De gula husen/Kapitel 16
| ← TANTE CAROLINA |
|
DOKTORN → |
PIRRORNA
Nog kommo tidningarna till den lilla staden, och kvällstidningen avhandlade visst alla tidens frågor. En reflex av märkligare händelser föll visst in genom rutorna i de gula husen, och assessorn och majoren och rådmannen avhandlade alla spörsmål både länge och omständligt i sin röda schaggsoffa. Men det var som kommo alla oroliga vågor dit i saktat tempo, som stillnade de av vid stadsportarna, inom vilka den fredliga ron bodde och knoppades lik gullregnet och syrenerna bakom de låga planken.
Och visst stormade det ibland i sinnen och hjärtan, dem missförstånd och avund och förtal fingo skilja, men det var dock allt som en stilla krusning på dammens lugna vattenspegel. Lantborna komma inskramlande på de kullriga gatorna med allt vad till den timliga nödtorften hörde, och kommersen gick med infall och historier i trygg och sävlig gamman. De blommiga kattunerna och alla bodarnas förnödenheter finga nya tillskott ibland — och genast visste det hela staden. Men takten i all rapport med den yttre världen var så långsam och jämn, och när diligensens horn först förkunnade en resandes ankomst och kom med bud och nyheter från andra trakter, då stördes visserligen stillheten, men blott för en kort minut. Man lystrade till, man pratade, man sattes i rörelse, men vanorna, om än tidvis rubbade, komma straxt åter in i sina vanda gängor. Det var som vore själva sorgen och glädjen för försynta att stinga eller jubla annat än varligt och milt. Nej, kyrktornets gnisslande tupp, som vaksamt spejade åt alla väder, såg oföränderligt ned på sinnesfridens och flegmans lugna ro.
Det var kanske också därför, som så litet ungdom syntes till i de gula husen.
Här stannade hellre de gamla, de för vilka synkretsen blivit trängre, tills den gick i alla snävare cirklar kring endast det närmast liggande. Bakom rutornas vita och alltid nystärkta gardiner skymtade också så många skrumpnade ansikten med minnenas och resignationens ro och stillhet över sig. Det var som sade de förnöjsamma leendena, att det var gott det nu var slut med allt det brokiga och bullersamma där utanför. Ungdomstidens stormande drömmar, förhoppningarnas gyllene illusioner, hade krympt samman i de mognare årens besvikenhet och verklighetens vanesläp — nu var det alltsammans borta som i ett fjärran land, som minnet förskönade och log emot, som mot något enbart vackert och vänligt. Och i de låga rummen talade alla gamla saker och bohagsting om flydda tider, då man ännu stod mitt i det rörliga livet och ännu hade något att se framåt till. Nu var det mest minnen alltsammans, som tankarna vände sig kring — för allt det andra hade man blott ett litet trött leende. Det var andra som fingo ta del i det, man hade redan gjort sitt, och vad man hade att vänta var ju nästan blott det stora uppbrottet.
Och vad man talade om, när man kom tillsammans, var ju också mest om det myckna som varit, men det var förgånget nu.
Så kom det sig, att den lilla staden var minnenas och ålderns stad — ett hem för så många tysta små hopskrumpna åldringar.
Det var tante Carolinas hem, och tante Emerentias, det var också assessorns och Angéliques och majorens. Men det var också gamla fru kaptenskan Marie-Sophie Luths.
Nu satt hon som de flesta andra i den vita mantiljen i sin gamla berceuse vid fönstret bakom alla blomkrukorna och hon tänkte på gamla dagar, då den tokige löjtnanten hade kommit till prästgården och tagit den första kyssen nere vid lusthuset i syrenbersån och på förlovningstidens alla muntra brev från honom och bröllopet i den gamla vitmenade landskyrkan. Vad blommorna och guirlanderna hade doftat, och vad han såg stolt och skalkaktig ut, Luthen! Och vad alla flickorna sågo högtidliga ut — både Sophie och Rosina och alla de andra i sina vita tärnklänningar. Men dansen efteråt bemma i prästgården hade gått så dammet virvlat och alla de gamla ärevördiga prästporträtten hade flaxat på sina krokar för luftdraget. Och resan efteråt i den gamla blomstersmyckade orrkojan och det nya hemmet. Hur kommo ej minnena fram ett efter ett, det ena fann det andra.
Men i skymningen kom gamla Kristin in från köket för att småprata. Hon kunde dem så väl, alla historierna, men ständigt voro de lika nya och intressanta.
På almbordet i hörnet lågo Lindegrens samlade arbeten — det var nu nästan överflödigt, ty fru Marie-Sophie kunde dem nästan utantill. Och med sin spruckna röst kunde hon sjunga för Kristin:
»O, flyktade behag av mina barndoms dagar!
I minnets spegel sedd, er bild, er falska bild
Det känslolösa lugn ut ur mitt bröst förjagar,
Som dövade mitt kval och gjorde känslan mild.
Då var jag lycklig, då — på nöjets armar buren,
Så glatt och ljust åt mig den vida världen log —
Men milda fridens vän och vän utav naturen
Så menlöst, fromt och ömt mitt lilla hjärta slog.
Då var jag rik och säll, o vilken mängd av vänner,
Som höljde mina fjät och trängdes om min famn.
Nu fattig, glömd, förtryckt mig ej en enda känner,
Och namnet utav mig det är ett okänt namn.»
Så kunde hon sjunga — alla de många verserna igenom utan att ta fel på ett enda ord, ända till slutstrofen:
»Snart glömd och obemärkt i gravens famn jag hastar,
Om Tilma då en gång, när midnattstimman slår,
Uppå mitt kalla stoft en tårstänkt blomma kastar,
Då är min skugga nöjd och ro i graven får
Alltid på samma klockslag tände Kristin lampan på sekretären av sockerkist och flyttade fram almbordet. Så tog hon fram någonting ur en av sekretärlådorna. Det var den gamla fru Marie-Sophies leksaker, som roade henne obeskrivligt, några små målade träpirror i olika färger och storlek. Hur hon kunde skratta åt deras vippande och snurrande, innan de slutligen beslöto sig för att falla över ända. Den största var målad i de franska färgerna — blått, vitt och rött. — Det är kejsar Napoleon, sade fru Marie-Sophie till Kristin, han står sig alltid längst. Han kunde också mycket riktigt stå stolt och utan minsta vippningar och snurra ljudlöst mer än en hel minut. Han är styvare än allesammans, sade hon, och hon skrattade gott åt alla de andras slingerbultar och försök att hålla sig uppe. Den bruna är kejsaren av Ryssland, undervisade hon Kristin, han faller alltid först, hur mycket fart han än får, och den gröna är Jérome, men den lilla gula är Joseph, konungen av Neapel. Si, hur de pusta, sade hon, ha, nu faller de — bara Napoleon står. Och den bruna, gula och gröna trillade åt alla håll, medan fru Marie-Sophie skrattade.
Så var det nu kväll efter kväll, tills Kristin serverade téet. Då strökos alla pirrona — både bonaparterna och de andra monarkerna — ned i sekretärlådan igen, och fru Marie-Sophie gick till sängs.
Genom gardinspringorna flöt månskenet in i smala strimmor över matten och över kaptenens porträtt, som paraderade över soffan. Lackviolerna doftade på fönsterbrädet och pendylen tickade jämt på sin konsol — det var det enda ljud som hördes i de ombonade små rummen, där vänliga genier ljudlöst tycktes tassa omkring i månskenet. Blott borta från kakelugnsvrån steg då och då ett svagt kurrande från katten Dora, som spann av välbehag i sin korg.