De tre musketörerna/Kapitel 37
| ← Kapitel 36. Hämndtankar |
|
Kapitel 38. Huru Athos utan allt besvär erhöll sin utrustning → |
37.
MYLADYS HEMLIGHET
D'Artagnan hade genast lämnat hotellet i stället för att gå upp till Ketty, trots den unga flickans enträgenhet, och detta av två skäl: för det första därför att han på detta sätt undgick förebråelser, beskyllningar och böner; för det andra därför att han icke hade något emot att få vara i fred en stund och läsa litet i sina egna tankar och, om det var möjligt, även i denna kvinnas.
Vad som syntes honom allra klarast därvidlag, det var att han älskade mylady som en galning och att hon icke älskade honom det allra minsta. Ett ögonblick insåg d'Artagnan, att det bästa han kunde göra var att skriva ett långt brev till mylady, vari han skulle tillstå för henne, att hittills han och de Wardes varit absolut en och samma person och att han följaktligen icke utan att begå självmord kunde åtaga sig att döda de Wardes. Men även han, d'Artagnan, sporrades av en vild hämndkänsla; han ville i sin tur äga denna kvinna i sitt eget namn, och som denna hämnd tycktes honom innebära någonting visst ljuvt, ville han icke avstå från den.
Han gjorde fem eller sex slag kring Place Royale, i det han vände sig om vid vart tionde steg för att observera ljusskenet från myladys våning, vilket man kunde se genom persiennerna; det var tydligt, att denna gång hade den unga kvinnan betydligt mindre, bråttom att begiva sig av in i sin sängkammare än förra gången.
Slutligen försvann ljusskenet.
Med detta ljus slocknade d'Artagnans sista betänkligheter; han påminde sig den föregående nattens enskildheter, och med bultande hjärta och brinnande huvud gick han in i hotellet och rusade upp till Kettys rum.
Blek som döden och darrande i alla lemmar sökte den unga flickan hejda sin älskade, men mylady, som lyssnade, hade hört bullret vid d'Artagnans inträde, och öppnade själv dörren.
»Kom in!» sade hon.
Allt detta innebar en så otrolig oblyghet, var så vidunderligt djärvt, att d’Artagnan knappt kunde tro på vad han såg och hörde. Han trodde sig indragen i någon av dessa fantastiska intriger, som man upplever i drömmen.
Icke desto mindre skyndade han fram till mylady, lydande samma dragningskraft som magneten utövar på järnet.
Dörren stängdes efter dem.
Ketty skyndade i sin tur fram till denna dörr.
Svartsjukan, raseriet, den sårade stoltheten, korteligen alla de lidelser, som kämpa om herraväldet i en älskande och försmådd kvinnas hjärta, ville driva henne att avslöja alltsammans men hon skulle vara förlorad om hon erkände, att hon lånat sin hand till ett dylikt svek, och framför allt vore då d'Artagnan förlorad för henne. Denna sista kärlekstanke manade henne även till denna sista uppoffring.
D'Artagnan å sin sida såg nu sina varmaste önskningar uppfyllda: det var icke längre en rival man älskade i honom, det var honom själv man tycktes älska. En hemlig röst djupt i hans hjärta sade honom väl, att han icke var något annat än ett hämndens verktyg, som man smekte i avvaktan på att det skulle giva döden; men fåfängan, egenkärleken och sinnesyran tystade denna röst, kvävde denna viskning. Dessutom gjorde vår gaskognare, med den självkänsla vi sett honom äga, en jämförelse mellan sig och de Wardes och frågade sig, varför när allt kom omkring man icke skulle älska även honom för hans egen skull.
Han överlämnade sig således helt och hållet åt ögonblickets känslor. Mylady var icke längre för honom denna kvinna med de olycksbringande planerna, som ett ögonblick skrämt honom, hon var en eldig, passionerad älskarinna, som helt gav sig åt en kärlek hon själv tycktes känna. Nära två timmar gingo på detta sätt.
Emellertid stillades de båda älskandes första varma ömhetsbetygelser; mylady, som icke hade samma skäl som d’Artagnan att glömma, återkom först till verkligheten och frågade den unga mannen, om han på förhand klart och bestämt gjort upp för sig de åtgärder, som dagen därpå borde leda till ett möte mellan honom och de Wardes.
Men d'Artagnan, vars tankar tagit en helt annan riktning, glömde sig som en tok och svarade, att det nu var väl sent på dagen att tänka på dueller med värjstötar.
Denna likgiltighet för den enda sak, som intresserade henne, förskräckte mylady, vars frågor blevo allt enträgnare.
Då ville d'Artagnan, som aldrig på fullt allvar tänkt på denna omöjliga duell, byta om samtalsämne, men det lyckades icke. Mylady höll honom kvar inom de gränser, som på förhand blivit uppdragna av hennes okuvliga energi och järnvilja.
D'Artagnan trodde sig mycket fyndig, då han tillrådde mylady att förlåta de Wardes och att avstå från sina vilda hämndplaner. Men vid första ord av honom spratt hon till och drog sig från honom.
»Skulle ni kanske vara rädd, kära d'Artagnan?» sade hon med en vass och spefull röst, som genljöd sällsamt i mörkret.
»Det tänker ni väl inte, älskade», svarade d'Artagnan; »men antag, att den stackars greve de Wardes vore mindre brottslig än ni tror?»
»I alla fall har han bedragit mig», sade mylady strängt, »och i samma stund han gjort det, har han även förtjänt att dö.»
»Då skall han också dö, eftersom ni dömer honom!» sade d'Artagnan i så bestämd ton, att mylady däri såg uttrycket av en hängivenhet, färdig att bestå alla prov.
Hon närmade sig honom genast på nytt.
Vi kunna icke säga, hur lång natten var för mylady; men d'Artagnan tyckte sig knappast ha varit hos henne ett par timmar, då dagen började tränga in genom persiennernas spjälor och snart spred sitt bleka ljus över rummet. När d'Artagnan beredde sig att lämna mylady, påminde hon honom om löftet att skaffa henne hämnd på de Wardes.
»Ja, Jag är beredd», sade d'Artagnan, »men först skulle jag bra gärna vilja vara säker på en sak.»
»Och det är?» frågade mylady.
»Att ni älskar mig.»
»Det tycker jag mig ha bevisat er.»
»Ja, också tillhör jag er med kropp och själ.»
»Tack, min tappra älskare! Men liksom jag bevisat er min kärlek, skall ni också bevisa mig er, inte sant?»
»Jo, visst! Men om ni älskar mig, som ni säger», genmälde d’Artagnan, »hyser ni då ingen fruktan för min skull?»
»Vad skulle jag väl frukta?»
»Kors, att jag kan bli farligt sårad, kanske dödad.»
»Omöjligt», sade mylady, »ni är så tapper och sköter er värja så väl.»
»Ni skulle således inte föredraga ett sätt, som skaffade er hämnd, på samma gång det gjorde striden onödig?»
Mylady betraktade sin älskare under tystnad; den första morgongryningens bleka strålar gåvo åt hennes klara ögon ett underligt, olycksbådande uttryck.
»Jag tror sannerligen att ni nu börjar tveka», sade hon.
»Nej, jag tvekar inte, men det gör mig verkligen ont om den stackars de Wardes nu, då ni inte längre älskar honom, och jag tycker, att en man bör vara så grymt straffad genom blotta förlusten av er kärlek, att han inte behöver något annat straff.»
»Vem säger er, att jag älskat honom?» frågade mylady.
»Åtminstone kan jag nu utan alltför mycken inbilskhet tro, att ni älskar en annan», sade den unga mannen i smekande ton, »och, jag upprepar det, jag tycker synd om greven.»
»Ni?» frågade mylady.
»Ja, just jag.»
»Och varför?»
»Därför att jag ensam vet…»
»Vad vet ni?»
»Att han långtifrån är eller har varit så brottslig mot er, som det ser ut.»
»Verkligen?» sade mylady med orolig min. »Förklara er, ty jag förstår verkligen inte vad ni menar.»
Och hon betraktade d’Artagnan, som höll henne omfamnad, med allt mer och mer upplågande blickar.
»Ja, jag är en man av heder, jag», sade d'Artagnan, bestämd att göra ett slut på saken, »och sedan er kärlek tillhör mig, sedan jag är säker om att äga den — ty jag äger den ju, är det inte så?»
»Jo, hel och hållen. Fortsätt!»
»Nåväl, jag känner mig liksom omotståndligt medryckt, en bekännelse trycker mig!»
»En bekännelse!»
»Om jag tvivlat på er kärlek, skulle jag aldrig gjort denna bekännelse, men ni älskar mig ju, min sköna härskarinna? Inte sant, ni älskar mig?» »Jo, alldeles säkert.»
»Således, om jag i ett övermått av kärlek varit brottslig mot er, förlåter ni mig det?»
»Kanhända.»
D'Artagnan försökte med sitt allra ljuvaste leende att närma sina läppar till myladys, men hon sköt undan honom. »Men den där bekännelsen», sade hon bleknande — »vad är det för en bekännelse?»
»Ni hade ett möte med de Wardes i torsdags här i detta samma rum, är det inte så?»
»Hade jag? Nej, det är inte sant!» sade mylady med så fast ton och så lugn min, att om d’Artagnan icke varit så fullkomligt säker på sin sak, så skulle han ha tvivlat. »Narras inte, min vackra ängel», sade d’Artagnan småleende, »det tjänar ingenting till.»
»Vad menar ni? Tala då! Ni tar livet av mig.»
»Åh, se så, lugna er, ni har ingenting att förebrå er mot mig, och jag har redan förlåtit er.»
»Vidare, vidare!»
»De Wardes har ingenting att skryta av.»
»Hur så? Ni sade ju själv, att den där ringen…»
»Den där ringen, min älskade, det är jag som har den. Greve de Wardes från i torsdags och dfArtagnan från i dag äro en och samma person.»
Den oförsiktige väntade sig en överraskning, blandad med blygsel, ett litet oväder, som skulle upplösas i tårar; men han bedrog sig grymt, hans villfarelse blev icke långvarig.
Blek och sjudande av vrede reste mylady sig upp, stötte undan d’Artagnan med ett våldsamt slag för bröstet och kastade sig ur sängen.
Det var nu nästan full dager.
D'Artagnan fattade tag i hennes nattdräkt av fint indiskt linne för att hålla henne kvar och bönfalla om förlåtelse, men med en kraftig och beslutsam rörelse försökte hon att undkomma. Då slets batisten sönder och blottade hennes axlar, och på en av dessa vackra, runda och vita axlar såg d’Artagnan till sin obeskrivliga häpnad en lilja, detta outplånliga märke, som brännes in av bödelns vanärande hand.
»Store Gud!» utropade d’Artagnan och släppte sitt tag. Och han förblev stum, orörlig, förintad kvar på sin plats.
Men av själva den förfäran, som grep d’Artagnan, förstod mylady, att hon var upptäckt. Utan tvivel hade han sett allt, han kände nu hennes hemlighet, denna förfärliga hemlighet, som hela världen var okunnig om, utom han.
Hon vände sig om, nu icke längre som en ursinnig kvinna, utan som en sårad tigrinna.
»Ah, eländige», sade hon, »du har på ett uselt sätt bedragit mig, och till på köpet äger du nu min hemlighet! Du måste dö!»
Och hon rusade bort till ett inlagt skrin, som stod på toaetten, öppnade det med feberheta och darrande händer och tog fram en liten dolk med guldskaft och spetsig och tunn klinga, och med ett språng var hon d’Artagnan inpå livet. Fastän den unga mannen var tapper, som vi veta, skrämdes han av detta förvridna ansikte, dessa rysligt vidgade pupiller, dessa bleka kinder och blodiga läppar; han ryggade tillbaka till platsen mellan sängen och väggen, såsom han skulle gjort för en orm, som kommit krälande mot honom, och då hans av kallsvett fuktiga hand fick tag i den bortlagda värjan, drog han den ur slidan.
Men utan att bry sig om vapnet sökte mylady komma tillbaka upp i sängen, för att stöta ned honom, och hon hejdade sig icke, förrän hon kände den vassa värjspetsen mot sin hals.
Då försökte hon fatta i värjan med båda händerna, men d’Artagnan drog den oupphörligt undan hennes grepp, och i det han lät värjspetsen spela än mot hennes ögon, än mot hennes bröst, gled han ned ur sängen och sökte, för att göra sitt återtåg, uppnå dörren till Kettys rum.
Mylady kastade sig under tiden mot honom med fruktansvärt häftiga anlopp och rytande av raseri.
Emellertid började detta nästan likna en duell, så att d’Artagnan småningom lugnade sig.
»Bra, min vackra dam, bra», sade han, »men, för Guds skulle, lugna er, eller ristar jag in ännu en lilja på edra vackra kinder!»
»Eländige, eländige!» vrålade mylady.
Men d’Artagnan, som alltjämt er uppnå dörren, höll sig på defensiven.
Vid bullret de gjorde, hon då hon slog omkull möblerna för att komma åt honom, han då han bakom dem sökte skydd mot henne, öppnade Ketty dörren. D'Artagnan, som oupphörligt manövrerat för att närma sig den, var nu endast tre steg från den. Med ett enda språng kastade han sig från myladys rum in i kammarjungfruns, och snabb som blixten stängde han dörren och stödde sig med all sin tyngd mot den, medan Ketty sköt för rigeln.
Då försökte mylady med krafter vida överstigande en vanlig kvinnas att slå omkull väggpelaren, som stängde in henne, men då hon märkte, att det var omöjligt, översållade hon dörren med dolkstötar, av vilka några genomborrade den. Varje stöt åtföljdes av rysliga förbannelser.
»Fort, fort, Ketty», sade d’Artagnan halvhögt, då dörren väl var stängd, »hjälp mig ut härifrån, ty om vi ge henne tid till besinning, låter hon döda mig genom sina betjänter!»
»Men inte kan ni gå ut på det där sättet», sade Ketty, »ni är ju nästan naken.»
»Det är sant», sade d’Artagnan, som nu först såg i vilken kostym han befann sig, »det är sant! Kläd på mig så gott du kan, men skynda dig, det gäller här liv eller död, förstår du!»
Ketty förstod endast alltför väl. I en handvändning hade hon styrt ut honom i en blommig klänning, en stor huva och en kappkrage; hon gav honom ett par tofflor att sticka sina nakna fötter i och drog honom sedan med sig utför trappan. Det var hög tid, mylady hade redan ringt och väckt upp hela huset; portvakten drog på snöret, i samma ögonblick mylady ropade ut genom fönstret:
»Öppna inte!»