De gula husen/Kapitel 02

←  I MÅNSKENET

De gula husen av Hjalmar Lundgren STADSKÄLLAREN

KOMMISSARIEN  →

STADSKÄLLAREN

Det var just en sådan där darrande månekväll och över den lilla staden stod månen full. I det bleka, flödande ljuset avtecknade sig så tydligt alla konturer: de små husen med sina täppor och staket, och det uppåtsträvande lilla kyrktornet, vars gyllene tupp lyste så bländande däruppe i natten. De knaggliga gatorna och torgen tycktes större och vidsträcktare i allt det vita, skälvande ljuset, där trädens och gavlarnas skuggor föllo mörka och fantastiska, medan alla kvällens ljud — en skramlande vagn, en skällande hund, en lågmält röst eller en port som föll igen — hördes underligt höga och skrällande i all den slumrande tystnaden.

Månen stod full över gavlar och tak. Den speglade sig i den ringlande strömmen, som med sina virvlar och fall flöt så fredligt och lugnt genom den lilla staden, den blänkte i kyrkgavlens gyllne kors och förgyllde bagarens kringla som hängde där orörlig på sin stång i den vindstilla kvällen. Som i sömn låg den lilla månförgyllda staden — endast strömmens sakta porlande mätte den ljusa, förnimbara tystnaden och blott en irrande, vacklande skugga vajade över den knaggliga stenläggningen. Det var den lantlige poliskonstapeln J. P. Skärblom, som sömnig och tafatt gick på sitt pass utan försök ens att strama upp sig nu i ensamheten.

Men ut genom springorna på de förskruvade fönsterluckorna i den gamla stadskällaren, som med sina doriska träpelare på båda sidor om den breda trappan lugn och värdig låg där vid torget som ett minne från salig Karl XIV Johans tid, trängde där ännu ett sparsamt ljus. Därinne i den låga salen hängde röken tung från alla de snörflande piporna, och rökskyarna nästan dolde fondväggens guldramade och krönta porträtt av den populäre monarken, konung Karl XV och hans höga gemål, Lovisa, som från sina litografier i kroppsstorlek sågo ut över det långa och smala rummet med de runda små borden framför de nersuttna röda schaggsofforna. I ett moln av rök skymtades också mamsell Ellen, skänkjungfrun, bakom sin låga disk, där hon evigt småleende satt med sitt stramaljbroderi bakom ett bröstvärn av punschbyttor och buteljer. Hon hann aldrig så synnerligen långt med arbetet, ty där var ständigt nya punschflaskor att draga upp; den lilla klaskande smällen hördes med korta mellanrum genom sorlet — och serveringen tog tid, ty hon skulle höra alla de vanliga kvickheterna vid varje bord och leende motta de sedvanliga karesserna.

Men mitt på ena långväggen var stambordet, där oföränderligt, dag efter dag, under de långa vinterkvällarna, alltid på sina bestämda platser, samlades sedan flera år tillbaka samma endräktiga lag. Det var den lille korpulente och fryntlige apotekaren, som med sin vita nämndemanskrans i det för övrigt slätrakade ansiktet, tronade mitt i soffan. Han kallades nu alltid assessorn, inte bara av sin gamla hushållerska, Stina Kajsa, utan av alla som ej hade den förmånen att få säga bäste bror. Alltid tronade han mitt i soffan — den hedersplatsen hade självfallet tilldelats honom på grund av den tysta rangplacering, som känslan ofta instinktivt och riktigt anger människor emellan. Assessorn var också på ett litet högre plan inte bara på grund av den air och värdighet med vilken han uppträdde, men t. o. m. hans historier, som oftast voro nog så vågade och drastiska, präglades dock alltid av en viss synsättets och uppfattningens nobless som alltid instinktivt kändes av hans båda kumpaner. Där var på högra sidan den jovialiske och borgerligt fetlagde kommissarien med bruna polisonger över det rödlätta ansiktet, vars skämt och dagliga kurtis med mamsell Ellen skulle verkat enbart vulgärt, om det nu inte varit buret av en allt försonande humor och ett fullkomligt cyniskt obevärat sans géne. Hans liv oscillerade mellan ämbetet d. v. s. stadens auktionskammare, där han sedan åratal förde klubban och med inpass och anmärkningar, som sedan berättades över hela staden, gav fart åt försäljningen och så stadskällarens röda schaggsoffa, där han satt med sina vänner kväll efter kväll. Det var egentligen mamsell Ellen han ägnade den rest av courtoisie och galanteri han kunde ha kvar, men det fanns också en annan kvinna i hans liv och det var Angélique Motander. Hon var egentlige kommissariens värdinna, av vilken han hyrde sina tvenne möblerade rum, men hon städade också åt honom och visste vid alla möjliga tillfällen visa sig oumbärlig. Hon log ljuvt och menande över sin stora karneolbrosch åt alla »kumsarjens» tokroligheter och uppvaktade honom sedan åratal på alla bemärkelsedagar med prydliga stramaljer, men fastän kommissarien på många vis uppskattade hennes välmening och knappast skulle kunnat reda sig henne förutan, gingo åren utan något allvarligare närmande, och Angélique Motander vissnade och skrumpnade allt mer och mer men fortsatte dock oföränderligt att le och hoppas.

Den tredje i laget var den långe och magre rådmannen, som egentligen sällan sade något, men bara stillsamt log åt de kända, flerfaldigt många gånger berättade historierna och anekdoterna. Han såg mycket allvarlig och lidande ut, och folk trodde det kom sig av, att han alltid liksom kände blicken av sin strängt bevakande och härskande maka fästad på sig. Hon hette egentligen Clémentine, men gjorde alls ej skäl för namnet, utan höll rådmannen mycket kort, och den lila angenäma stunden i schaggsoffan var sedan åratal varenda dag föregången och efterföljd av fru Clémentines förnärmade och sårade lamentationer och läxor. Men den lilla kvällssittningen var nu så fridsam och behaglig, punschen ångade så ljuvligt och röken svepte så hemtrevligt genom det varma rummet, att rådmannen heroiskt tog sina läxor och skrupenser — det var i alla fall nöjet värt.

Nu spelade musikanterna borta i hörnet på estraden upp sin Preciosa. Resårerna stucko upp under byxbenen och de arbetade med uppsvällda kinder på sina falska och skrällande trumpeter. Svetten dröp ur pannan och de trovärdiga ögonen blevo utträngande av ansträngningen. Men genom allt oväsendet hördes ändock assessorns tydliga stämma, där han för hundrade gången drog sina historier från ungdomstiden.

När jag var provisor på Morianen, sade han, hos assessor Noorman, var det alltid ett nöje att driva med gubben. Han hade sina små rendez-vous'er, skall jag säga, borta på Duvkullen. Men han ville alltid låta tro, att han sköt duvor därborta. Och han tog alltid bössan med sig när han gick. Men jag gick dit, jag, en ljum vårkväll, och låg där bakom en ek i gräset. Så kommer gubben om en stund. Han gick där och vädrade och sökte, ska' jag säga, men jag steg fram från eken:

— Är farbror Noorman här?

— Va' befalls, är provisorn här, ja, jag är ute att skjuta ringduvor.

Men farbror har ju inget lås på geväret.

— Spyfluga, ska jag säga, han ska veta, ska jag säga.

Här skrattade alltid assessorn själv åt minnet, och kommissarien och rådmannen höjde som på ett givet tecken sina glas och upprepade med assessorns tonfall:

Spyfluga, ska jag säga, spyfluga, han ska veta…

Nu började mamsell Ellen vrida ner gasen. Hon gick omkring till borden och tog upp betalningen, vilket alltid föranledde kommissarien att med höjd röst säga sin oföränderliga kvickhet med härmande av nattvaktens rop och röst:

Ellen är lös, Ellen är lös.

Detta senterades nu även vid alla de andra borden, och blev som den dagliga signalen till uppbrott och rådmannen log stillsamt och assessorn skrattade.

Så fingo de då på sig sina tulubber och kippande galoscher. Dörren slogs upp, värmen och röken strömmade ut och de ramlade ut på gatan. Till assessorns hörn fingo de sällskap. Där togo de alltid avsked, och assessorn gick över den flata stensättningen på gården in till sig. Stina Kajsa sov för längesedan, och smågnolande och nynnande drog han ner rullgardinerna och gjorde sig i ordning för natten. Men rådmannen hastade som en skugga spinkig och ängslig hem till Clémentine och snubborna.

Och när kommissarien, som hade den längsta vägen, småmysande över någon rolig passage han hade i tankarna, ensam vandrade av över den lilla knarrande träbron till sina tvenne möblerade rum hos Angélique Motander följdes han med ögonen endast av konstapeln J. P. Skärblom, som hängde i hörnet och drumlade till sin vanliga kvällshonnör och så möjligen av katten, som filosofiskt vandrade fram längs takåsen på madam Månssons hus — i maskopi, som det tycktes, med månen.