Från Stockholm till Paris
| ← Lefnadsteckning |
|
De första timmarne i Paris → |
FRÅN UTLANDET.
I.
Från Stockholm till Paris.
Den 25 September 1851 lemnade Gauthiod Skeppsbrohamnen, belastadt med en väldig mängd Kalmar-, Ystad- och Lybeck-farare, hvilkas kappsäckar nedhalades i lastrummet, under det att deras nattsäckar och hattfodral trängdes i salongerna och på halfdäcket, väntande att bli instufvade på sina behöriga platser.
Klockan var 12 på dagen, en vacker, solglänsande dag. Det väldiga Gauthiod skar sin väg öfver de blanka böljorna i majestätiska kroklinier, följdt af den lilla smärta Ägir, hvars skarpa stäf ständigt var riktad mot Gauthiods bakstam, från hvilken presidenten Westerstrand med miner och gester kommunicerade med sina ordensbröder. De glada riddarne af Par Brikol’s lysande samfund följde nemligen sin chef ett stycke på väg. Han reste till Paris och de ville så sent som möjligt skiljas ifrån honom.
Vi andra svenskar ombord på Gauthiod, såväl brikolister som icke-brikolister, följde med intresserade ögon den lifliga scenen ombord på ångslupen. Der trängdes en munter skara omkring väldiga bålar, sånger omvexlade med instrumental-musik, ljudliga hurra-rop med klingande fanfarer. Ibland var Ägir oss helt nära, han tycktes samla alla sina krafter, hjulen plaskade förtvifladt, och snabb som en pil sköt han förbi sin storväxte följeslagare, tätt snuddande invid dess sida; ibland tycktes han ha uttömt alla sina krafter och blef, utmattad, ett långt stycke efter. Då hördes ljuden af sång och musik otydligare från Ägir, vinden förde blott några enstaka förklingande toner till oss, vi fruktade att mista vår fantastiske följeslagare; men snart hördes ett döfvande rop, trumpeterna skrällde högljuddare än någonsin och den skarpa stäfven var åter blott ett par alnar ifrån oss.
Slutligen tycktes dock Ägir tröttna på fullt allvar. Han hade redan följt oss förbi Waxholms fästning. Sångerna blefvo allvarsammare, musiken ljöd litet melankolisk, de muntra fanfarerna gåfvo rum åt långdragna, bortdöende ackorder. Stunden var inne för skiljsmessan. Par Brikols lysande stormästare utsträckte sina armar liksom ville han sluta alla bröderna till sitt bröst. Hip — Hurrej . . . Hip, hip — Hurrej, hurrej . . . Hip, hip, hip — Hurrej, hurrej, hurrej . . . Ägir sackade af, Gauthiod skyndade framåt med full machin, och inom några minuter voro vi ensamma.
Sedan Ägir öfvergifvit oss, började också tankarne på Stockholm och hvad man der lemnat qvar småningom skingras; man tyckte sig nu först riktigt lössliten från land och tiden var inne att vända tankarna på resan och dess mål. Till en början sökte en hvar att taga reda på sina reskamrater och formera bekantskaper bland dem. Grupper bildades på däck, böcker och reskartor framtogos, kaptenen och styrmannen besvärades af ideliga frågor om de kringliggande ställenas namn. Det fans ej en holme så liten, en landtkyrka så aflägsen, ett hus så undangömdt bland löfträden på stranden, att ej holmens gran-dungar, landtkyrkans tornspira och husets röda tegeltak väckte någon qvinlig passagerares nyfikenhet. En och annan annoterade namnen med stor noggrannhet i sin resjournal; men de flesta åtnöjde sig med ett »Jaså!» eller »Kors, det var ett vackert namn», eller »Åh, kan man se det härifrån», eller »Der bor ju herr A —», eller någon annan lika intressant anmärkning, hvarpå holmen, huset och kyrkan, deras namn, innevånare och läge öfverlemnades åt glömskan.
Jag har alltid beklagat ångbåtskaptenerna, och jag har hört ett par sjelfva beklaga sig öfver dessa evinnerliga frågor om ting, som ej intressera hvarken den, som frågar, eller den som svarar. Jag har hört en kapten på ett kanalfartyg, till den yttersta grad uttråkad af en gammal efterhängsen dams förfrågningar, falla på den idéen att uppfinna nya namn åt de efterfrågade ställena för att slippa upprepa hvad han hundra gånger förut berättat. Han fann ett slags tröst i dessa diktade namn, hvilka han gjorde så underliga och mångstafviga att den gamla damen slutligen märkte oråd och tystnade.
Jag förklarar på det bestämdaste, att jag ej har någon anledning att tro det kapten Nylén tillät sig något så elakt skämt. Han undvek dessutom frestelsen genom att hålla sig på höjden af spången mellan bägge hjulhusen, hvarifrån han utdelade sina order åt besättningen och mannen vid roret.
På denna plats var han oåtkomlig för alla besvärliga frågor och tycktes ha valt den till sitt högqvarter, ända tilldess att vi kommo ut på öppna sjön.
Men då ångbåten lade till vid Kalmar, kunde han ej längre rädda sig. Hvar och en ville ha särskilt uppgift af kaptenen om hur länge man skulle dröja; ingen ville nöja sig med andras uppgifter eller ens kapten Nyléns svar, då det adresserades till någon annan. Ombord på ångbåten är befälhafvaren en gud eller åtminstone en profet; man tränges, knuffas och är ohöflig, för ett par ord af honom, och hans ord ha en vigt, en tillförlitlighet, som öfvergår hvarje annan auktoritets. Jag är öfvertygad om att en ångbåtskapten gör flera eröfringar än någon gardeslöjtnant, att han får flera förtroenden än någon läkare och att ingen monark är så älskad i sitt rike som han.
Mellan Kalmar och Ystad öppna sjön, dimma, kyla, blåst, glest middagsbord, bleka ansigten, raglande promenader på halfdäck, jemmerrop, pustande suckar från alla vrår — sjösjuka, rusk och otrefnad.
Säkerligen utropade icke Xenofons tiotusende vid åsynen af hafvet sitt talatta med mera entusiastisk förtjusning än den gamle herrn, som, raglande upp från soffan, der han legat som en liflös massa, framdundrade sitt »Ha, Ystad!» vid anblicken af denna stad. Kort derpå framkröpo ur vrårna bleka gestalter med en stråle af hopp i de dufna ögonen; dörrarne till kojerna drogos undan och fruntimmerna började visa sig i toaletter värre tilltygade än om de tillbragt natten på en ursinnigt munter landtbal och sedan sofvit på golfvet i syskonsäng.
Som jag fruktade ett dygn till af samma slag, gick jag i land för att skaffa mig någon lektyr och påträffade riktigt nog en boklåda. Men Ystadboernas smak måtte vara bra egen, att döma efter de litterära alster, som lågo framme på disken. Julkalendrar, ett rikt och väl sorteradt lager från de tre eller fyra sista åren, tycktes bilda den egentliga kärnan. Vidare kokböcker, drömböcker, virkböcker och skolböcker. Derjemte brefställare, »nya och oumbärliga» rådgifvare i åtskilliga lifvets förhållanden, samlingar af lekar och sällskapsspel, grötrim, julklapps-deviser och album-verser. Slutligen en mängd broschyrer med titlar sådana som: Ingen tandvärk mer! . . . Ingen kolera mer! . . . Ingen hufvudvärk mer! . . . Ingen podager mer! . . . &c. Af »Bibliotek för herrar» såg jag äfven några häften. Det torde dock vara möjligt att detta just utgjorde ett bevis på Ystadboernas goda smak. Måhända hade de köpt bort alla de goda böckerna och lemnat skräpet qvar.
Jag höll på att gå utan att köpa något, då jag i en vrå påträffade första bandet af Örsteds »Anden i Naturen.» Den låg der undangömd och dammig, andra bandet saknades och bokhandlaren smålog hälften medlidsamt, hälften satiriskt, då jag köpte den och gick.
Med undantag af posthuset, som verkligen är en ståtlig byggnad, består Ystad mest af små ruckliga hus, hvilka hota att störta ned öfver den oförsigtige främlingen, som vågar sig in på de smala, krokiga gränderna. Detta hindrar dock ej att Ystad i förhållande till sin folkmängd är en af Sverges rikaste städer, och efter hvad en passagerare försäkrade mig, räknar den ett par millionärer och flera karlar på några hundratusen bland sina respektabla innebyggare.
Huru som helst, gjorde dock Ystad att jag med mindre saknad lemnade fosterjorden; och då Gauthiod följande dag lade till vid Travemünde, var jag ingalunda känslolös för de små behagen hos denna lilla ort, den första jag beträdde på utländsk botten.
Trawemünde ser ut som om det härstammade från en ask med nürnbergska leksaker, hvilka på någon mäktig trollkarls bud utvecklat sig i alla dimensioner med bibehållande af sin ursprungliga karakter.
Parallelt med hamnen, på några famnars afstånd från den, utbreder sig en temligen lång, brokig rad af små en- och tvåvåningshus af träd, hvita, blå, gröna, rose- och lilas-färgade, genomskinliga i följd af de många, stora fönstren, med platta tak, fladdrande kulörta gardiner för fönsterna och präktigt blomstrande krukväxter uti dem. Utanför dessa svala, luftiga paviljonger sitta familjerna i skuggan af verandorna och lummiga lindar, lugnt blickande på hvimlet vid ångbåten och helt ogeneradt smuttande på en kopp the eller ett glas lemonad, medan sömmen eller tidningsbladet hvila på bordet. På ett ställe såg jag en herre sitta och läsa högt för ett par unga fruntimmer, på ett annat en gammal man, med silfverbågade glasögon och en mycket grann rökmössa, som satt och skref bref, då och då afbrytande sig för att i en mumlande ton genomläsa den nyss nedskrifna perioden. Under hvarje veranda, utanför hvarje dörr någon huslig scen, otvunget öfverlemnad åt alla förbigåendes blickar.
En diligens förde mig inom ett par timmar till Lybeck. Den gamla hanseatiska staden var lika dyster som Trawemünde var leende; det kunde ej falla någon in att likna de gamla, mörka, spetsgaflade husen vid nürnbergska leksaker: allt bar prägeln af den fordna stränga, punktliga köpmanna-andan, bakom hvarje dammigt fönster anade man en grönmålad pulpet med sina aflånga kantors-böcker, ofantliga bläckhorn, linialer och gåspennor. De förbigående voro bestämdt utan undantag dryga köpmän, beskäftiga profryttare eller allvarsamma kontorister — ty i Lybeck är kontoristen ej såsom i Stockholm ett lejon af prima sort, hufvudsakligen skapad för maskrader och besök på utvärdshusen.
Från Lybeck till Hamburg förde mig en gammal forman, fullkomligt liknande dem, hvilka jag sett afbildade på porslins-piphufvuden i herr Tjäders tobakshandel. Bemälte forman underhöll mig på en något svårfattlig platt-tyska om vägens eländiga tillstånd för några år sedan, om de underbara förbättringar han sedan undergått, om Hamburgs glans och herrlighet, om nödvändigheten att stanna hvarje halftimma för att äta en smörgås med salt kött eller ost på och dricka ett glas af det suraste röda vin, som Tyskland frambringar. Såsom skäl för de oupphörliga dröjsmålen vid alla möjliga krogar och »kneipen» anförde han den höga accisen för matvaror, hvilken tvingade honom, som var bosatt i Hamburg, att såvidt möjligt var tillfredsställa sin hunger utom staden. Det var först sednare på qvällen, då det började mörkna, som han anförtrodde mig sin farhåga att vi ej skulle hinna fram förr än stadsportarne stängdes, i hvilket fall vi voro tvungna att tillbringa natten utanför Hamburgs murar.
Lyckligtvis undslapp jag ett så oblidt öde: vi hunno fram i god tid, och sedan jag högtidligen förklarat det jag ej medförde några skinkor eller ostar, slapp jag utan någon visitation genom tullen.
Hamburg är en herrlig stad i allt, som rörer det materiella välbefinnandet. Man bor beqvämt och rymligt, man äter förträffligt vid hvilken tid man behagar, skräddarne täfla om att lemna goda varor för godt pris, ostronhållarne erbjuda till frukosten färsk hummer och friska ostron, porter af Bachlays fabrik, odöpta Porto- och Madeira-viner, champagne, som enkan Cliquot ej skulle förneka och »delikatesser» af alla slag. Oräkneliga äro till antalet bier-källarna, af hvilka ett par rymma flera hundra personer, oräkneliga de offentliga förlustelse-ställena för koncerter och dans, promenader — »vid ljus och lampors sken» och mörka bersåer till förtroligare samspråk. Cigarrhandlarna sälja äkta »Havaneser-Laden» och blomstrande Vierländskor i de bizarraste drägter bjuda ut doftande buketter och saftiga frukter. Beqväma hyrvagnar stå till ens disposition för billigt pris, och föredrar man en liten båtfart på Alster-bassinen, så finnes intet hinder deremot.
Men söker man någon andlig vederqvickelse, så blir förhållandet alldeles motsatt.
Jag var en afton på spektaklet. Man bjöd först på ett par tyska komedier eller farcer, tröga och krystade. De bekräftade fullkomligt ett yttrande, som jag någongång hört eller läst om det tyska skämtet: man värderar det på samma sätt som en violin-koncert på en sträng, som vissa equilibristers konststycken, som fångens med en rostig spik affilade bojor — icke för skönheten eller förtjensten hos produkten, utan för svårigheten i producerandet. Derpå gafs en balett af en fru — jag har glömt hennes namn; men hon anförde en trupp af ungefär 40 barn, gossar och flickor, få öfver 8 år gamla. De stackars barnen kommo inhoppande, alla klädda i lika kläder, mycket grannt utstyrda, men magra och bleka, med ansigten, hvari man läste smärtan af lidna misshandlingar eller fruktan för nya. De ordnade sig i långa rader och utförde en mängd konstiga evolutioner, lyftade vexelvis på armar och ben, vredo på höfterna och på hufvudet och sågo dervid så ängsliga ut, att man ej visste om man skulle skratta eller gråta. Hamburgarne klappade, stampade, vrålade och tjöto af förtjusning, orkestern skramlade med trummor, trianglar, tallrikar och andra skrällande instrumenter, mellan hvilka blott sällan fiolerna och blåsinstrumenterna kunde skaffa sig ljud. Det var ett infernaliskt spektakel, med hvilket jag ej kunde uthärda en half timma.
Så mycket herrligare var det att vid återvändandet från teatern spatsera omkring Alster-bassinen, i hvars lugna, klara yta de kringliggande praktfulla hotellerna afspeglade sig, upplysta af oräkneliga gaslågor. Här ligger den ryktbara Jungfernstieg, som med rätta gör anspråk på att heta en af Europas ryktbaraste promenader. Och här ligga alla dessa hoteller, som likna lika många slott, byggda i god stil af de utmärktaste moderna arkitekter. De uppfördes nästan samtidigt och så fort att den ene byggmästaren ej hann att betrakta de andras arbeten; också erbjuda de mycken omvexling i afseende på de rika ornamenterna.
Jag hade svårare att leta upp en boklåda i Hamburg än i sjelfva Ystad. Hvad innehållet beträffar, hade de mycken likhet. Jag frågade efter ett par moderna tyska arbeten i stats-lära och national-ekonomi. Sådant fanns icke, men i stället en oändlig mängd kalendrar och antologier i granna, granna band. Fina stålstick och vackra stycken i färgtryck prålade öfverallt, men föreställde nästan utan undantag badande skönheter, dryckes-scener, »upphålls-väder» och dylika ämnen. Jag såg ej en enda gravyr efter någon klassisk tafla, icke en enda af dessa madonnor eller heliga familjer, åt hvilka jag sedan i Rom fick fröjda mina ögon.
Hamburgarne äro präktiga karlar, skickliga affärsmän, utan att dock ha det ringaste mot en oskyldig förströelse vid middagsbordet, biermuegen, spelbordet eller hos Peter Ahrens under ett förnöjdt kontemplerande öfver någon lättfotad skönhet. Då man besinnar huru olyckligt våra Tivoli-bolag i Stockholm slå ut, kan man ej annat än förvåna sig öfver mängden af dylika i Hamburg och den stora rol de spela i nöjenas verld. Men också förstå tillställarne att puffa för sig, och det för saker, som man ännu i Sverge ej är nog fiffig att sätta på programmerna. I de stora hotellerna kringskickas glänsande affischer. Jag fick några sådana, tryckta med guld på finaste velin, med ornamenter i kanterna, föreställande nymfer i den lättaste toalett, med champagneglas, gitarrer eller blommor i händerna.
Jag afskrifver här ordagrant en, men tar mig friheten att förse den med några nödiga kommentarier.
1) Introduction (dansmusik) varade hela aftonen. Dansen bestod deruti att midt i salen fyra eller fem tjog unga qvinnor, grant utstyrda och med lockande leenden, promenerade och derunder genom allehanda rörelser sökte visa sin växt på det fördelaktigaste. Något afseende på musiken fästades icke, så vidt jag kunde märka.
2) Enskilda kabinetter finnas för slutna sällskaper.
3) Den som är road af att sjunga behöfver ej genera sig.
4) Karlarne ligga stilla på sofforna, röka sin cigarr eller pipa och betrakta flickorna med samma lugn som en turk i sitt harem.
5) Skulle någon af herrarne vilja dansa, så gör han det med pipan i mun för att gifva tillkänna sitt förakt för den, med hvilken han dansar.
6) Tycker någon att det blir för tråkigt, så kan han lägga sig att sofva
7) eller söka roa sig bäst han gitter.
8) Det är sant. Lyx och elegans råda på dessa ställen, men tonen är rå och ytterst motbjudande. Ögat bländas, hvaremot skönhets-sinnet lider.
Under det jag på en ångbåt passerade Elben för att från Hamburg begifva mig till Harburg, der jernvägen vidtager, satt jag och stirrade ned i det rödgula vattnet och önskade mig en »läsares» anda för att i rätt slående ordalag uppstämma en klago- och fördömmelse-visa öfver Hamburg, detta moderna Babylon. Men som jag ej kunde befalla öfver en sådan anda, blef det ej någon klago- och fördömmelse-visa. I stället åtnöjde jag mig med att säga det Hamburg var en bra materialistisk stad.
Sedan jag nu en gång lemnat Babylon, tänkte jag ej på något annat än att fort hinna till Paris, tills vidare målet för min resa. Brüssel, Aachen, Hannover och Cöln for jag igenom utan att se någonting, och om jag af Cöln har ett jemförelsevis redigare minne, är det för den oändliga förargelse jag der måste utstå. Jag talar nu ej om huru många gånger jag fick fara fram och tillbaka mellan Cöln och dess förstad Deutz innan jag fick reda på hvar jernvägen till Brüssel vidtog, icke huru jag tog in i tre hoteller på en eftermiddag, det första i Deutz, som jag lemnade, emedan det var för långt från jernvägen, det andra i Cöln, som jag lemnade i akt och mening att fortsätta min resa samma afton, och det tredje nära invid jernbanan, hvilket jag nödgades anlita, då jag fick veta att turerna voro förändrade och att trängen redan för en halftimma sedan afgått. Jag beklagar mig ej heller så mycket öfver att ett par åkare läto mig betala dubbelt, eller att de tre värdshusräkningarne stego till samma belopp som sex vanliga. Jag skulle till och med kunnat tiga med min förtviflade vandring utåt Rhenstranden, då jag oafbrutet stötte på tillstängda stadsportar och ej slapp in förr än efter en halftimmas promenad i den djupaste smuts, med hvilken mina stöflar någonsin gjort bekantskap. Men hvad jag omöjligen kan afhålla mig från att framställa, det är den stora missräkning, det enorma bedrägeri, för hvilket jag var ett offer i afseende på Cölns beryktade katedral. Hur många gånger har jag ej i arkitektoniska planschverk, i samlingar af vyer, ja till och med på eau-de-cologneflaskor beundrat detta herrliga mästerverk af medeltidens byggnadskonst! Väl hade jag hört att det var med den som med de fleste andra af de förnämsta götiska kyrkor, att den nemligen aldrig blifvit fulländad eller ens kunde fulländas, men jag trodde att blott en obetydlighet fattades, åtminstone hade jag aldrig på planscherna kunnat upptäcka någonting ofullkomligt. Jag var full af glädje att ändtligen få se detta underverk i verkligheten och jag lät visa mig dit, hur trött jag än var och ehuru aftonen redan började bytas i natt. Till en början hade jag svårt att få reda på kyrkan, emedan den ligger inmurad mellan en mängd andra hus, hvilka skymma den från flera sidor. Slutligen fann jag dock en öppen plats, hvarifrån jag kunde betrakta den. Jag stod en stund stilla helt bestört. Nog såg jag skeppet af kyrkan, ehuru oredigt, emedan det var beklädt med en massa af upptimrade murarställningar. Men tornen! Försvunno de i molnen? Väl möjligt, ty bra höga hade de sett ut på planscherna. Men jag borde väl åtminstone kunna se nedra delen af dem. Förgäfves ansträngde jag mina ögon. Af torn fanns intet spår: de existerade blott på papperet, såsom projekter af hvad man möjligen i framtiden skulle kunna komma att bygga, om man blefve ense om ritningarne och kunde skaffa penningar att utföra dem. At dessa torn hade jag dock gladt mig så mycket. Jag hade väntat mig att i dem få se värdiga representanter af den kristna byggnadskonstens egendomliga tendens, det sublima uppåtsträfvandet, som söker nå det oändliga och höja sig från stoftet här nere. Hvilket bitttert misstag!
Jag kunde ännu ej rätt trösta mig deröfver, då jag i Brüssel på »Hotel de Cologne» för första gången gjorde mitt val i en fransysk matsedel, öfver hvilken Cölns katedral prålade med skyhöga torn, hvilka ej saknade någonting utom motsvarighet i verkligheten.
Någon ersättning fick jag dock i den präktiga kyrkan S:t Gudule, Brüssels Notre Dame. Men hvarken den eller rådhuset, det kungliga slottet eller någon annan af det glada, lifliga Brüssels märkvärdigheter kunde qvarhålla mig. Jag köpte min jernvägsbiljett och fortsatte vägen genom bördiga, ehuru kuperade trakter, der de rika sädesfälten endast lemnade rum åt vidsträckta linodlingar, och jättehöga, rökande skorstenar så ofta tittade upp öfver vägen att jag var färdig att tro det hela Belgien ej var bebygdt med annat än fabriker. Det hade redan lidit ett stycke på eftermiddagen, då trängen afgick från Brüssel; och klockan 5 var på morgonen, då jag anlände till Paris, försänkt i en så djup sömn att jag ej hade något annat intryck af ankomsten än ett hastigt uppvaknande.