Byyrallor II/Huleiss tjärnjin båota karin senn fö syypasi
| ← Tå vi va ti jessbäs |
|
Po teaatrin i Nyystaan → |
Huleiss tjärnjin båota karin senn fö syypasi.
(Svega Liis haldär i sårtäs nyktärhetsprädiikan för Rööstis Anna Maja).
An jä menn syypuut va ti stann i gåår å tåo taan messi i ståop ov i jä förhääda eldvattni, såm tjörkhärrin å papistan kallar brännviini, så an liggär i fyllon no såm in annin rakodant i daa, fast an sku a havi så mytji ti uuträätt.
Ja saa åt an i mårost, tå an låå å drööna å kłaga yvi hä bränviinsångan a stiji an åpp i skallan, så ä värkt å bränd såm an sku a havi bå eld å asko där, så saa ja, åm int an sku la si åpp åsta harv i ååkrin, elo jääł åpp jässgååłin, såm a blååst å kull vä Nyylindona, sku ja kåm åsta tag an i kaluuvin å råsk åm an, så ångan sku stiigan ur huvo bara så ä sku gnell baaket, såm tå di pa slepp uut ångan fron ångpannona.
Men fast an höört hu strang ja va, så nåo ha an liga å rääkt neestan heila daain. Ja böra fo leidon no ti siti å höör po snarkasi hans, så ja måtta jyst ta söömasi memmi å snäär ååv inn hiid åsta skååd ett di in stånd, Anna Maja.
Men ja lää fo int fo siti na leng, för int ska han tråo an fåå va i frääd fö mi na mang tiimar. Ett in stånd mått ja tjipp ååv heim åsta płååstälegg an na liiti — jiy an brandstakakłöufeitt di pa taał åm — elo åonas mä ti söök stjilna, åm int an vil stiig åpp å va nykt. Sääkrast sku ä va ja sku jää såm tå Langfłaka Baata haa senn kutjil ti kaar ti sluut syypasi. Baat hä va kvinno hä, ton gangon, à så ha on no vari uutet alt.
An va jo i spöök ti ränn ii si brännviini hennas kaar å. Tå iili riktit kååm po an, va an jo fönöigd ti kłeed åå si fast bå råck å byksor för in jåmfru brännviin.
Ä i naa ti gangor tan karin a liga såm in skokłuut. An sprang jo ein gang i fyllon å gaałnon inn ti prästin å sku hav an ti bitjenn åm an hyyst naon villolääro, å prästin såm va uutan ti ta fråån si määd, måtta sej hä an tråodd po bå babtistan å mormoonan, fast alt fåłk mått no väät hä int haar han bara ein tjärng.
Tä ä a vari na dagar, såm ä a vari mytji o arbeiti, ha andä sama trattin bruuka stiig åpp åm måånan å ga uut po liidäbackan å staa å fundär. In daa tå ja jeeg åm där ståo an po sama sett mä piipslangan i munnin å meint: „Ja haa så åorijäälit mytji ti jäär i daa så ja veint int va saajilin ja ska ta mi teel“. Tå an a staai å fundäära in stånd, hitta an nåo påå va an sku ta si teel, för in pa tiimar baaket, såå ja an jeeg å dangła ett lansveejin mä in hałståoppåtto i fickon.
Tå an kååm heim tå åm kveldin błöödd an nesabłåod å hengd snåran, fö di a vari å liima an po tjeftan mä i vedaträä uut i byyin. Å fåston vila int räck teel för an ti ga in jynåm, för an stambła fron ein vegg å ti tan annin.
Baata hon a staai å skåda po an jynåm fönstri tå an kååm å slåo kåssbein[1] langsett veejin. Mä ti sama håksa on, on sku freist ta måot an liiti aaleiss en on bruuka förr, å så tåo on fram in påtto å fylt on mä vatn å stelt on po båołi.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. |
(Ja veit int va saajilin ja ska ta mi teel).
Tå an kååm in rakłand błåka on påtton i båołi så talldrikan å błeckskåålan skalldra å spåtta å stampa fäotin i gåłvi ä stuuła å hiiksta, såm on a siitt han bruuka jäär i fyllon.
Karin han vaart sä haj han, så an spend åpp kårpgługgan siin såm di sku a vari åppstylta å sekna nedä po stabban.
Baata hon tåo si in syyp teel å ramła åppett väävståołan, för on haa åpp in fyyskafta hałvyllivääv, å så skreik on åt an:
„Tenkä do kåm in vambalåtjin,[2] å vil häv ii di onjä bränvisdråppon miin. Men hä ska do väät, onjä gangon va ä mett.“
Å så råska on påtton så ä skvałpa baaket å tåo si in enno väłkan syyp.
Karin han tråodd Baata sku ha si in helsingalans prikatyril å tå va an sjöłv i spruutfyllon å. An sååt å bitrakta on så öögona hans riktit vila fassn ii on, å tå an såå hur åostöukot[3] ä va i stygon, å hur allting va åpp å nedär, int na eld i spiisin elo na maat po båołi, fast an int a fååi na ti jeet po heila daain, å tå baanin va płåcka i dörahöösenjin å sååt smiidandis tyst å gapa å skåda huleiss föreldran viisa hu fåłtji ska bjee si ååt, börja ha siti å skaak po huvo, så mysson full i askon.
Baata hon ståo å reit si åppet väävståołan å tåo si tan ein syypin baaket tan annin, så ä minka i påtton sä raasandis hastot, så aldri ha no fol nain kaar supi in bränviinspåtto sa fåort tåom.
Tå karin såå hur on tratta ii si värr en han sjöłv sku a mekta, tykt an åt on:
„Legg no bårt brännviini, ditt tåok, do sii jo do syypär ihääl di. Åm ja sku väät vem tan stryykarin i, såm a jivi di tåkidä, nåo sku han kåm ti väät vadan an i heim.“
„Va sitä do å måldrar[4]?“ tykt Baata. „Sku ja å fo väät vem såm a töömd brännvispårran i teeg, nåo sku ja freist kryyn åm an“, tykt on å tåo saksin i handin å huggd on i båołi. „Men si do no jir ä ja såm i bå kvinno å kaar jär i gååłin, å sitär int to po stabban å haldä tjeftan, ska ja ji di fåotin i endan, så do skurrar nedär ett lansveejin å råsar stjinni o ståonesan denn.“ Å mä ti sama on saa hä full on langsett gåłvi å krääkt fyyronfåota i uunssenjin.
Langfłakarin sjöłv, han lömna siti po stabban å grubła å råska huvo, tärt an ti sluut såmna å böra snark. Men sku an a siitt Baata a vari nykt, så ha an strakst såm an kååm böra sleng on å gräsäär mä on, å slåå såndä pääronfatin, å napp ti kååkon,[5] såm an pa jäär. Men tå an såå menstjon va mytji värr i fyllon en han, kunna an int jäär on na.
Men åm måronin daain baaket knyyst an int i åoł, uutan jeeg åsta diik. Å alt sedan ha an int vari po syypantuuron na als, så fo sii no am on int feeg båota an fö syypasi. Men sku an fo väät hä altihåop va Baatas spetaakłasi, sku an no fol snaart fo åpp tuuron ti baak.
— Nej, farvääł meddi no så leng, Anna Maja; no mått ja ga heim asta prööv å påå, åm ja int po na viis ska fo app menn danjil, såm tyks böri stell si ti vaał räta Langfłakarin, han å. — Ja sii do tenkä böri bränn kaffi, men jistosin int ska do no jäär ä fö menn skuld; int fast vaa sku ja hind siti å biid po na tåko. Nej, ja mått freist tjipp ååv heim no strakst, ä bö jo piin ä błåås så kaalt, sii ja, jo lengär ä liidär po daain, å ja haa bara in tånn ruutabłuuss. Men nåołan i jo kaald liik vadan an błååsär — vi veit jo hä.