utöfwade en oerhörd grymhet emot Gileads innewånare, så skulle också en domseld ifrån Herran komma öfwer Damascus och dess landsändar. Tröskning med jerntaggar war ett grufligt dössätt, hwarmed segerwinnare i forntiden dödade sina krigsfångar; de lade dem i lager tätt bredwid hwarandra på marken och läto deröfwer köra oxar med walsar, beslagna med många skarpa och långa jerntaggar. Detta innebär den grufligaste obarmhertighet, och är ett bewis, att Assyrierna woro mogna till straffet.

5. Och jag skall sönderbryta bommarna i Damascus, och utrota inbyggarena på den marken Aven, samt med honom, som spiran håller,* utur det sköna huset; så att det folk i Syrien skall till Kir bortfördt warda, säger HERren. *2 Kon. 16: 9.

Marken Aven, som betyder ondskans land, är det namn, som här gifwes åt Damascus, såsom motsats till det sköna huset eller paradishuset, der konungen plägade förlusta sig. I Herrans ord ligger alltid en djup betydelse: då Han kallar ett paradis, som menniskan gjort för sig sjelf, en ondskans mark eller en lastens boning, så är deröfwer domen fälld. — Kir war en stad i Assyrien. Damascus blef underkufwadt och dess folk bortfördes såsom fångar till Assyrien.

6. Så säger HERren: För tre och fyra Gaza lasters skull, will jag icke skona honom; derföre att de hafwa fångat än ytterligare de fångna,* och fördrifwit dem bort uti Edoms land; *2 Chrön. 21: 16, 17. Jer. 47: 5.

7. Utan jag skall sända en eld uti murarna i Gaza, han skall förtära hans palats.

Gaza, såsom den största staden i Philisteerlandet, innefattar här hela det landet och att det skulle straffas för sin obarmhertighets skull emot Israels folk.

8. Och skall utkasta de inbyggare i Asdod, samt med honom, som spiran håller, utur Askelon, och wända min hand emot Ekron;* så att förgöras skall, hwad af de Philisteer ännu qwar blifwet är, säger HERren HERren. *Jer. 25: 20.

Asdod, Askelon och Ekron woro andra städer i Philisteerlandet, som hade sina egna förstar; de hade försyndat sig på samma sätt och skulle träffas af samma straff.

9. Detta säger HERren: För tre och fyra lasters skull, den stadens Zor,* will jag icke skona honom; derföre att de än ytterligare bortdrefwo de fångar in uti Edoms land, och icke tänkte uppå brödraförbund; *Es. 23. Hes. 28. Joel 3: 4.

10. Utan jag will sända en eld uti murarna i Zor, han skall förtära hans palats.* *Jer. 47: 4. Hes. 26: 3, 4: cap. 27: 27.

Zor war den mäktiga staden Tyrus och dess land wid hafwet, nordwest om Canaans land. Dessa hedningar woro ett annat grannfolk, som ofta plågade Israel. Då Jerusalem och Judalandet förstördes af Babylons härar, bewisade Tyrus obarmhertighet emot de Judar, som kommo dit såsom flyktingar, men sedan sände Herren en förstörelsens eld öfwer Tyrus, först genom NebucadNezar och sedan genom Alexander den store. Tyrus hade stått i brödraförbund med Israels land i Salomos tid. 1 Kon. 5: 12.

11. Så säger HERren: För tre och fyra Edoms lasters skull, skall jag icke skona honom; derföre att han hafwer förföljt sin broder med swärd, och förgjort honom hans barn, och alltid warit honom arg i sin wrede, och drifwit sin grymhet allt framgent:* *1 Mos. 27: 40. 4 Mos. 20: 20. Es. 34: 5. Jer. 49: 7. Hes. 25: 12. Obad. v. 10, 11.

12. Utan jag skall sända en eld till Theman, han skall förtära palatsen i Bozra.* *Hes. 25: 13.

Edom war ett annat grannfolk, sydost om Judalandet, Esaus efterkommande, alltid bittra fiender emot Israels folk, fastän Esau war Jacobs broder och Edom war Israels brödrafolk. Bozra war en stad i Edoms land.

13. Detta säger HERren: För tre och fyra Ammons* barns lasters skull, will jag icke skona dem; derföre att de hafwa sönderrifwit de hafwande qwinnor i Gilead, på det de skulle förwidga sina gränser; *Jer. 49: 1. Hes. 25: 2.

14. Utan jag skall upptända en eld uppå murarna i Rabba,* han skall förtära hans palats, då man ropande warder i stridstiden, och då wädret kommande warder i stormtiden. *2 Sam. 11: 1.

Ammon war ett annat grannfolk öster om Judalandet och härstammade från Loths son, Ammon. Den grufliga grymhet, som här nämnes, att hafwande qwinnor blefwo sönderrifna, war i hedendomen wanlig, se 2 Kon. 8: 12. Rabba mar Ammons hufwudstad.

15. Så skall då deras konung, samt med sina förstar, warda fången bortförd, säger HERren.

Straffet öfwer Edom kom redan i NebucadNezars tid, och sedan blefwo de underkufwade af Maccabeerna.

2. Capitel.

Moab. Juda. Israel.

Detta säger HERren: För tre och fyra Moabs lasters skull, will jag icke skona honom; derföre att de hafwa uppbränt konungens ben i Edom till aska;* *2 Kon. 3: 9, 26, 27.

2. Utan jag will sända en eld i Moab,* han skall förtära palatsen i Kerioth; och Moab skall dö uti buller, rop och basuns klang. *Es. 16: 2. Jer. 48: 1. Hes. 25: 8.

Moab war ett annat grannfolk till Judarna öster ut. Moab hade emot Edom begått en gruflig grymhet, och äfwen för detta brott förkunnas öfwer detta folk ett strängt straff. Icke blott för förbrytelser emot Guds folk, utan för all slags omensklighet straffar den rättfärdige Domaren alla obarmhertiga menniskor.

3. Och jag skall borttaga domaren ifrån honom, och dräpa alla hans förstar med honom, säger HERren.

4. Detta säger HERren: För tre och fyra Juda lasters skull,* will jag icke skona honom; derföre att de förakta HERrans lag, och icke hålla Hans rätter, och låta sin lögn förföra sig, hwilka deras fäder efterföljt hafwa; *Dom. 2: 12, 13.

5. Utan jag will sända en eld i Juda, han skall förtära palatsen i Jerusalem.

Icke blott öfwer de hedniska folken, utan öfwer det folk, som till namnet är Herrans egendomsfolk, förkunnas här ett strängt straff, på det ingen må tänka, att det skall skonas, derföre att det till namnet tillhört Israels folk, och att ingen må trösta sig dermed, att han till namnet är en christen och derföre hoppas ewig salighet. Orsaken till straffet är, att de förakta Herrans lag.

6. Detta säger HERren: För tre och fyra Israels lasters skull, will jag icke skona honom; derföre att de sälja de rättfärdiga för penningar och de fattiga för ett par skor.* *Amos 8: 6.

För en ringa gåfwo eller fördels skull äro de obotfärdiga williga att bortsälja all sin christendom, likasom Judas förrådde Christus för trettio silfwerpenningar. Men denna vers syftar på den laglöshet, som härskade, att anseende och mutor gick för lag och rätt. — ”Den ogudaktige will icke gifwa ett gammalt par skor för alla kyrkoherdar och predikare.” L.

7. De gå med fötterna öfwer de fattiga, och hindra de eländiga allestädes; sonen och fadren sofwa när en qwinna, hwarmed de ohelga mitt namn.* *Rom. 2: 24.

Så långt war redan då ogudaktigheten kommen; detta war en blodskam, för hwilken äfwen hedningarne hade afsky.

8. Och wid alla altare slösa de af förpantade kläder,* och dricka win i sin Guds hus, af sakören. *2 Mos. 22: 26, 27. 5 Mos. 24: 12.

Sakören, d. ä. böter, hwartill de genom skuldfordringsmål twungit de fattiga. I v. 6, 7 är det först girighet, sedan otukt och nu återigen girighet och hårdhet, för hwilken propheten bestraffar det ogudaktiga folket.

9. Nu hafwer jag dock förlagt Amoreen för dem,* den så hög war som cederträd, och hans makt såsom ekar; och jag förderfwade hans frukt ofwantill, och hans rötter nedantill. *4 Mos. 21: 24, 25. 5 Mos. 2: 33, 34. Jos. 24: 8. Dom. 11: 23.

Amoreen bet. de hedniska folk, som innehade Canaans land, innan det blifwit intaget af Israeliterna. Se 1 Mos. 15: 16.

10. Hafwer jag ock fört eder utur Egypti land,* och ledt eder uti öknen i fyrtio år, att I de Amoreers land besitta skullen; *2 Mos. 12: 51: cap. 14: 21.

11. Och af edra barn uppwäckt eder propheter, och af edra ynglingar Nazareer. Är det icke så, I Israels barn? säger HERren.

Om propheterna, se 1 Sam. 3: 20. Om Nazareerna, se 4 Mos. 6: 2–21.

12. Så gåfwen I de Nazareer dricka win, och propheterna bjöden I,* och saden: I skolen icke prophetera. *Es. 30: 10. Jer. 11: 21. Amos 7: 13.

Detta folk hade således anwändt wåld emot Guds ords tjenare och förbjudit dem att utöfwa den gudaktighet och predika det ord, som Guds Anda dem befallde.

13. Si, jag will göra ibland eder ett gnisslande, såsom en wagn full af kärfwar gnisslar;

14. Att den der rask är, skall icke kunna undfly, ej heller den starke något förmå, och den mäktige skall icke kunna undsätta sitt lif;

15. Och de bågskyttar skola icke bestå: och den der rask är till att löpa, skall icke undlöpa; och den der rider, skall icke rädda sitt lif;

16. Och den der allra manligast är ibland de starka, måste i den tiden naken undfly, säger HERren.

Såsom de hade förtryckt Guds ord och Guds ords tjenare, så skulle de sjelfwa blifwa förtryckta såsom under en belastad sädeswagn (v. 13), och gwidandet i nöden liknas här wid gnisslandet af wagnshjul. Äfwen den tappraste i striden och den snabbaste i flykten kan icke undgå Guds straffande hand.

3. Capitel.

Israel wald och förkastad

Hörer hwad HERren med eder talar I Israels barn, nemligen med alla de slägter, som jag utur Egypti land fört hafwer, och sade:

2. Utaf alla slägter på jorden hafwer jag upptagit eder allena;* derföre will jag ock hemsöka eder uti alla edra missgerningar. *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 4: 20. Ps. 147: 19, 20.

Israel war ett utwaldt folk, med den höga bestämmelsen, att blifwa Messiæ stamfolk och ett presterligt folk för alla slägter på jorden. Åt Israels folk woro Guds uppenbarelser anförtrodda, och det hade af Gud blifwit omfattadt och ledsagadt med underbar barmhertighet, och derföre blef detta folk så mycket strängare hemsökt, då dessa wälgerningar missbrukades. Ju mera nåd en menniska fått emottaga, desto större blifwer straffet, när den menniskan syndar, och desto swårare blifwer fördömelsen, om hon till slut går förlorad.

3. Kunna ock twå wandra tillhopa, utan de draga öfwerens med hwarannan?

Huru kunde jag wara ibland eder, då I satten edra hjertan emot mig, säger Herren. Os. 1: 9.

4. Ryter ock ett lejon i skogen, utan det hafwer rof? Ropar ock ett ungt lejon utur sin kula, utan det något fångat hafwer?

Då ett lejon ryter, så har det fångat eller är det förwissadt om sitt byte; då Herren låter förkunna sina straffdomar, så äro de beslutade och oundwikliga, om syndaren icke gör bättring.

5. Kommer ock någon fågel i snaran på jorden, der ingen fågelfängare är? Tager man ock snaran upp af jorden, den ännu intet fångat hafwer?

Skulle mina hotelser blifwa ouppfyllda?

6. Blåser man ock i basun i en stad, folket deraf icke förskräckes? Är ock något ondt i staden, det HERren icke gör?* *Es. 45: 7. Jer. 11: 11. Klagow. 3: 38. Micha 1: 12.

Såsom, då basunen blåses till warningstecken, att fienden nalkas, hwar och en förskräckes för sådant basunljud, så skullen I också med allt skäl bäfwa för Guds hotelser. Ingen olycka sker af en slump eller af ett ungefär, utan genom Herrans tillåtelse till straff för synden. Se Jer. 18: 8. Klagow. 3: 37, 38. Es. 42: 24.

7. Ty HERren HERren gör intet, utan Han uppenbarar, för sina tjenare, propheterna, sin hemlighet.

8. Lejonet ryter, ho skulle icke frukta sig? HERren HERren talar, ho skulle icke prophetera?

Herren håller hwad Han hotar, såwäl som det Han lofwar; men innan straffdomarna inträffa, warnar Han genom sina propheter, genom ordets tjenare, genom menniskors samwete och genom hwarjehanda händelser. Då en prophets ställning är så maktpåliggande, huru kunde han tiga och icke warna! Hes. 34, och huru kunna de, som höra warningen, wåga att försmå den!

9. Förkunner uti palatsen i Asdod, och uti palatsen i Egypti land, och säger: Församler eder på Samarie berg, och ser till, hwilket stort mordskri och orätt der är.

Herren låter andeligen sammankalla de hedniska folken till wittnen emot det ogudaktiga Israel; de skola liksom uppställa sig på Israels berg, för att se dess ogudaktighet, förtryck, jemmer och orättfärdighet.

10. De passa icke på någon rätt, säger HERren; utan öfwerwåld och skada gå hwart om annat i deras hus.

11. Derföre säger HERren HERren alltså: Man skall belägga detta landet allt omkring, och störta dig neder ifrån din makt, och skinna dina hus.

12. Detta säger HERren: Likasom en herde rycker ett lejon twå fötter eller ett stycke af ett öra utur munnen; alltså skola Israels barn utryckte warda, de som bo i Samarien, och hafwa i hörnet ett läger, och i Damascus en säng.

Blott en liten qwarlefwa af Israel skall räddas från det öfwerhängande förderfwet. Se Hes. 5: 3. ”Säng och läger kallas kyrkor och altare, der de bedrefwo horeri, d. ä. afguderi, och will han säga: de tjena de afgudar i Damascus och i hörnet, d. ä. i Dan eller Bethel." L.

13. Hörer, och betyger i Jacobs hus, säger HERren HERren Gud Zebaoth.

14. Ty på den tiden, då jag Israels synder hemsökande warder, will jag hemsöka de altaren i BethEl,* och bortbryta hornen af altaret, att de skola falla neder på marken; *1 Kon. 12: 33. 2 Kon. 23: 15.

15. Och skall slå både winterhus* och sommarhus,† och de elphenbens hus** skola till intet warda, och många hus förderfwade blifwa, säger HERren. *Jer. 36: 22. †Dom. 3: 20. **1 Kon. 22: 39.

Herren will nedrifwa de Israeliters präktiga och sköna hus, som woro yppigt inrättade till de rikas förnöjelse, på särskilt sätt för winter och sommar, att de icke måtte hafwa olägenhet af köld eller hetta. Om elphenbenshus, se 1 Kon. 22: 39.

4. Capitel.

Höga, låga, hårdt agade.

Hötet detta ordet, I feta kor,* som på Samarie berg ären, och gören den fattige orätt, och förtrycken den elända, och sägen till edra herrar: Bär hit, låt oss dricka. *Ps. 22: 13.

De feta kor betyda de yppiga och förnäma med sina qwinnor och familjer, som undertrycka de fattiga, samt utöfwa allahanda wåldsamheter och likasom göda sig till en slagtedag. Ju strängare Guds ord förkunnas, desto mera tilltager deras lättsinnighet, men desto fortare nalkas deras straff. De yppiga qwinnorna eggade sina män till rofgirighet och wåldsamhet emot de fattiga och wärnlösa.

2. HERren HERren hafwer swurit wid sin helighet: Si, den tiden kommer öfwer eder, att man skall bära eder bort på stänger, och edra efterkommande i fiskkittlar;* *Jer. 16: 16.

3. Och skolen utgå igenom refwor, hwar och en för sig, och in till Harmon bortkastade warda, säger HERren.

De ogudaktiga säga i sin sjelfwiskhet: Bär hit, men slutligen blifwa de bortburna, bortryckta såsom en fiskare fångar och medtager sin fisk. ”Harmon är tilläfwentyrs det berget Amanus, utom hwilket Israel blef bortförd till Assyrien.”

4. Ja, kommet hit till BethEl, och bedrifwer synd; och till Gilgal,* att I mågen föröka synderna: och bären fram edra offer om morgonen, och eder tionde på tredje dagen; *Os. 4: 15; cap. 12: 11.

5. Och röker af surdeg till tackoffer, och prediker om friwilligt offer, och förkunner det; ty I hafwen det gerna så, I Israels barn, säger HERren HERren.

Så bedrefwo Israels tio stammar afguderi i BethEl och Dan och Gilgal. De efterapade i många stycken den Levitiska gudstjensten och bragte tionde wexelwis hwar tredje dag, såsom särskilt tecken till nit i afgudatjensten, då deremot tionden war af Herran befalld hwart tredje år. 5 Mos. 14: 28. Huru lätt den börda, Herren pålägger! Huru tung den bördan, som syndaren pålägger sig sjelf! — Surdeg war alldeles förbjuden, 3 Mos. 2: 11, men Israel offrade surdeg med sina offer. All gudstjenst är ett offer med surdeg, så länge menniskan har sina synder i behåll och icke blifwit rättfärdiggjord genom tron på Guds Son. Under namnet surdeg innefattas alla orena offer. Alla egna påfund och alla egna, äfwen goda, gerningar, som menniskan gör utan lefwande tro, är en surdeg.

6. Derföre hafwer jag ock i alla edra städer gifwit eder lediga tänder, och brist på bröd* i alla edra rum; likwäl omwänden I eder icke till mig, säger HERren. *2 Kon. 6: 25; cap. 8: 1.

7. Och jag hafwer tillbaka hållit regn. öfwer eder, medan ännu tre månader woro intill skördetiden; och jag lät regna uppå den ena staden, och uppå en annan stad lät jag intet regna; en åker wardt beregnad, och den andra åkren, som icke beregnad wardt, förtorkades.

8. Och twå eller tre städer drogo in till en stad, på det de måtte dricka watten, och kunde icke få sin nödtorft; likwäl omwänden I eder icke till mig, säger HERren.

9. Jag plågade eder med torka, och med brandkorn; så åto ock gräsmaskar* upp allt det i edra lustgårdar, wingårdar, på fikonträd och oljoträd wäxte; likwäl omwänden I eder icke till mig, säger HERren. *Joel 1: 4.

Torka, misswext och hungersnöd höra till de hemsökelser, hwarmed Gud warnar och kallar menniskan till bättring.

10. Jag sände pestilentie ibland eder, likasom uti Egypten,* jag drap edra unga† män med swärd, och lät bortföra edra hästar fångna; jag lät stanket af edra läger gå upp i eder näsa; likwäl omwänden I eder icke till mig, säger HERren. *2 Mos. 9: 3; †cap. 12: 29.

De fallna kunde icke så hastigt begrafwas, utan att en förskräcklig liklukt spridde sig såsom ett ökadt wäckelserop till dem, som ännu lefde.

11. Jag omstörtade somliga af eder, likasom Gud omstörtade Sodom och Gomorra,* så att I woren som en brand,† den utur elden ryckt warder; likwäl wänden I eder icke till mig, säger HERren. *1 Mos. 19: 24. Es. 13: 19. Jer. 49: 18. †Zach. 3: 2.

Måhända syftar detta derpå, att många funno sin död i den stora jordbäfning, som skedde i Ussiæ tid. Se cap. 1: 1.

12. Derföre will jag så göra med dig, Israel; efter jag nu så will göra med dig, så skicka dig, Israel, och gack emot din Gud.

Israel förmanas att komma Gud till mötes med ångerfulla och botfärdiga hjertan. Se Es. 1: 16–18.

13. Ty si, Han är den, som gör bergen,* skapar wädret,† och kungör menniskan hwad hon tala skall: Han gör morgonrodnan (och) mörkret;** Han går på jordens höjder;†† Han heter HERren Gud Zebaoth. *Ps. 65: 7. †Ps. 135: 7. **Ps. 104: 20. ††Micha 1: 3.

Kungör menniskan hwad hon tala skall, grt.: kungör menniskan hennes tankar, d. ä. utransakar hjertat, uppenbarar hennes syndaskuld och wisar henne salighetens wäg genom ordet. Han råder öfwer himmel och jord, öfwer ljus och mörker, Han kan frälsa den botfärbige och straffa den obotfärdige, som motstår alla warningar.

5. Capitel.

Wrång dom och gudstjenst.

Hörer, I af Israels hus, detta ordet, ty jag måste göra denna klagowisan öfwer eder.

2. Jungfrun Israel är fallen, så att hon icke mer uppstå kan; hon är stött neder till jorden, och ingen är, som upphjelper henne.

Så skådar propheten i andanom det Israelitiska rikets fall och undergång, ehuru det icke inträffade förr än lång tid derefter; men folkets synder såg han redan nu, och uti dessa synder låg redan det tillkommande straffet, som dock genom bättring hade kunnat afwändas.

3. Ty så säger HERren HERren: Den staden der tusende utgå, der skola icke utan hundrade qwarblifwa; och der hundrade utgå, skola icke utan tio igen behållne blifwa i Israels hus.

4. Derföre, så säger HERren till Israels hus: Söker mig, så skolen I lefwa.

5. Söker icke BethEl, och kommer icke till Gilgal, och går icke till BerSeba; förty Gilgal skall warda fånget bortfördt, och BethEl skall i jemmer komma. * *Amos 4: 4.

Söker icke afgudarna, ehwar de äro! Herren befaller att söka Honom och förenar med befallningen ett stort nådelöfte: Söker mig, så skolen I lefwa! Matth. 7: 7, 18. I BerSeba längst i söder af Judalandet och i Dan längst i norr woro afgudahus. Se cap. 8: 14. Om BethEl, Guds hus, som i stället för detta sköna namn kallas BethAven, syndahus, se Os. 4: 15. Menniskohjertat, som skulle wara ett bönehus, är hos många förwandladt till en röfwarekula.

6. Söker HERran, så skolen I lefwa, på det i Josephs hus icke uppgå skall en eld, hwilken förtärer, och icke utsläckas kan uti BethEl.

Josephs hus, d. ä. Ephraims stam, betecknar här hela Israel. Hwarje straffdom kan kallas en Herrans eld, men orsaken till denna eld är menniskans syndaförderf, otro och obotfärdighet. En gång blifwer straffet en ewinnerlig eld.

7. I som förwänden rätten uti malört,* och stöten rättwisan neder till jorden; *Amos 6: 12.

8. Han gör sjustjernorna och Orion;* Han gör af mörkret morgonen, och af dagen mörka natten; Han kallar wattnet i hafwen, och gjuter det uppå jordens krets; Han heter HERren;† *Job 9: 8, 9; cap. 38: 31. Es. 13: 10. †Amos 4: 13; cap. 9: 6.

9. Den der en förstöring beställer öfwer den starka; och låter komma en förstöring öfwer den fasta staden.

Rätten förwandlas i malört, då den förwändes så, att den fattige icke kan få rätt, utan om han försöker, så förbittras hans lif och han utsuges ännu mer genom rättegången. Se cap. 6: 12. Derföre förmanas de orättfärdige att besinna Herrans stora makt, och huru förskräckligt det är att wåga trotsa den Allsmäktige, som skapat himmelens stjernor och råder öfwer ljus och mörker, öfwer watten och land, och we dem, som trotsa den Allsmäktige!

10. Men de äro Honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hafwa en styggelse wid den, som hälsosamt lärer.

Hatet till uppriktige förkunnare af Guds ord är både ett bewis på en högt stigen ogudaktighet och ett kännetecken, att Herrans domar äro för dörren, då sådana tänkesätt blifwa allmänna hos ett folk.

11. Derföre, efter I undertrycken den fattige, och tagen korn af honom i stora bördor; så skolen I icke bo uti husen, som I af huggen sten uppbyggt hafwen, och icke dricka det win, som I uti de sköna wingårdar planterat hafwen.* *5 Mos. 28: 30, 39. Zeph. 1: 13.

12. Ty jag wet eder öfwerträdelse, den mycken är, och edra synder, de der starka äro; huru I trängen de rättfärdiga, och tagen gåfwor, och undertrycken de fattiga i domen.

Gåfwor, d. ä. mutor för att frikänna de brottslige.

13. Derföre måste den kloke tiga på den tiden; ty det är en ond tid.

Den kloke är den, som tänker och dömer efter Herrans ord. Då synden tager öfwerhand, will man icke höra de råd och tänkesätt, som öfwerensstämma med Guds ord. ”Man tör intet predika, det will ingen höra eller lida det.” L.

14. Söker det goda, och icke det onda; på det I lefwa mågen; så skall HERren Gud Zebaoth wara med eder, såsom I berömmen.

Såsom I berömmen, Ps. 46: 8–12; men edert beröm och hopp är fåfängt, om I icke wiljen omwända eder till Honom.

15. Hater det onda, och älsker det goda;* skaffer rätt i porten, så skall HERren Gud Zebaoth wara nådelig öfwer de igenlefda i Joseph. *Ps. 34: 15. Ps. 97: 10. Rom. 12: 9.

Då ett land är på wägen till sin undergång, så består olyckan just uti en allmän förblindelse och en förderfwad folkanda, och uppenbarar sig högst förderfligt också deruti, att öfwerheten icke rätt handhafwer lag och rätt och att undersåterna icke wilja lyda. Skall räddning då wara möjlig, så består en af de allranödwändigaste åtgärderna just uti en kraftig återgång till lag och rätt.

16. Derföre, så säger HERren Gud Zebaoth, HERren: Det skall warda klagogråt på alla gator; och på alla wägar skall man säga: Ack we, ack we! Och man skall kalla åkermannen till sorg, och till klagogråt den der gråta kan.* *Jer. 9: 17–19.

Derföre, nemligen för eder obotfärdighets skull, som icke will låta eder lyssna till någon warning, derföre skall en sådan allmän straffdom komma.

17. Uti alla wingårdar skall klagogråt wara; ty jag will fara fram ibland eder, säger HERren.

18. We dem, som begära* HERrans dag! Hwad skall han eder? Ty HERrans dag är ett mörker, och icke ljus.† *Es. 5: 19. Jer. 17: 15; †cap. 30: 7. Joel 2: 2, 11. Zeph. 1: 14, 15.

I bespottelse sade det fräcka folket till propheterna: Hwar är då Herrans ord? Käre låt komma det. Jer. 17: 15. Sådan fräckhet är också förutsagd, att den skall komma i det sista stora affallet. 2 Petr. 3: 4.

19. Likasom då någon flydde för ett lejon, och honom mötte en björn; och likasom någon in uti ett hus komme, och ledde sig med handen ut med wäggen, och en orm stunge honom.

20. Ty HERrans dag skall ju wara mörk, och icke ljus; skum, och icke klar?

Herrans dag skall icke för eder blifwa en ljuflig, utan en mörk och förskräcklig dag.

21. Jag är edra högtider gramse, och föraktar dem; och kan icke lida edert rökoffer uti edra församlingar.* *3 Mos. 26: 31. Es. 1: 11. Jer. 6: 20; cap. 7: 22.

Då Herrans ord föraktas och allmänt öfwerträdes, så hjelper ingen gudstjenst.

22. Och om I mig än offraden bränneoffer och spisoffer, så hafwer jag dock ingen lust dertill; så orkar jag ock icke se edert feta tackoffer.

23. Haf bort dina wisors buller ifrån mig; ty jag orkar icke höra ditt psaltarespel.

24. Men rätten skall uppenbarad warda likasom watten; och rättwisan såsom en stark flod.

Efter folket icke wille höra Herrans ord till bättring, så skulle rätten, nemligen Herrans rättfärdighet uppenbaras på annat sätt. Herrans rättfärdighet uppenbaras i straff och dom, då menniskan icke emottager försoningsnådens rättfärdighet i Christo. Den starka floden är en bild af öfwerwäldigande makt, en bild af fiendtliga härar. Men denna vers kan tillika wara en prophetia om den ewiga rättfärdighetens framhafwande och seger genom Messias. Se Es. 48: 18. Dan. 9: 24.

25. Hafwen I, af Israels hus, ock offrat mig slagtoffer och spisoffer i öknen, i fyratio år långt? Ja, skönligen.* *5 Mos. 32: 17. Ap.G. 7: 42, 43.

D. ä.: Ingalunda hafwen I alla rätteligen offrat i öknen och icke heller sedan den tiden.

26. I buren eder Molochs hyddor, och edra afgudars beläten, och edra gudars stjerna, som I eder sjelfwa gjort haden.

”I Ap.G. 7: 42, 43 anförer Lucas detta språk annorledes; det kan man der läsa: men det lyder likwäl så, såsom hade det warit en gudstjenst, den de kallat Sickuth, d. ä. wårt beskydd, beskärm, derigenom de mot allt ondt hafwa welat wara trygge. Sammaledes lyder Chiun såsom wiss, beständig, säker, att de derigenom måtte behålla i säkerhet hwad de hafwa warit eller haft.” L. — Hyddor, grt.: Sickut, d. ä. afgudatält; afgudar, grt.: Chiun. Chiun kallas också Remphan och förmodas hafwa warit planeten Saturnus. Hwarjehanda afguderi inträngde således tidigt ibland Israels folk. Se 2 Mos. 20: 4.

27. Så skall jag låta föra eder hädan bort till Damascus, säger HERren, som Gud Zebaoth heter.

Grt.: Och jag skall flytta eder på andra sidan om Damascus, säger Herren; Gud Zebaoth är Hans namn. Denna prophetia syftade på den Assyriska fångenskapen. Se 2 Kon. 13: 3–7; cap. 15: 29; cap. 18: 11.

6. Capitel.

Wårdslösa regenters straff.

We de stolta i Zion, och dem, som förlåta sig uppå Samarie berg, hwilka sig hålla för de allra bästa* i hela werlden; och regera i Israels hus, såsom dem täckes. *Jer. 2: 3.

Äfwen öfwer de stolta i Zion utropas we; Zion kan icke skydda de stolta. Men andra förläto sig på Samarie berg, såsom om det wore detsamma, som Zions berg, ehuru Gud sjelf hade befallt, att offra inför Honom blott der Hans tempel war. Häruti består alltid det innersta wäsendet af all willfarelse, att man gör sina egna påfund till rättesnöre för sin gudstjenst, i stället för att rätta sig efter Guds ord allena.

2. Går bort till Calne, och skåder; och dädan bort till Hamath, den stora staden; och drager dädan neder till Gath, de Philisteers; hwilka bättre konungariken warit hafwa än dessa, och deras gräns större än eder gräns;

3. Likwäl woro de förjagade, då deras onda stund kom;* och I regeren med öfwerwåld! *Hes. 12: 22. Amos 9: 10.

4. Och liggen i elphenbenssängar, och prålen på edra tapeter; och äten det bästa af hjorden, och de gödda kalfwar;

5. Och spelen på psaltare, och dikten edra wisor,* såsom David; *Es. 5: 12.

Fastän I hafwen sett de straffdomar, som gått öfwer dessa hedniska folk för deras ondskas skull, likwäl lefwen I i yppighet och öfwerdåd. Liggen i elphenbenssängar, d. ä.: I liggen på yppiga läger wid måltiderna, efter den tidens bruk, att man åt i en liggande och icke, såsom nu, i en sittande ställning.

6. Och dricken win utur skålar, och smörjen eder med balsam; och bekymren eder intet om Josephs skada.* *1 Mos. 37: 24.

Joseph betyder här hela Israels rike, likasom på andra ställen Ephraim nämnes i stället för hela riket. Meningen är alltså den: I frågen icke efter rikets och samhällets bästa, utan lefwen i öfwerflöd och tanklös säkerhet, fastän undergång nalkas.

7. Derföre skola de nu gå främst ibland dem, som fångne bortförde warda; och de prålares slösande skall återwända.

De, dessa fråssare och prålare, skulle först drabbas af hemsökelsen.

8. Ty HERren HERren hafwer swurit wid sin själ,* säger HERren Gud Zebaoth: Mig förtryter Jacobs högfärd, och är deras palats gramse; och jag skall desslikes öfwergifwa staden med allt det deruti är. *Jer. 51: 14.

Om Herrans swärjande, se Jer. 51: 14, Es. 45: 23.

9. Och om än tio män qwarblefwo uti ett hus, skola de likwäl dö:

10. Så att hwars och ens farbroder och morbroder tager honom, och måste draga hans ben utur huset, och säga till den, som i husets kammare är: Äro der ock flera? Och han skall swara: De äro alla sin kos; och skall säga: War till frids; ty de wille icke, att man på HERrans namn tänka skulle.

Här beskrifwes icke blott den grufliga hemsökelsen genom farsot och krig, utan också det gudlösa tänkesättet, att man icke skulle fråga efter straffet, utan säga: War till frids. Då är otron och ondskan stigen till sin höjd, när menniskorna äfwen i de största olyckor icke wilja höra talas om Herrans namn, eller att olyckan kommer ifrån Honom, såsom ett straff för synden och warning till bättring.

11. Ty si, HERren hafwer bjudit, att man skall slå de stora husen, att de skola få refwor; och de små husen, att de få hål.

12. Ho kan ränna med hästar eller plöja med oxar på hälleberget? Ty I wänden rätten uti galla, och rättwisans frukt uti malört;* *Amos 5: 7.

Lika så litet, som man kan ränna med hästar eller plöja med oxar på det branta, hårda hälleberget, lika så litet kunnen I emotstå mina straffdomar; ty I wänden rätten uti galla o. s. w.

13. Och förtröstan eder uppå det, som platt intet är, och sägen: Äro wi icke mäktiga och starka nog?

Sådan är menniskans stolthet och sjelfförtröstan!

14. Derföre si, jag skall uppwäcka ett folk öfwer eder af Israels hus, säger HERren Gud Zebaoth, det skall änga eder ifrån det rummet, der man går till Hamath, intill pilträdbäcken.* *4 Mos. 34: 5, 8, 9. Jos. 13: 3.

Det skall änga, grt.: Det skall tränga eder. Från Hamath, d. ä. från den nordligaste gränsen intill pilträdbäcken eller öknens bäck. Så långt hade Jerobeam den andre utwidgat det Israelitiska rikets gränser, men detta war förgäfwes, och de skulle fly för ångest i nödens stund.

7. Capitel.

Gräshoppor, eld, mätesnöre. Amos förwisas. Amazia staffas.

HERren HERren wiste mig en syn; och si, der stod en, som gjorde gräshoppor, rätt då som kornet begynte skjuta sig i ax, sedan konungen hade låtit klippa sina får.

Gräshoppors oberäkneliga förökelse beror på Guds skaparekraft, då Han beslutat att dermed straffa ett folk. — Sedan konungen hade låtit klippa sina får, grt.: efter konungens andra höslott.

2. Som de nu wille bortfräta all grödan på landet, sade jag: Ack HERre HERre! war nådelig; ho skall upphjelpa Jacob igen? Ty han är ju fast ringa.

3. Då ångrade* det HERran; och HERren sade: Nu wäl, det skall icke ske. *1 Mos. 6: 6.

Så lät den barmhertige Guden genom prophetens bön beweka sig att afwända denna straffdom!

4. Herren HERren wiste mig en syn; och si, HERren HERren kallade elden, till att straffa, dermed han skulle förtära ett stort djup, och han bortfrätte allaredan ett stycke.

Detta straff kunde på många sätt werkställas. Det uttydes särskilt om Israeliternas nöd under Tiglath Pileser.

5. Då sade jag: Ack, HERre HERre! håll upp; ho skall upphjelpa Jacob igen? Ty han är ju fast ringa.

6. Då ångrade HERran det ock: och HERren HERren sade: Det skall icke heller ske.

7. Men Han wiste mig denna synen; och si, HERren stod på en mur, den med ett mätesnöre mäld war, och Han hade mätesnöret i sin hand.

Mätesnöret, hwarmed muren war mäld, betyder det lodsnöre, efter hwilket muren war uppförd rätt i höjden, så att det syftar på de fasta wärn, hwarmed Gud beskyddat sitt folk. Men detta mätesnöre fick nu en annan betydelse, nemligen att Israels land skulle blifwa fördeladt mellan fiender.

8. Och HERren sade till mig: Hwad ser du, Amos? Jag sade: Ett mätesnöre. Då sade HERren till mig: Si, jag skall draga ett mätesnöre midt igenom mitt folk Israel, och icke mer öfwerse med dem.* *Amos 8: 2.

9. Utan Isaacs höjder skola förödda, och Israels kyrkor förlagda warda:* och jag will stå upp med swärdet öfwer Jerobeams hus.† *2 Kon. cap. 16, 17. †cap. 15: 10.

Israels kyrkor bet. Israels afgudahus, och deras förstörelse förkunnas. Mätesnöret eller sänklodet betyder, att Herren noga afmäter och afwäger de straffdomar, som Han sänder.

10. Då sände Amazia, presten i BethEl, till Jerobeam, Israels konung, och lät säga honom: Amos gör ett uppror emot dig uti Israels hus; landet orkar icke lida hans ord.

11. Ty Amos säger alltså: Jerobeam måste dö genom swärd, och Israel skall warda fången bortförd utur sitt land.

Så uttydes och förwränges af afgudaprester hwarje warning, som Guds ords trogna tjenare förkunna mot ogudaktigheten hos regering och folk, då de äro nedsjunkna i synder och laster.

12. Och Amazia sade till Amos: Du siare,* gack hädan och fly in uti Juda land, och föd dig der, och prophetera der; *1 Sam. 9: 9.

13. Och prophetera icke* mer i BethEl; ty det är konungens kyrka† och rikets hus. *Amos 2: 12; †cap. 5: 26.

Då synden håller på att mogna, blifwer ofta Guds ord landsförwist. Konungens kyrka war afgudahuset i BethEl; rikets hus war konungens palats; der fick Herrans prophet icke predika.

14. Amos swarade, och sade till Amazia: Jag är ingen prophet, eller någon prophets son; utan jag är en fäherde,* den mullbär afhemtar. *Amos 1: 1.

Detta swar innebär, att Amos icke propheterade för födans skull, såsom Amazia lägger honom till last, v. 12, utan att han war wan att lefwa af ringa kost, som han öfwerallt kunde finna, äfwen på mullbärsträden.

15. Men HERren tog mig ifrån hjorden, och HERren sade till mig: Gack bort, och prophetera för mitt folk Israel.

16. Så hör nu HERrans ord; du säger: prophetera icke* emot Israel, och tala icke emot Isaacs hus. *Hes. 21: 2.

17. Derföre säger HERren alltså: Din hustru skall i staden skämd warda, och dina söner och döttrar skola falla genom swärd, och din åker skall med snöre utdelad warda; men du skall dö uti ett orent land, och Israel skall utur sitt land fördrifwen warda.* *2 Kon. 17: 6, 18, 24.

Amazia, den högt ansedde afgudapresten i BethEl, skulle således icke hafwa någon förmån deraf, att han hade konungen på sin sida. Han och hans familj skulle blifwa fiendens rof. Ingen statsmakt och ingen statskonst hjelper emot den Allsmäktiges domar.

8. Capitel.

Girighets straff. Andelig hunger.

HERren HERren wiste mig en syn; och si, der stod en korg med sommarfrukt.* *2 Sam. 16: 1.

2. Och Han sade: Hwad ser du, Amos? Men jag swarade: En korg med sommarfrukt. Då sade HERren till mig: Änden är kommen på mitt folk Israel; jag will icke mer öfwerse med dem.* *Amos 7: 8.

”På Ebreiska lyda dessa twå orden: korg och ände nästan lika, Kajiz och Kez. Alltså faller han af det ena på det andra och säger: Korgen, ja änden är kommen.” L. — Fruktens insamling antyder, att årets ända nalkas. Hösten är kommen. Ett folks undergång eller stor dödlighet liknas stundom i Guds ord wid en skörd. Se Uppb. 14: 14–20.

3. Och de wisor uti kyrkorna skota uti gråt wända warda på den tiden, säger HERren HERren; der skola mång död lekamen ligga allestädes, dem man skall hemligen bortbära.

De wisor uti kyrkorna betyda de lustiga sånger, som sjöngos wid deras afgudafester. All syndig glädje förwandlas snart i gråt och jemmer. Hemligen bortbära, grt.: bortkasta och säga: tig. Detta betyder en så neslig begrafning, att de efterlefwande icke wille höra talas ett ord om den döde.

4. Hörer detta, I som förtrycken den fattige, och förderfwen de elända i landet;

5. Och sägen: När will då den nymånaden* hafwa en ända, att wi måga korn sälja? Och sabbather, att wi måge hafwa korn fult, och förminska skeppan,† och förhöja siklen, och förfalska wigten? *4 Mos. 10: 10; cap. 28: 11. †5 Mos. 25: 13–15. Os. 12: 7.

6. På det wi måge få de fattiga under oss för penningar, och de torftiga för ett par skor; och sälja agnar för korn?* *Amos 2: 6.

Se cap. 2: 7. Det syndiga folket hatade nu sabbatherna och högtiderna. De ogudaktigas och girigas orättfärdighet gick så långt, att de sålde agnar för korn, dålig wara för en god; och för en ringa ting, såsom ett par skor, sökte bringa de fattiga i ännu större elände eller alldeles i träldom, för att kunna råda öfwer dem efter godtycke.

7. HERren hafwer swurit emot Jacobs högfärd: Hwad gäller, om jag sådana deras gerningar ewinnerligen förgäta skall?

8. Skulle för slika styckens skull landet icke bäfwa, och alla inbyggarena gråta? Ja, det skall alltsamman likasom med en flod* öfwerlupet, och bortfördt och öfwertäckt warda, likasom staden gör uti Egypten. *Ps. 32: 6. Amos 9: 5.

Nilfloden öfwerswämmar årligen Egypti land, och så förkunnas här, att ett stort straff, såsom en öfwerswämmande och bortsköljande flod, skulle öfwerfalla Israels folk. Jordbävningen uti Ussiæ tid war en naturförebild af Israels undergång och äfwen af de tillkommande straffdomar öfwer werlden. De skapade tingen, sjelfwa jorden, sky och himlar sucka stundom på sitt sätt och tala på sitt tungomål till menniskans warning.

9. På den tiden, säger HERren HERren, skall jag låta solen nedergå* om middagen, och landet mörkt warda om ljusa dagen. *Ps. 19: 6, 7.

Wid stora jordbäfningar blifwer det dunkelt på ljusa dagen. Men middagen är här en bild af lycka och medgång, och solens nedgång och mörker är en bild af olycka, motgång och bedröfwelse, då menniskans själ och sinne liksom inhöljes i en mörk natt.

10. Jag skall förwända edra högtidsdagar i sorg, och alla edra wisor i klagogråt; och jag skall låta komma en säck öfwer alla länder, och göra alla hufwud kulliga;* och skall göra dem en sorg, likasom man sörjer öfwer enda sonen;† och de skola få en ömkelig ända. *Jer. 48: 37; †cap. 6: 26. Zach. 12: 10.

Denna ömkeliga ända bestod uti krigets förödelser och den Assyriska fångenskapen.

11. Si, tiden kommer, säger HERren HERren, att jag skall sända en hunger i landet; icke en hunger efter bröd, eller törst efter watten, utan efter att höra HERrans ord;

12. Så att de skola löpa omkring hit och dit, ifrån det ena hafwet till det andra, ifrån norr och till öster, till att söka HERrans ord, och skola dock icke finna det.

”Den som Guds ord icke höra will, honom skall det fjerran nog komma, så att han skall aldrig finna det, då han gerna hade det.” L. — Då en menniska länge stått Guds ord emot, så förlorar hon all lust dertill, så att hon hwarken kan läsa eller höra det eller tro derpå, äfwen om hon sedan inser, att hon behöfde det. Då ett folk länge föraktat och stött ifrån sig Guds ord, så blifwer ljusastaken slutligen bortstött ifrån sitt rum. Uppb. 2: 5.

13. På den tiden skola sköna jungfrur och ynglingar försmäkta af törst.

14. De der nu swärja wid Samarie synd,* och säga: Så sannt, som din Gud i Dan† lefwer; så sannt, som din Gud i BerSeba lefwer; ty de skola så falla, att de icke skola kunna uppstå igen. *Amos 5: 2. †1 Kon. 12: 29.

Samarie synd war afguden i Samarien, afguden eller kalfwen i BethEl. I Dan och i BerSeba dyrkades dylika afgudar. Unga och gamla, män och qwinnor, jungfrur och ynglingar deltogo i afguderiet, men äfwen de unga, som hafwa mera kraft och gladare sinnen, skulle i nödens tid försmäkta af ångest, såsom af en brännande törst. Af en förtärande ångest blifwa också stundom själar gripna, då de finna, att de äro långt bortkomna ifrån Gud, då Guds ord är för dem liksom förswunnet och det heter i deras inre: jag kan icke, jag kan icke tro det! Ack, det är nu för sent! jag är nu förlorad! En sådan jemmer och själanöd är obeskriflig. Men om den qwalda själen will emottaga nåd i Christus, så warder henne hulpet.

9. Capitel.

Guds hot. Messiæ rike.

Jag såg HERran ståndande på altaret; och Han sade: Slå uppå knappen, så att dörrträn bäfwa;* ty deras girighet skall komma dem alla uppå deras hufwud; och jag skall dräpa deras efterkommande med swärd, så att ingen undfly eller undslippa skall.† *Hes. 9: 5, 6. †Amos 2: 14.

Här sammanfattas i prophetian Guds straffdomar både öfwer Juda och Israels rike, och för att göra detta rätt tydligt wisas uti en syn, att äfwen templet skulle förstöras, nemligen templet i Jerusalem, hwarpå både Juda och Israel förtröstade, ty äfwen de tio stammarna ansågo det såsom det rätta templet och Herren såsom den högste Guden, men sina afgudar eller kalfwar ansågo de såsom afbilder af Cherubim och trodde, att deras tillbedjande war att dyrka den sanne Guden under dessa bilder. — Knappen betyder en af de twå knapparna eller öfwersta delarna på de twå kopparstoderna wid templets ingång. 1 Kon. 7: 15–18. Hwardera knappen war 5 alnar hög. Herren befallde engelen att slå derpå, så att tempeldörren skulle bäfwa, för att dermed antyda ett domslag till förstörelse ifrån den Allsmäktige. Härmed är också antydt, att Gud wille borttaga ifrån Juda och Israel sin beskyddande wård, och då måste deras synders straff komma öfwer dem, deras girighet öfwer deras hufwud! Då straffen komma, så är det egentligen, såsom om synderna sjelfwa komme tillbaka.

2. Och om de än grofwo sig neder i helwetet, så skall dock min hand hemta dem dädan; och om de än fore upp i himmelen, skall jag dock stöta dem neder.* *Ps. 139: 7–9. Obad. v. 4.

Neder i helwetet betyder här: Neder i afgrundens fördoldaste gömmor eller i jordens innandöme, såsom de ogudaktige en gång i sin förskräckelse fördölja sig i jordkulor och bergskrefwor. Uppb. 6: 19. Men hwar kan man gömma sig undan den Allsmäktiges arm och den Allwetandes ögon!

3. Och om de än gömde sig ofwan uppå Carmels berg, så skall jag dock der uppsöka dem, och taga dem dädan; och om de än gömde sig för mina ögon i hafwets djup, så skall jag dock befalla ormarna, att de skola der stinga dem.

Öfwer allt har Gud sina redskap, som uträtta Hans befallningar; icke blott himlarnas englahärar, utan också hafwens widunder lyda Hans röst.

4. Och om de än fångne ginge för sina fiender, så will jag dock befalla swärdet, att det skall der dräpa dem; ty jag will hålla mina ögon öfwer dem till ondt, och icke till godt.* *Ps. 34: 17. Jer. 44: 11.

5. Ty HERren HERren Zebaoth är sådan: när Han kommer wid ett land,, då försmälter det, så att alla inbyggarena gråta skola, att det skall allt öfwer dem löpa likasom en stod, och öfwertäcka dem likasom floden* i Egypten gör. *Amos 8: 8.

Om Herren blott med ett finger liksom widrör ett land, så försmälter det. Se Ps. 97: 5. Ps. 68: 3. Detta försmältande såsom af eld syftar tillbaka på Sodoms undergång och i det tillkommande på den dag, då elementerna skola försmälta af hetta, 2 Petr. 3: 10, och äfwen på hwarjehanda straffdomar, som gå öfwer länder och riken, såsom en Herrans eld.

6. Han är den, som sin sal bygger i himmelen,* och sin hydda grundar på jorden; Han kallar wattnet i hafwet, och gjuter det på jorden; HERre heter Han.† *Ps. 104: 3. Es. 66: 2. †Amos 5: 8.

Att Herren bygger sin sal i himmelen syftar på de moln, hwilka äro liksom Hans domsäte i en sådan straffdom, som här beskrifwes, då Han befaller hafwens watten att uppstiga i skyarna och sedan utgjuter det öfwer ett land, såsom en förhärjande flod. Men Guds sal i himmelen betyder isynnerhet Guds himmelska lefwande tempel, som nu håller på att byggas af lefwande stenar, nemligen Guds frälsta församling, som en gång skall förklaras, 1 Pet. 2: 5, och hwarom Guds ord säger, med afseende på fulländningstillståndet: Si Guds tabernakel ibland menniskorna. Uppb. 21: 3. Då betyder den hydda, Han grundat på jorden, hela Hans kyrka och församling i alla tider, hwaraf tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem woro tydliga afmålningar. De orden: Herre heter Han, Herre är Hans namn, framställa för oss Guds oändliga makt och härlighet i det ena alltomfattande namnet.

7. Ären I, Israels barn, för mig icke likasom de Ethioper, säger HERren? Hafwer jag icke fört Israel utur Egypten? Och de Philisteer utur Caphthor,* och de Syrer utur Kir? *1 Mos. 10: 14. 5 Mos. 2: 23.

Judafolket förtröstade i all sin syndasäkerhet derpå, att Gud hade fört dem utur Egypten och att Han derföre icke kunde låta dem förgås, att de woro Hans folk o. s. w. Denna falska förtröstan möter Herren här med de ord, att Han äfwen fört Philisteerna utur Caphtor och Syrerne utur Kir, men de woro ändå ogudaktiga hedningar, öfwer hwilka straff blef förkunnadt för deras synders skull. ”Gud drifwer det ena folket ut genom det andra för syndernas skull; såsom genom Israel de Cananeer, de Syrer genom dem af Kir, och såsom de Ethioper många andra folk fördrifwit hafwa.” L.

8. Si, HERrans HERrans ögon se uppå ett fyndigt rike, så att jag platt förgör det af jorden; ändock jag icke Jacobs hus platt förgöra will,* säger HERren. *Jer. 30: 11.

Icke derpå, att Han utfört Jacobs hus utur Egypten (v. 7), utan på Guds särskilda nådawal och löften berodde det, att detta folk icke platt skulle förgöras, under det många andra folk blefwo platt förgjorda.

9. Dock likwäl si, jag will befalla, och Israels hus sikta låta ibland alla hedningar, likasom man siktar med ett såll, och kornen skola icke falla uppå jorden.

Hwarje sann Israelit, hwarje trogen själ är ett lefwande sädeskorn, och dessa will Herren bewara, att icke något enda af dem skall falla på jorden eller förgås. Se Luc. 22: 31. De ogudaktiga deremot äro såsom agnar. Ps. 1: 4.

10. Alla syndare i mitt folk skola dö genom swärd, de der säga: Den olyckan är icke så när, och han wederfares oss icke.* *Amos 6: 3.

Så tala de obotfärdiga i sin säkerhet: Olyckan är icke så nära, döden är icke så nära, domen är icke så nära. De lefwa så, som om de hade gjort ett förbund med döden och såsom om ingen dom wore att wänta.

11. På den tiden skall jag igen upprätta den förfallna Davids hydda, och igentäppa hennes refwor, och igenbota hwad afbrutet är, och skall uppbygga henne, likasom hon i förtiden warit hafwer;* *Ap.G. 15: 15, 16.

12. På det att de besitta skola de qwarlefda i Edom, och de qwarblifna ibland alla hedningar, öfwer hwilka mitt namn skall predikadt warda,* säger HERren, den detta gör. *Es. 44: 5.

På den tiden, sedan Israels synder blifwit straffade, will Herren återupprätta Davids hus, som håller på att gå under. Detta blef först och främst uppfyldt i Christus, Davids Son. Genom Christus blef Davids thron upprättad i löftets högsta bemärkelse. Till Honom samlades många af Israels folk och många af hedningarna, äfwen af Edoms folk, som woro Judarnas argaste fiender, se Es. 60: 14. Es. 14: 2. Es. 54: 3, och det skall ännu fullkomligare uppfyllas i Christus, då Judafolket i wida större antal än hittills blifwer omwändt och upplyst af Evangelii ljus. Rom. 11: 25, 26. I Christus är medelbalken nedbruten, Jacobs och Esaus efterkommande blifwa i Honom förenade, så många som tro på Hans namn.

13. Si, tiden kommer, säger HERren, att man skall tillika plöja och uppskära, och tillika pressa win, och så; och bergen skola drypa sött win, och alla backar skola fruktsamma wara.* *Joel 3: 18.

”Det är Evangelii och Christi rikes tid.” L. Detta löfte angår först och främst de stora andeliga wälsignelser och nådens ljufliga strömmar i Mesfiæ rike; Christi kyrkas sanna medlemmar lida icke brist på något gods. Ps. 34: 10, 11. 1 Cor. 1: 7, och de äro genom nåden williga och kraftiga att bära andans frukter. Och der ett folk håller sig till Herran, der skänkes af nåd äfwen timlig wälsignelse ymnigt. Herren hörer deras böner, och flit och sparsamhet alstrar wälstånd, och allmännelig och broderlig kärlek afhjelper brist och nöd.

14. Ty jag will omwända mitt folks Israels fängelse; att de skola uppbygga de öde städer, och besitta dem; plantera wingårdar, och dricka der win af; göra trädgårdar, och äta der frukt af.

15. Ty jag will plantera* dem uti sitt land, så att de icke mer skola warda utrotade utur sitt land, det jag dem gifwit hafwer, säger HERren din Gud. *2 Mos. 15: 17. Jer. 32: 41.

Förlossningen ifrån den timliga fångenskapen och återställelsen till Israels land war både en bokstaflig fullbordan af många prophetior och tillika en härlig afmålning af Guds folks förlossning från syndens och satans träldom och af inplanteringen genom tron i Christi gemenskap, i Hans kyrka och i Hans rike. Denna förlossning från syndens skuld och herrawälde och inympning i Christus är tillika både förebild och förberedelse till den fullkomliga förlossningen genom uppståndelsen och de förklarades ingående i det nya Jerusalem. Salige äro de, som hålla Hans bud, på det deras makt skall wara i lifsens träd och ingå genom portarna i staden! Uppb. 22: 14.

Ände på Propheten Amos.