De apokryfiska böckerna (1921)/Tillägg till Ester

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Andra Mackabéerboken
De apokryfiska böckerna

Tillägg till Ester
Tillägg till Daniel  →
Tillhör de apokryfiska böckerna i gamla testamentet i Bibeln, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Ester enligt den grekiska texten.


[ 245 ]

TILLÄGG TILL ESTER

1.

Inledning till Esters bok: Mardokeus har en dröm; han röjer en sammansvärjning. Haman uppgör onda anslag.

1 I den store konungen Artaxerxes' andra regeringsår, på första dagen i månaden Nisan, hände sig att Mardokeus, son till Jairus, son till Semias, son till Kiseas, av Benjamins stam, hade en dröm. 2 Han var en jude, som bodde i staden Susa, en stor man; och han gjorde tjänst i konungens palats. 3 Och han tillhörde den skara som Nebukadnessar, konungen i Babylonien, hade såsom fångar fört bort ifrån Jerusalem tillsammans med Jekonias, konungen i Judeen. 4 Detta var hans dröm: Det blev dunder och larm, tordön och jordbävning och förvirring på jorden. 5 Och se, två stora drakar kommo fram, båda redo till kamp. Och de upphävde ett stort skri, 6 och vid deras skri gjorde sig alla folk redo till strid, för att strida mot ett folk av rättfärdiga. 7 Och se, det blev en dag av mörker och töcken, det blev nöd och trångmål, plåga och stor förvirring på jorden. 8 Och hela det rättfärdiga folket greps av förskräckelse, i det att de fruktade för den olycka som hotade dem; och de gjorde sig beredda på att förgås. 9 Och de ropade till Gud; och av deras ropande uppstod, likasom av en liten källa, en stor flod, ett väldigt vatten. 10 Och det blev ljust, och solen gick upp. Och de ringa blevo upphöjda, och de uppslukade de högt ansedda.

11 När Mardokeus vaknade, efter det att han hade haft denna dröm och så fått se vad Gud hade beslutit att göra, bevarade han den i sitt hjärta. Och ända till dess det blev natt, bemödade han sig på allt sätt om att förstå den.

12 Och Mardokeus gick till vila i palatset tillsammans med Gabata och Tarra, de två av konungens hovmän, som höllo vakt i palatset. 13 Då fick han höra deras anslag och utrönte vad de buro i sinnet och fick

[ 246 ]veta att de träffade anstalter för att bära hand på konung Artaxerxes. Och han angav dem hos konungen. 14 Då tog konungen de båda hovmännen i förhör; och de bekände och blevo bortförda till att avrättas. 15 Och konungen lät uppteckna dessa tilldragelser till en åminnelse; och jämväl Mardokeus tecknade upp dem. 16 Därefter uppdrog konungen åt Mardokeus att göra tjänst i palatset och gav honom skänker till tack för vad han hade gjort. 17 Men bugéen Haman, Hamadatus' son, som var högt ansedd hos konungen, sökte tillfälle att göra Mardokeus och hans folk något ont för konungens båda hovmäns skull.

1.Est. 2:5f. /3.2Kon. 24:10f. /6. Vish. 10:15. /7.Joel 2:2. /9.Syr. 24:31. /12.Est. 2:21f. /17.Est. 3:1f.

2.

Tillägg till Ester 3:13: Artaxerxes' brev om att de persiska judarna skulle förgöras.

1 Det följande utgör en avskrift av brevet:

»Den store konungen Artaxerxes skriver följande till furstarna över de ett hundra tjugusju hövdingdömena, från Indien till Etiopien, och till de underlydande ståthållarna. 2 Fastän jag är härskare över många folk och råder över hela världen, har jag det uppsåtet att icke förhäva mig, i stolt förtröstan på min makt, utan att alltid föra en foglig och mild regering och så göra det möjligt för mina undersåtar att ständigt leva i ostörd ro. Jag vill ock åter upprätta den av alla människor efterlängtade freden, genom att införa lugn och säkerhet i riket och trygga samfärdseln ända till dess yttersta gränser. 3 Men när jag tillfrågade mina rådgivare om huru detta skulle kunna genomföras, då påpekade för oss Haman, en man i min omgivning, som utmärker sig för besinningsfullhet och har gjort sig känd för oföränderlig tillgivenhet och orubblig trohet, och som har blivit upphöjd till den näst högsta värdigheten i det kungliga palatset, 4 huru bland alla de andra folkslagen, som bo i världen, finnes kringspritt ett visst illasinnat folk, vilket genom sina lagar intager en fientlig ställning till alla övriga folk och städse visar förakt för konungarnas befallningar, med den påföljd att den av oss på ett oklanderligt sätt planlagda riksenheten icke kan komma till stånd. 5 Med hänsyn alltså till att detta folk, ensamt bland alla, alltid står på fientlig fot med alla människor och lever olikt andra, efter främmande sedvänjor, och i avoghet mot vår styrelse tillställer den värsta skada, så att de hindra att lugn och ro får råda i riket - 6 med hänsyn härtill påbjuda vi nu härmed att alla de som av Haman, vilken förestår styrelsen och är vår andre fader, i en skrivelse angivas för eder skola, tillika med hustrur och barn, förgöras till sista man genom sina fienders svärd, utan någon som helst misskund eller försköning, på fjortonde dagen i tolfte månaden, det är Adar, innevarande år. 7 Så må de då, dessa nu, likasom förut, illasinnade människor, på en och samma dag fara [ 247 ]ned i dödsriket på våldsamt sätt och sålunda för framtiden aldrig mer störa ordningen och lugnet i riket.»

1.Est. 1:1. 8:9. /4.Est. 3:8. /6. Se Fader i Ordförkl.

3.

Tillägg tlll Ester 4:17: Mardokeus' bön om förskoning för sitt folk.

1 Och Mardokeus bad till Herren, i det att han tänkte på alla Herrens gärningar; 2 han sade:

»Herre, Herre, du konung som råder över alla, eftersom ju hela världen lyder under din makt och ingen finnes, som kan motsätta sig dig, när du vill frälsa Israel! 3Du har ju skapat himmel och jord och allt underbart som finnes på jorden, 4 och du är herre över alla, och ingen finnes, som kan göra motstånd mot dig, som är Herren. 5 Du känner allt; du vet, Herre, att det icke är av förhävelse eller övermod eller månhet om egen ära som jag har vägrat att falla ned för den övermodige Haman, 6 ty jag skulle gärna kyssa hans fotsulor, om jag därmed kunde rädda Israel. 7 Nej, jag har handlat så för att icke sätta en människas ära över Guds ära. Jag vill icke falla ned för någon annan än för dig, min Herre; och det är icke av övermod som jag handlar så. 8 Och nu, Herre, vår konung, du Abrahams Gud, skona ditt folk; ty våra fiender hava vänt sina blickar mot oss i avsikt att fördärva oss, och de hava fattats av begär att tillintetgöra din urgamla arvedel. 9 Försmå icke din arvedel, den som du förlossade åt dig ur Egyptens land. 10 Hör min bön, och misskunda dig över din arvslott, och vänd vår sorg i festglädje, så att vi få leva och lovsjunga ditt namn, o Herre; och låt icke deras mun förstummas, vilka prisa dig.»

11 Och hela Israel ropade med all makt; ty de sågo döden för sina ögon.

3.Neh. 9:5f. /4.Vish. 12:14. /5.Est. 3:2. /9.5Mos. 9:26. Judit 8:20.

4.

Ytterligare ett tillägg till Ester 4:17: Esters bön om räddning för sitt folk och om bistånd i sitt eget företag.

1 Och drottning Ester tog sin tillflykt till Herren, då hon nu var gripen av dödsångest. 2 Hon lade av sin praktklädnad och satte på sig lidandets och sorgens kläder; och i stället för de dyrbara välluktande salvorna öste hon aska och Orenlighet på sitt huvud. Och hon späkte hårt sin kropp; och vart ställe på den, där hon plägade bära sina prydnader i glädjens stunder, lät hon nu övertäckas av sitt böljande hår. 3 Och hon bad till Herren, Israels Gud, och sade:

»Min Herre, vår konung, du allena är Gud. Hjälp mig, som är allena och icke har någon annan hjälpare än dig. 4 Ty jag hotas av en överhängande fara. 5 Allt ifrån min tidigaste barndom har jag i min fädernestam hört omtalas huru du, Herre, har uttagit Israel bland alla de övriga folken, såsom ock våra fäder bland alla deras förfäder, till en evärdlig arvedel och gjort med dem allt vad du har lovat dem. 6 Men nu hava [ 248 ]vi syndat inför dig, och därför har du överlämnat oss i våra fienders hand, 7 till straff för att vi hava ärat deras avgudar. Rättfärdig är du, o Herre. 8 Och nu hava de icke låtit sig nöja med att pålägga oss träldomens bittra lott, utan de hava avlagt högtidliga löften åt sina avgudar 9 att de skola göra din muns bestämmelse om intet och utrota din arvedel och tillstoppa munnen på dem som prisa dig och göra slut på ditt hus' härlighet och utsläcka elden på ditt altare, 10 och att de skola upplåta hedningarnas mun till att berömma fåfängliga avgudar, och laga så, att en konung av kött och blod bliver beundrad till evärdlig tid. 11 Överlämna icke, o Herre, din spira åt sådana som icke äro till, och låt icke våra fiender få le åt vårt fall, utan vänd deras rådslag mot dem själva. Och gör honom som har anstiftat detta mot oss till ett varnande exempel. 12 Tänk på oss, o Herre; gör dig känd, nu då vi äro i betryck, och ingiv mig mod, du som är konung över alla gudar och härskare över allt vad herradöme heter. 13 Hjälp mig att lägga mina ord väl, när jag nu träder fram inför lejonet, och förändra hans hjärta, så att han gripes av hat till den man som strider mot oss, till undergång för denne själv, såväl som för dem som äro sinnade såsom han. 14 Men oss må du rädda genom din hand. Ja, hjälp mig, som är allena och icke har någon annan än dig, Herre. Du har kunskap om allt; 15 och du vet att jag har fattat hat till de laglösas ärebetygelser, och att jag har avsky för att dela en oomskurens och en främlings bädd, vem han än är. 16 Du känner min nöd; du känner huru jag avskyr det tecken till min höga ställning, som jag har på mitt huvud de dagar då jag låter mig ses. Jag känner avsky därför såsom för en fläckad trasa, och jag bär det icke de dagar då jag är i stillhet. 17 Och din tjänarinna har icke ätit vid Hamans bord, och jag har icke hedrat konungens gästabud, ej heller druckit offervin. 18 Och din tjänarinna har icke känt någon glädje, allt ifrån den dag då jag kom hit intill nu, förutom över dig, Herre, Abrahams Gud. 19 O Gud, du som har makt över alla, hör deras röst, som hava uppgivit hoppet, och rädda oss ur ogärningsmännens hand; och befria mig från min fruktan.»

2. Judit 9:1. /5.5 Mos. 32:7f. Ps. 44:2f. /6.Bar. 1:17f. /11. 1Kor. 8:4. 12.Ps. 95:3. Dan. 2:47. 1Tim. 6:15. 15. Judit 13:16. /16.Est. 2:17. /17. Dan. 1:8.

5.

Tillägg till Ester 5:1 f.: Ester träder inför konungen.

1 På tredje dagen, sedan hon hade upphört att bedja, tog hon av sig de kläder hon bar under sin bön och iförde sig sin praktskrud. 2 Och när hon hade klätt sig i sin lysande ståt och därefter åkallat den allseende Guden och frälsaren, tog hon med sig sina två kammartärnor. 3 Och på den ena stödde hon sig såsom en kvinna som lever i förnäm veklighet, 4 och den andra gick bakom henne och bar upp hennes släp. 5 Och [ 249 ]själv strålade hon i sin fägrings fulla glans; och hennes uppsyn var glättig, med ett uttryck av kärlek, men hennes bröst var hopsnört av fruktan. 6 Och sedan hon hade gått igenom alla dörrarna, stannade hon inför konungen. Och han satt där på sin konungatron och var iförd hela sin lysande skrud och höljd av guld och ädla stenar; och han var högeligen fruktansvärd att skåda. 7 Och han lyfte upp sitt ansikte, som strålade i härlighet, och såg på henne i högsta vrede. Och drottningen signade ned och bleknade och föll i vanmakt; och hon lutade sig mot huvudet på kammartärnan som gick framför henne. 8 Men då förvandlade Gud konungens sinnelag till mildhet; och han greps av ängslan och stod med hast upp från sin tron och höll henne uppe i sina armar, till dess hon kom till sig igen. Och han uppmuntrade henne med vänliga ord 9 och sade till henne: »Vad fattas dig, Ester? Jag är din broder; var vid gott mod. 10 Du skall ingalunda dö. Vårt påbud gäller ju allenast undersåtarna. 11 Träd hitfram.»

12 Och han lyfte den gyllene spiran och vidrörde med den hennes hals. Sedan omfamnade han henne och sade: »Tala till mig.» 13 Då sade hon till honom: »När jag såg dig, herre, var det som om jag hade sett en Guds ängel; och jag förlorade fattningen av fruktan för din härlighet. 14 Ty vördnad ingiver du, herre, och ditt ansikte är idel skönhet.» 15 Men under det att hon så talade, signade hon åter ned av vanmakt. 16 Och konungen var upprörd, och alla hans tjänare sökte uppmuntra henne.

9. Se Broder i Ordförkl. /10. Est. 4:11. /12.Dom. 13:6.

6.

Tillägg till Ester 8:12: Artaxerxes' skrivelse, varigenom han giver judarna tillstånd till att försvara sig och förordnar om en årlig minnesdag.

1 Vad som härnedan följer i utgör en avskrift av brevet härom:

»Den store konungen Artaxerxes hälsar landsfurstarna i de ett hundra tjugusju hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, så ock alla de andra som tjäna vår sak.

2 Sådana som genom sina välgörares synnerliga godhet bliva särskilt hedrade fattas ofta av storhetstankar 3 och söka då icke allenast tillfälle att tillfoga våra undersåtar vad ont är, utan företaga sig till och med att stämpla mot sina egna välgörare, i det att de icke kunna bära det stora måttet av ära. 4 Och de söka icke allenast att avskaffa all tacksamhet bland människor, utan förhäva sig jämväl med en skrytsamhet sådan som deras vilka alls icke hava fått åtnjuta några välgärningar, och förmena sig ändå kunna undfly ett rättvist straff från Gud, som alltid ser allt, och som hatar det onda. 5 Ja, många av dem som häva blivit satta att härska hava ofta genom övertalning av vänner, vilka hava fått sig vården av rikets angelägenheter anförtrodd, gjorts delaktiga i utgjutandet av oskyldigt blod och invecklats i ohjälpliga olyckor, 6 därigenom att dessa i sin [ 250 ]falska arglistighet hava överlistat härskarnas uppriktiga välvilja. 7 Icke allenast av äldre historiska skildringar som hava blivit bevarade till eftervärlden, utan än mer genom att undersöka det som I haven omedelbart för ögonen kunnen I se vilka skändligheter som hava blivit förövade genom sådana ovärdiga maktinnehavares nedrighet. 8 Och för framtiden kunnen I lägga märke till huru vi skola söka skaffa lugn och frid i riket, alla dess invånare till fromma, 9 i det att vi, utan att akta på förtal, vilja noga skärskåda vad som kommer under våra ögon och därvid alltid tillämpa det allra fogligaste förfarande.

10 På detta sätt har nu macedoniern Haman, Hamadatus' son, som i verkligheten är av helt annat blod än perserna och alldeles främmande för vår milda sinnesart, gästvänligt mottagits av oss 11 och därefter fått del av den välvilja som vi hava mot alla folkslag, ända därhän att han får kallas vår fader och alltjämt bliver hyllad av alla såsom den andre i riket näst konungen på tronen. 12 Men han kunde icke bära sin upphöjelse, utan begynte fika efter att beröva oss makten, ja, till och med livet. 13 Han sökte nämligen att genom allahanda listiga ränker få såväl vår räddare och ständige välgörare Mardokeus som den oförvitliga Ester, vilken delar tronen med oss, jämte hela deras folk, utlämnade till undergång. 14 Genom sådana anslag trodde han nämligen att han skulle kunna ställa oss en- samma och så få herraväldet över perserna överflyttat på macedonierna. 15 Men vi för vår del finna att judarna, som av denne store usling hava blivit prisgivna till att utrotas, alls icke äro några ogärningsmän, utan att de leva efter de allra rättfärdigaste lagar 16 och äro barn till den allrahögste och allrastörste levande Guden, som genom sin ledning, oss såväl som förut våra fäder till fromma, bevarar riket i det bästa tillstånd.

17 I gören alltså väl, om I icke vidare rätten eder efter den av Haman, Hamadatus' son, utsända skrivelsen. 18 Just den man som har kommit allt detta åstad har nämligen, tillika med hela sitt hus, blivit korsfäst utanför Susas portar, i det att den Gud som råder över allting skyndsamt har låtit honom få sin välförtjänta dom. 19 Och på alla platser skolen I öppet låta anslå en avskrift av detta brev, med innehåll att man skall tillstädja judarna att följa sina egna seder, 20 och att man skall bistå dem i att försvara sig mot dem som angripa dem i nödens stund, och detta just på trettonde dagen i tolfte månaden, det är Adar. 21 Ty denna dag har den Gud som härskar över allting bestämt till en glädjedag för det utvalda folket, i stället för till en undergångens dag.

22 Och I själva mån nu bland edra minneshögtider utmärka en särskild dag till att firas med all möjlig festglädje, 23 på det att den, såväl nu som framdeles, må för oss och de välsinnade perserna bliva en högtidsdag till hågkomst av vår räddning, men [ 251 ]för dem som stämpla mot oss en påminnelse om undergång. 24 Och var stad eller vart hövdingdöme utan undantag, som icke rättar sig härefter, skall med all grymhet förhärjas med eld och svärd. De skola icke allenast göras otillgängliga för människofot, utan också för all framtid i högsta grad avskydda av vilda djur och fåglar.»

1.Till.t.Est.2:l. /5. Se Vän i Ordförkl. /10.Est.3:1f. /11.Tillt.Est.2:6. Se Fader i Ordförkl. /13.Till.t.Est. 1:12f. /16. Vish.l2:7. /18. Est.7:9f.

7.

Tillägg till Ester 10:3: Uttydning av Mardokeus' dröm. Efterskrift.

1 Och Mardokeus sade: »Från Gud har allt detta kommit. 2 Jag har nämligen dragit mig till minnes den dröm som jag hade om dessa tilldragelser; och det är intet därav, som icke har slagit in. 3 Där var en liten källa, som blev till en flod, och där var ljus och solsken och ett väldigt vatten. Floden, det är Ester, som konungen tog till äkta och gjorde till drottning. 4 Och de båda drakarna, det är jag och Haman. 5 Och folken, det är de som rotade sig samman för att utplåna judarnas namn. 6 Men mitt folk, det är Israel, som ropade till Gud och blev räddat. Ja, Herren har räddat sitt folk, och Herren har frälst oss ur alla dessa olyckor. Och Gud har gjort dessa stora tecken och under, sådana som icke hava förekommit bland hednafolken. 7 Fördenskull redde Gud till två lotter, en för sitt folk och en för alla hednafolk. 8 Och dessa båda lotter föllo ut på bestämd tid och stund, på den dag då dom blev hållen inför Gud över hans folk och alla hednafolk. 9 Och Gud tänkte på sitt folk och skaffade sin arvedel rätt. 10 Och dessa dagar skola de fira i månaden Adar, på fjortonde och femtonde dagen i samma månad, med festförsamling och fröjd och glädje inför Gud, släkte efter släkte, i evärdlig tid, bland hans folk Israel.»

11 I Ptolemeus' och Kleopatras fjärde regeringsår förde Dositeus, som uppgav sig vara präst och levit, jämte Ptolemeus, hans son, ovanstående brev om purimsfesten med sig hit. Och de sade att det var det rätta brevet om purimsfesten, och att det var översatt av Lysimakus, Ptolemeus' son, en man från Jerusalem.

8.Till. t. Est. 1:1f.