De gula husen/Kapitel 06

←  AUKTIONSKAMMAREN

De gula husen av Hjalmar Lundgren FARBROR JONATHAN

DEN POETISKE STÄRBHUSNOTARIEN  →

FARBROR JONATHAN

I det stora, gula trähuset med de smårutade fönstren vid torget bodde farbror Jonathan. Hela staden kallade honom så. Man visste att han var mycket rik, men vad han egentligen varit eller hela hans borgerliga namn tycktes ingen bry sig om att spörja efter. Han var nu en gång för alla bara farbror Jonathan — ett namn, ett begrepp, omsvävat av ogenomtränglighetens tjusning.

Det var ett stort gammaldags trähus i tvenne våningar, som farbror Jonathan ägde och bebodde, och mitt på framsidan var en stor stentrappa som hade ett järnräcke med siratligt utformade snirklar och stela krumelurer. I de ständigt stängda dubbeldörrarna, som bestämt voro av ek, grinade också ett par lejonhuvud av järn, och de höllo var sin runda och tunga ring i gapet. Förnämt och stilla, liksom högtidligt avskilt för sig självt, låg det gamla huset, och man såg på det med en viss vördnad. När snödagern lyste blå i vintereftermiddagarnas skymning eller de kalla och klara vinterstjärnorna blinkade ner över den lilla staden, kunde det lysa ur den övre våningens alla smårutade fönster till långt in på natten. Då såg den försenade nattvandraren, som hastigt skyndade sig genom den knarrande snön, medan hans skugga föll svart och fantastisk över det vita, månlysta torget, en lång irrande gestalt däruppe bakom de lysande rutorna. Stannade han då, trots kölden, därute i natten och månljuset, kunde han se den svarta gestalten däruppe irra från rum till rum, fram och åter, medan timmarna skredo sin gång och den första gråa vintergryningen började tveksamt ljusna kring vägarna, där redan de första torgslädarnas pinglor klart och gällt klingade genom den frostiga tystnaden.

Men alltid på samma klockslag öppnades den tunga dörren ovanför stentrappan och den höga gestalten trädde ut. Elegant och artig, vänligt och förbindligt besvarande de vördsamma hälsningarna, gick farbror Jonathan sin vanliga promenad genom staden. Spanskröret fördes så ledigt i den behandskade handen, en blomma satt oftast i knapphålet och ett litet leende spelade kring läpparna. Men blicken, som tycktes le så vänligt, gömde dock i djupet en trött och outgrundlig sorgsenhet, som kom de mötande att sänka rösten och gjorde hälsningarna allt vördsammare. Där var nu ingen som kunde stanna och tilltala farbror Jonathan, han var nu en gång så högt över alla det lilla samhällets koryféer, men själv hade han ofta en liten spefull eller vänlig anekdot att berätta för någon bekant som kände sig hedrad och tacksam över uppmärksamheten. Älskvärd och belevad tycktes han alltid själv genom intresserat tillmötesgående vilja skingra den nimbus av vördnad, som svävade kring hans personlighet.

Kom man innanför de tunga dörrarna med lejongapen i farbror Jonathans hus slog genast en doft som från en annan värld en till mötes. Den mötte en redan på de mjuka och ljudlösa mattorna i trappuppgången, där det ständigt doftade av årstidens blommor, och Helmans gravyrer efter Monnets teckningar till scener ur franska revolutionen i gamla mahognyramar med svarta hörn sågo ned på den vördnadsfulle besökaren. Och den följde en överallt genom de mattbelagda rummen, där gamla patriciermöbler i skulpterad och utskuren mahogny stilla lyssnade till pendylernas dämpade tickande, och där på mörknade oljedukar Söderns vårhimmel sken ner över vigner och cypresslunder. Där var så tyst och ombonat, så fjärran från allt livet därutanför, att man med ens tyckte sig förflyttad som till en annan värld.

Av allt det triviala och futila intrigspelet därutanför i småstaden trängde heller intet eko upp till farbror Jonathans hem. Det intresserade honom ej alls, detta fint förgrenade spel av viljor och önskningar, som i sista hand leddes av några små själars fåfänga och egoistiska trängtan efter makt och några tillfälliga mål eller fördelar. Med ett fint och sorgset leende såg han ned på allt detta som upprörde och gladde och pinade människorna därnere. Det var som hade han genomskådat det alltsammans för länge sedan och resumerat det i sitt stillsamma, sammansatta, trötta leende. De större händelserna därute i världen följde han väl genom sina tidningar, och det förströdde hans ensamhet att följa det större kampspelet i alla hans utländska blad. Nog kunde han då lysas upp för ett ögonblick vid någon framgång för de idéer han omfattade, men gripas och entusiasmeras därav var honom omöjligt. Ty hans tanke sträckte sig genast än längre bort, och åter stelnade och frös hans tillfälliga glädje i läppens melankoliska leende. På cheminéen i farbror Jonathans stora och tysta bibliotek såg en antik Apollon, stel, hög och obeveklig i sin kalla marmor, ut över rummet. Därinne trivdes farbror Jonathan bäst. De vackra, rikt ornerade skinnbanden stodo rakryggade i symmetriska rader, omslutande sin visdom, gäckeri eller skönhet. Men det var som kunde ej heller de ömt vårdade böckerna i längden tillfredsställa farbror Jonathan. Då drev han rolös från rum till rum, och de ensamma nattvandrarna därutanför undrade över den svarta fladdrande skuggan bakom de fällda gardinerna.

Under ungdomens korta år hade farbror Jonathan rest — genom alla Europas länder hade han promenerat sin unga upptäckarglädje, sin friska aptit på allt nytt, som lockade, och allt skönt, som förtjuste. Nu hade han många minnen från de dagarna kvar och han värmde sig vid dem vid sin ensamma kvällsbrasa. Där var flera porträtt av de kvinnor han älskat med blodets friska begär, men vid vilka han aldrig vågat eller kunnat binda sig helt. Några korta veckor och så var hans tvivel och trötthet där igen.

Stackars ensamme farbror Jonathan! Aldrig helt av lidelsen ryckt lös från skepsis och melankoli, aldrig helt kunnande uppgå i tron på en känslas bestånd, aldrig ens i passionens famntag fri från sin tankes trötthet och tvivel.

Hur gärna skulle han ej velat kunna höra med i omgivningens värld. Men den hemkänsla delandet av dagens intressen skulle skänkt honom var farbror Jonathan förmenad. Så utfyllde han de korta år, vars innehållslöshet och meningslöshet alltid tryckte honom, med välgörenhet och vänlighet. Han gav och gav — men alltid onämnd och i tysthet. Det gav honom illusionen att göra någon nytta, att av någon vara avhållen, att av någon komma att saknas.

Och där han vänlig, elegant och leende, med spanskröret ledigt svängande i sin behandskade hand, gick genom gatorna, driven av hemlöshet och tomhetskänsla, hade han för många ett älskvärt och förbindligt ord, och allas huvuden blottades i vördnad och undran inför denne artige man, som alla instinktivt kände tillhöra en annan värld än deras egen.

Men en gång varje år öppnades de annars obevekligt stängda dubbeldörrarna åt torget. Det var vid farbror Jonathans årligen återkommande middag. På slaget 6 samlades de få inbjudna på den stora stentrappan och tågade upp i sluten trupp. I sina gammalmodiga och sällan pådragna frackar kände de sig helt ovana och besvärade. Där var stadens borgmästare, en stor och tungrodd man, hans fötter voro så stora, att man brukade säga, att han måste gå ut på torget för att kunna vända. Där kom den långe och magre rådmannen, och den stele majoren och den fryntlige assessorn. De voro allesamman mycket hedrade och trakterade av denna bjudning, och farbror Jonathan var älskvärd, artig och leende. Men det var som hade de ändock bytt om natur, så snart de kommit innanför dubbeldörrarna. Där var ett för stort avstånd mellan dem och den utsökt förekommande värden. Och fast farbror Jonathan ansträngde sig till det yttersta att vara underhållande och imöteskommande på alla vis, sutto de där i den höga ekpanelade salen med alla de gamla mörknade kungaporträtten runt väggarna, vid det högtidligt dukade bordet med de höga och tunga silverkandelabrarna, liksom besvärade och brydda. Och till och med assessorn hade svårt att riktigt känna sig i esse och komma fram med sina vanliga roligheter, medan de långsamt och ceremoniöst intogo de många, ovana och utsökta anrättningarna och sökte vänja sig vid det dyrbara, gamla blekblå ostindiska porslinet och det tunga silvret, och stämningen blev först något lättare, sedan farbror Jonathans vin i gamla årgångars tappningar tillräckligt många gånger skänkts i de gamla slipade kristallglasen med de fyrkantiga fötterna.