Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Det onda
| ← Det Blinda Nitet |
|
Lyckan → |
MORALISKA SÅNGER.
Du blef då knappt åt menskan visad,
Naturens vår, besungna tid,
För jordens högsta fägring prisad,
Och säll af hjertats högsta frid!
Hvad skrud, hvad lott naturen byter!
Hvad rymd af sekler för min syn,
Der brottet rasar, hämden ryter,
Och straffets dubbla ljungeld bryter
Ur jordens afgrund och ur skyn!
Se der en här af tigrar vörda
En högre tigers välbehag,
Som tämt och soldar dem att mörda,
Med alla grepp af konstens lag!
Der, — Strombol sina rötter lossa,
Och en volkan, från afgrund spydd,
Ur remnans gap mot himlen blossa,
Som slungar klipporna att krossa
Den dygdige, som bad om skydd!
Se Samhälls-menskan dömd att pröfva
All art af kränkning eller nöd;
Se lagen våld på henne öfva,
Och jorden neka henne bröd:
Nu herrskarns nycker undergifven,
Fegt plogdjur, utan ljus och mod,
Nu, ett förfärligt villdjur blifven,
Vid hämdens bloss af furier drifven,
Och sköljd af sina herrars blod.
Se detta Spöke som dig följer,
Af hungern dig i förväg stäldt:
Ett nät af usla trasor höljer
Hans lemmar, torkade af svält.
Blodsugarn, utan straff af lagar,
Hans tiggda penning sköflar än;
Folktyglarn ryter när han klagar.
Och Yppigheten honom jagar
Ifrån sin dörr och sluter den.
Hör denna hemska suckning dåna
Ur grufvans barm, tartariskt full
Af böjda trälars ätt, som gråna,
Förutan annan sol än gull!
Träd in och räkna dem som qvida
I dessa plågornas palats,
Der Döden går vid läkarns sida,
Och släcker deras qval, som lida,
Att lemna nya offer plats.
Hvad öga har ej tårar gjutit,
Som nånsin dagen skådat har?
Hvar fins ett rum för Plågan slutit?
En skepnad, som hon icke tar?
När hon ej högst ur molnet ryter,
Med dundrets röst och blixtens hot,
Hon sig till ormens art förbyter,
Som hemligt genom gräset flyter,
Och syftar hugg åt vandrarns fot.
Hon möter dig på hofvens bana,
I praktens flärd, i tvångets harm;
I fasan under krigarns fana,
I sveket på den skönas barm;
På thronen hon Monarken följer;
Hon plöjer tyst, med djupa spår,
Den panna klosterdoket höljer;
Och med en dyrk, den hon fördöljer,
Vid Girighetens bädd hon står.
Ditt Sinne, dömdt att aldrig hvila,
Med fjärilns flyktigt njutna fröjd,
Förvilladt förs, som vädren ila,
Från höjd till djup, från djup till höjd;
Begärens oerfarna flockar
Bland lifvets rosor sprida sig:
Ett släpar dig, ett annat lockar,
Och då du tusen blomster plockar,
Du tusen gånger sårar dig.
Den skönas glans, den högas lycka,
Beundrarns pris förgäfves vann:
En mera mäktig kan förtrycka.
En mera skön fördunkla kan.
Den vise på sitt lof bedragen,
Den rikes hvalf du tömda ser;
Den friske skördad, hjelten slagen,
Och verldens under, förra dagen,
Nu, ämnen åt dess ömkan ger.
Den tigerblida Lyckan leker
Med dem hon snärt i sina spår;
Hon ler, hon höjer dem, hon smeker,
Och dricker blod ur deras sår!
Gå, vis din vän hur djupt du blöder:
Hvad har han sett? Ett Skådespel,
Som vämjelse och glömska föder;
I nöjet äro alla bröder,
I plågans lott tar ingen del.
Hvar enda dödlig är bedragen
På hvarje väntad sällhets höjd,
Och lifvet är, från första dagen.
En fortsatt lögn af lofvad fröjd.
Dess gyllne kopp för ögat lyser:
Du rör dess brädd; hvad ljuflighet!
Men knappt du smakat hvad den hyser,
Förr’n du bestört ser bort och ryser,
Med afsky för dess bitterhet!
Likt fågeln, blödande och jagad,
Med tröttad flygt och träffadt bröst.
Du suckar, fridlös och försvagad,
Till slut, mot sista hvilans tröst:
Bland falska fröjder så vi njuta
Ett lif af sanna plågor tärdt,
Hvars sista suck vi ändtlig gjuta,
Med glädje att ett lopp få sluta,
Hvars pris var ej dess mödor värdt.
Meh Han, som allt med vishet pröfvar,
Har ock med den bestämt vår lott:
Ett lif, som döden oss beröfvar,
Så ringa värde billigt fått.
Er blinda klagan tysta lären,
J dödlige! om edra fjät
Ej ofta tyngdes af besvären,
Om lifvet fyllde opp begären,
Hvem vore glad att lemna det?