De första timmarne i Paris
| ← Från Stockholm till Paris |
|
Paris på venstra Seine-stranden → |
II.
De första timmarne i Paris.
Så tidigt på morgnen ville jag ej störa den svenska familj, hos hvilken jag skulle bo under mitt vistande i Paris. Jag qvarlemnade derföre mina saker på tullkammaren och beslöt att göra en promenad till klockan 8. Till en början företog jag mig att vandra nedåt den långa Rue de Faubourg S:t Denis, vid hvilken embarkadèren är belägen. Jag kunde ej välja en förträffligare väg, ty efter en stunds gående befann jag mig på sjelfva boulevarderna. Jag hade verkligen svårt att tro det i början, ehuru jag på beskrifningen kände igen den oerhördt långa sträckningen af ett slags gata, bred som ett torg och der trottoarerna skildes från körvägen genom flerdubbla alléer af lummiga träd. Men hvar voro de praktfulla butikerna och den hvimlande strömmen af eleganta promenerande? Här såg ju ut som om hela verldens Hötorg och Kornhamn, Gröna Gång och Röda Bodar utgjutit på asfalt-trottoarerna och chåssén alla sina förråder af grönsaker och fisk, frukter, fjäderfän, blommor, köttstycken, äggkorgar och potatis-tunnor, tillika med den stojande befolkningen af säljande och köpande pigor och slagtardrängar, bondfolk och gaminer, fisk-madamer och trädgårdsmästare. Bodarne voro stängda, ända upp i sjette och sjunde våningarne voro luckorna tillskrufvade, rullgardiner nedfällda, jalusier fördragna, likasom vore staden försänkt i den djupaste sömn. Och likväl var här ett lif så bullrande att det borde kunnat uppväcka döda, ett skrikande, hojtande och grälande, som uppblandades med kacklandet af gässen, som utstucko sina långa halsar mellan spjelorna på sina burar, med gnäggandet af hästarne, skriandet af åsnorna och bullret af lastvagnar, som sökte sig väg framåt den fullproppade gatan.
Jag hade öfverraskat det lysande, eleganta Paris i dess morgon-toalett, ännu litet yrvaket och helt och hållet sysselsatt med hushållsbestyren och sina uppköp för dagen. I andanom bad jag den höga personligheten förlåta mig en så ogrannlaga påflugenhet, som med skäl kunde ådraga mig dess onåd. Sedan jag med mycket besvär armbågat mig fram tvärs öfver boulevarden och flera gånger hållit på att halka omkull på den slippriga marken, fortsatte jag min väg i samma riktning utaf Rue S:t Denis, som går ned till käerna. Klockan var nu 6 och det var ett helt annat lif på gatorna. Luckorna skrufvades ifrån butikernas fönster, portvaktarne togo de sista tagen med sopqvasten, ett och annat fönster öppnades i andra och tredje våningarne och högst uppe vid taket hängde grisetterna ut sina nytvättade bomullsstrumpor och tyllmössor att torkas i morgonsolen. Bålstora omnibusar började föra in till staden en mängd folk, som ha sin sysselsättning i Paris, men som för det billigare priset bo utom barriererna. Utroparne började sin rund kring gatorna och tittade allt emellanåt uppåt fönstren för att se om ej deras skrik gjorde någon verkan. Arbetare i blå bluser och unga karlar med pappersbundtar under armarne utgjorde flertalet af de passerande. Syrnumerärerna i Paris äro tidigare ute än Stockholms extraordinarier. Vid dörrarna till kafféerna visade sig garsongerna med sina hvita förkläden, inbjudande vandraren att taga sitt morgonkaffe.
Som jag hade god tid och var temligen hungrig, steg jag in och begärde så hemmastadt som möjligt café au lait. En några och femtio-års »garçon» serverade mig i en jättestor kopp en tredjedel kaffe, svart som kol och starkt som lut, samt två tredjedelar sjudande mjölk. Rostadt bröd, smör och rädisor fullbordade denna parisarnes vanliga morgonanrättning. Under tiden läste jag morgontidningarne, som invigde mig i dagens opinion om revisionsfrågan, och ögnade äfven som hastigast i småbladen, sådana som Charivari, Tintamarre, Corsaire, m. fl., en hel labyrint. Och en labyrint blef äfven dess varierande pikanta och satiriska innehåll för den oinvigde. Allt hvad jag trodde mig så första som sista dagen kunna säga var, att det fanns förnuft i deras skämt och att deras qvickhet var graciös och naturlig.
Sedan jag sålunda kunde anse mig ha skäligen tillfredsställt kroppens och själens fordringar, fortsatte jag vägen och stod om några ögonblick på Quai de la Mégisserie.
Det står klart för mig, som hade det varit i går, det ögonblick, då jag första gången kom ned på käerna, som sedan förblefvo min älsklingspromenad, i trots af Boulevardernas prakt, de Elyseiska fältens omvexlande förströelser, Luxembourgs- och Tuilerie-trädgårdarnes skuggiga alléer.
Solen kastade sina glänsande strålar på Seinen, som majestätiskt flöt fram under alla dessa broar, vid hvilka så många minnen äro fästade. Den mäktiga floden var innesluten mellan käernas massiva quaderblock i en ofantlig sträckning. Midt framför mig ledde Pont au Change, hvars grundstenar lades på 13-hundratalet, till kärnan af Paris, Ile de la Cité, öfver hvars gråa, urgamla stenmassor höjde sig Palais de Justice med sitt spetstak och sina oformliga, koniskt afrundade torn. Philip August uppbyggde dem som värn åt det gamla konungapalatset.
Straxt till venster om bron är Marché aux Fleurs, fyldt af blommor och frukter, hvilkas fägring och doft locka dit köpare nu såsom för århundraden sedan. Från andra ändan af ön resa sig de fyrkantiga, tvärt afhuggna tornen af Notre-Dame, sjelf ett mästerstycke af den götiska byggnadskonsten och ämne för den nyromantiska litteraturens första mästerstycke. Jag kan aldrig skilja dem åt i min tanke, arkitektens och skaldens verk, bägge en af Frankrikes mest lysande perlor.
Seinen, som grenar sig i tvänne väldiga armar, hvilka längre bort åter flyta tillsamman, innesluter utom Ile de la Cité ännu en ö Ile S:t Louis. Bägge äro med en mängd broar förenade såväl med hvarandra som med bägge Seine-stränderna.
Tankfull vandrade jag utåt Seine-stranden och skulle troligtvis alldeles ha glömt af att mina saker stodo i tullen och att jag ännu ej hade något rum, om icke en liten episod återfört mig till verkligheten. En ung blusman, med något slägttycke af Blanche’s Armand, ehuru ej fullt så heroisk, uppehöll mig med en förfrågan huruvida jag ej skulle köpa af den nya, ryktbara fläcktvålen, som han hade till salu i en liten låda, hvilken stod på barrieren. Jag var nog oförsigtig att stanna ett ögonblick för att höra hans loftal öfver sin vara; men jag fick ångra det, ty han upptäckte ögonblickligen en fläck på min resrock och öfversmorde den, innan jag hann förekomma honom, med någon hvitaktig substans. Hur förargad jag var, nödgades jag dock stanna för att låta honom torka bort tvålen, men derunder fann han tillfälle att ånyo applicera den på ett annat ställe af rocken. På detta sätt narrade han mig tre eller fyra gånger, och under goda tio minuters tid gned han med en utomordentlig ifver på min rock, under det han vädjade till min rättvisa om ej den efter hans operation såg helt frisk ut. För min del trodde jag att aldrig några fläckar funnits, men erbjöd honom några sous för sitt besvär. »Nej, min herre», förklarade han, »jag är handlande; jag lefver på förtjensten af de varor jag säljer, men jag tar ej emot några drickspengar.» — Jag fann mig således tvungen att betala den tvål, som han till en god del slösat på min rock; och sedan jag erlagt det fastställda priset, ville jag aflägsna mig. »Men, monsieur, ni erbjöd ju mig några sous.» — »Ja visst, men ni ville ju ej ta emot några drickspengar.» — »Icke då, ty det hade varit en förolämpning. Men nu, sedan ni behandlat mig såsom köpman, kan jag väl ta emot en liten biförtjenst.»
Jag lade leende det lilla silfvermyntet i hans hand och begärde i stället att få veta vägen till Rue Croix des Petits Champs, n:o 23. Det var ej svårt att hitta, och en half timma sednare hade jag gjort bekantskap med en älskvärd svensk familj och befann mig installerad i ett trefligt rum med en svensk kakelugn och en vy af Stockholm på väggen.