De tre musketörerna/Kapitel 36
| ← Kapitel 35. Alla kattor äro grå i mörkret |
|
Kapitel 37. Myladys hemlighet → |
36.
HÄMNDTANKAR
På aftonen gav mylady befallning om att anmäla herr d’Artagnan, genast han enligt sin vana infann sig. Men han kom icke.
Dagen därpå begav Ketty sig åter till den unga mannen och talade om för honom allt, som hänt dagen förut. D'Artagnan smålog, denna myladys svartsjuka vrede utgjorde hans hämnd.
På aftonen var mylady ännu otåligare än föregående afton och förnyade sin befallning i fråga om gaskognaren; men även denna gång väntade hon honom förgäves.
Följande dag infann Ketty sig hos d’Artagnan, men icke längre glad och livlig, som de två föregående dagarna, utan tvärtom djupt bedrövad.
D'Artagnan frågade den stackars flickan vad som fattades henne, men hon tog i stället för svar upp ett brev ur fickan och lämnade honom det. Detta brev visade myladys handstil, men denna gång var det verkligen adresserat till d’Artagnan, icke till greve de Wardes.
Han bröt brevet och läste följande:
»Bäste herr d’Artagnan! Det är illa att så där försumma sina vänner, i synnerhet i det ögonblick, då man skall lämna dem för så lång tid. Min svåger och jag ha väntat er förgäves både i går och i förrgår. Skall det bli på samma sätt även i afton?
Er mycket tacksamma
Lady Clarick.»
»Det är mycket enkelt», sade d’Artagnan, »och jag väntade
mig det här brevet. Min kredit stiger, i samma mån som greve de Wardes‘ faller.»
»Ämnar ni komma?» frågade Ketty.
»Hör på, mitt kära barn», sade gaskognaren, som försökte ursäkta sig i sina egna ögon för det löftesbrott han ämnade begå mot Athos, »du förstår, att det skulle vara opolitiskt att inte efterkomma en så bestämd inbjudning. Om mylady inte mera finge se mig hos sig, skulle hon inte kunna förstå orsaken till mina avbrutna besök, hon skulle kunna misstänka något, och vem vet hur långt en sådan kvinnas hämnd skulle kunna sträcka sig?»
»Ack, min Gud!» sade Ketty, »ni förstår er alltid på att framställa sakerna så, att ni får rätt. Men det är nog er mening att fortfarande göra henne er kur, och om ni den här gången kommer att behaga henne under ert verkliga ansikte och med ert rätta namn, så vore det mycket värre än första gången.»
D'Artagnan lugnade henne så gott han kunde och lovade henne att vara känslolös för myladys förförelser.
Han lät svara henne, att han var på det högsta tacksam för hennes godhet och att han skulle efterkomma hennes önskningar; men han vågade icke skriva av fruktan för att inför så skarpa ögon som myladys ej kunna tillräckligt förställa sin stil.
På slaget nio var d’Artagnan vid Place Royale. Det var tydligt, att tjänarna, som väntade i ytterrummet, blivit förberedda, ty i samma ögonblick d'Artagnan blev synlig och till och med innan han ännu hunnit fråga, om mylady tog emot, skyndade en av dem att anmäla honom.
»Bed honom stiga in», sade mylady kort men med en så genomträngande röst, att d’Artagnan hörde det i ytterrummet. Man förde in honom.
»Jag är inte hemma för någon», sade mylady, »hör ni, inte för någon.»
Betjänten gick.
D'Artagnan kastade en nyfiken blick på mylady; hon var blek och ögonen sågo matta ut, vare sig av tårar eller av sömnlöshet. Man hade med avsikt minskat det vanliga antalet ljus, och likväl kunde icke den unga kvinnan dölja spåren av den feber, som rasat inom henne under dessa två dagar.
D'Artagnan gick fram till henne med sin vanliga artighet; hon gjorde då en kraftig ansträngning att taga emot honom på bästa sätt, men aldrig har väl en mera förstörd uppsyn jävat ett älskvärdare småleende.
På d'Artagnans fråga, hur hon mådde, svarade hon:
»Illa, mycket illa.»
»Men då», sade d’Artagnan, »kommer jag bara till besvär, ni behöver nog vila, jag går min väg.»
»Nej, tvärtom», sade mylady, »stanna, herr d’Artagnan, ert älskvärda sällskap blir mig en förströelse.»
»Åhå», tänkte d’Artagnan, »hon har aldrig varit så älskvärd, låt oss vara på vår vakt!»
Mylady antog den vänligaste min hon kunde och gav åt sin konversation allt det liv hon förmådde. På samma gång återkom febern, som ett ögonblick hade övergivit henne, och gav glans åt hennes ögon, färg åt hennes kinder, karmin åt hennes läppar. D'Artagnan återfann den Circe, som redan förut hade omspunnit honom med sina trollkonster. Hans kärlek, som han trodde vara slocknad och som endast var dämpad, vaknade på nytt i hans hjärta. Mylady smålog, och d'Artagnan kände att han skulle sålt sin själs salighet för detta leende.
Ett ögonblick kände han något liknande samvetsagg.
Småningom blev mylady allt mera meddelsam. Hon frågade d’Artagnan, om han hade någon älskarinna.
»Ack», svarade d’Artagnan med den mest sentimentala min han kunde antaga, »kan ni vara nog grym att göra mig en sådan fråga, mig, som, alltsedan jag lärde känna er, inte andas och inte har en suck för någon annan än er?»
Mylady drog läpparna till ett egendomligt leende.
»Ni älskar mig således?» sade hon.
»Behöver jag väl säga er det, och har ni inte kunnat märka det?»
»Jo visst. Men ni vet, ju stoltare ett hjärta är, desto svårare är det att erövra.»
»Åh, svårigheterna skrämma mig inte», sade d’Artagnan, »det är endast omöjligheterna, som komma mig att darra.»
»Ingenting är omöjligt», sade mylady, »för en sann kärlek.»
»Ingenting, säger ni?»
»Nej, ingenting.»
»För fan», tänkte d’Artagnan, »nu sjunger hon ur en annan ton! Skulle den nyckfulla varelsen händelsevis ha blivit kär i mig, och har hon kanske lust att ge mig själv en annan safir likadan, som hon gav mig, då hon tog mig för de Wardes?»
D'Artagnan sköt hastigt sin stol närmare myladys.
»Låt höra», sade hon, »vad skulle ni vilja göra för att bevisa den där kärleken ni talar om?»
»Allt vad man skulle fordra av mig. Må man befalla, jag är färdig.»
»Till allt?»
»Ja, till allt!» utropade d'Artagnan, som på förhand visste, att han icke riskerade mycket genom ett sådant löfte. »Nåväl, låt oss talas vid», sade mylady, i det hon i sin tur flyttade stolen närmare d’Artagnans.
»Jag hör er, madame», sade denne.
Mylady förblev ett ögonblick tankfull och liksom obeslutsam, därpå tycktes hon hastigt fatta ett beslut.
»Jag har en fiende», sade hon.
»Ni, mylady!» utropade d’Artagnan med spelad förvåning. Min Gud, är det möjligt? Så vacker och god som ni är!»
»En dödsfiende.»
»Verkligen?»
»En fiende, som förolämpat mig så djupt, att mellan honom och mig är det krig på liv och död. Kan jag räkna på er hjälp?»
D'Artagnan insåg ögonblickligen, vart den hämndlystna varelsen ville komma.
»Ni kan det, mylady!» utropade han högtidligt. »Min arm och mitt liv tillhöra er liksom min kärlek.»
»Således», sade mylady, »eftersom ni är lika ädelmodig som förälskad…»
Hon hejdade sig.
»Nåväl?» frågade d'Artagnan.
»Så skall ni», svarade mylady efter ett ögonblicks tystnad, »från och med i dag upphöra att tala om omöjligheter.»
»Ni överväldigar mig med sällhet!» utropade d'Artagnan, i det han kastade sig på knä och med kyssar överhöljde de händer, som räcktes honom.
»Hämnas mig på den eländige de Wardes», tänkte mylady, »och sedan skall jag nog veta att göra mig av med dig, din ärkenarr, din levande värjklinga!»
»Kasta dig gärna i mina armar, sedan du så fräckt gycklat med mig, du falska och farliga kvinna!» tänkte d’Artagnan inom sig. »Sedan skall jag skratta åt dig tillsammans med den, som du vill döda genom min hand.»
D'Artagnan såg upp till henne.
»Jag är färdig», sade han.
»Ni har således förstått mig, d’Artagnan?» sade mylady.
»Jag skulle gissa mig till er önskan på en enda blick av er.»
»Alltså vill ni ägna mig er arm, som redan tillvunnit sig så mycken berömmelse?»
»Ja, på ögonblicket!»
»Men jag», sade mylady, »hur skall jag någonsin kunna belöna en sådan tjänst? Jag känner de förälskade, de göra ingenting för intet.»
»Ni känner den enda belöning jag önskar», sade d'Artagna, »den enda, som anstår er och mig.»
Och han drog henne sakta till sig. Hon gjorde knappast något motstånd.
»Egennyttige!» sade hon småleende.
»Ack», utropade d’Artagnan, verkligt hänryckt av den lidelse denna kvinna hade förmågan att upptända i hans hjärta, »det är därför att min lycka synes mig så osannolik, och därför att jag av fruktan att se den försvinna som en dröm har bråttom att förvandla den till verklighet!»
»Nå, gör er då förtjänt av denna påstådda lycka.»
»Jag lyder edra befallningar», sade d'Artagnan.
»Riktigt säkert?» frågade mylady med ett sista tvivel.
»Namngiv för mig den eländige, som kommit edra vackra ögon att fälla tårar.»
»Vem säger er, att jag gråtit?»
»Det förefaller mig så.»
»Kvinnor sådana som jag gråta inte», sade mylady.
»Så mycket bättre. Och säg mig nu vad han heter?»
»Men besinna då, att med hans namn förråder jag hela min hemlighet.»
»Men jag måste ju ändå veta hans namn.»
»Ja, det måste ske; döm nu själv, om jag har förtroende till er!»
»Ni gör mig utom mig av glädje. Vad heter han?»
»Ni känner honom.»
»Verkligen?»
»Ja.»
»Det är väl ingen av mina vänner?» sade d’Artagnan med spelad tvekan för att övertyga henne om sin okunnighet. »Om det vore en av edra vänner, skulle ni tveka då?» utropade mylady med en hotfull blixt i ögonen.
»Nej, inte ens om det vore min bror», utropade d’Artagnan liksom medryckt av sin entusiasm.
Vår gaskognare gick på utan att riskera något, ty han visste, vart han gick.
»Jag älskar er hängivenhet, sade mylady.
»Ack, är det ingenting annat ni älskar hos mig?» frågade d’Artagnan.
»Jag älskar er själv också», sade hon och fattade hans hand.
Och den varma handtryckningen kom d’Artagnan att darra, som om den feber, varav mylady brann, genom denna vidröring meddelat sig även åt honom.
»Ni älskar mig, ni!» utropade han. »Om det förhölle sig så, det vore att mista förståndet av lycka!»
Han slöt henne i sina armar; hon sökte icke att undvika hans kyss, men hon besvarade den heller icke. Hennes läppar voro kalla, det föreföll d’Artagnan som om han kysste en staty.
Han var icke desto mindre rusig av glädje, elektriserad av kärlek, han trodde nästan på myladys ömma känslor för honom, trodde nästan på de Wardes‘ förbrytelse. Hade de Wardes i detta ögonblick stått framför honom, skulle han ha dödat honom.
Mylady begagnade sig av tillfället.
»Han heter…» började hon.
»De Wardes, jag vet det», utropade d'Artagnan.
»Och hur vet ni det?» frågade mylady, i det hon fattade hans båda händer och försökte att genom hans ögon läsa i djupet av hans själ.
D'Artagnan insåg, att han låtit föra sig för långt och begått ett fel.
»Säg, säg, men säg då!» upprepade mylady, »hur vet ni det?»
»Hur jag vet det?» sade d’Artagnan.
»Ja.»
»Jag vet det därför, att de Wardes i går i en salong, där även jag befann mig, visade en ring, som han sade sig ha fått av er.»
»Den uslingen!» utropade mylady.
Epitetet gav, som man lätt kan tänka sig, genljud långt ned i d’Artagnans hjärta.
»Nåväl?» fortfor hon.
»Jo, jag skall skaffa er hämnd på denna usling», sade d'Artagnan och tog på sig en min som en don Jafet av Armenien.
»Tack, min tappra vän!» utropade mylady; »och när kommer jag att bli hämnad?»
»I morgon, nu genast, när ni vill.»
Mylady var nära att ropa: »nu genast!» men hon tänkte på att en sådan brådska skulle vara mindre behaglig för d'Artagnan.
Dessutom hade hon tusen försiktighetsmått att vidtaga, tusen råd att ge sin försvarare, för att han skulle undvika alla förklaringar med greven i vittnens närvaro. Allt detta förekoms dock med ett enda ord av d’Artagnan.
»I morgon», sade han, »skall ni vara hämnd eller också jag död.»
»Nej», sade hon, »ni skall hämnas mig, men icke dö. Han är feg.»
»Kanske med kvinnorna, men inte med män. Jag känner till den saken, jag.»
»Men det tycks mig som om ni i er strid med honom inte hade skäl att klaga över lyckan.»
»Lyckan är en nyckfull slyna, gynnsam i går, kan hon vända mig ryggen i morgon.»
»Det vill säga, att nu tvekar ni»
»Nej, jag tvekar inte, Gud bevare mig, men skulle det vara rättvist att låta mig gå en möjlig död till mötes, utan att ha skänkt mig åtminstone litet mer än hoppet?»
Mylady svarade med ett ögonkast, som betydde:
»Är det ingenting annat? så säg då!»
Låtande blicken åtföljas av en muntlig förklaring sade hon därpå ömt:
»Ni har rätt.»
»Ack, ni är en ängel!» utropade den unga mannen,
»Allt är således överenskommet,» sade hon.
»Utom det jag begär av er, älskade.»
»Men när jag säger er, att ni kan lita på min ömhet?»
»Jag har ingen morgondag för att vänta»
»Tyst, jag hör min svåger komma. Det är onödigt, att han finner er här.»
Hon ringde, Ketty kom in.
»Gå ut den här vägen», sade hon och sköt upp en liten lönndörr, »och kom tilibaka klockan elva, så få vi fortsätta det här samtalet. Ketty skall föra in er till mig.»
Den unga flickan höll på att falla baklänges, då hon hörde dessa ord.
»Nå, vad gör du, varför står du där orörlig som en staty? Seså, visa herr chevaliern vägen; och i afton klockan elva, som du hört.»
»Det ser ut som om hennes möten alltid äro klockan elva», tänkte d’Artagnan, »det tycks vara en antagen vana.»
Mylady räckte honom sin hand, som han ömt kysste.
»Seså», sade han, i det han gick och knappast svarade på Kettys förebråelser, »låt oss inte vara dumma. Den där kvinnan är bestämt en stor brottslingsnatur — låtom oss vara på vår vakt!»