De tre musketörerna/Kapitel 57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 56. Femte dagen av fångenskapen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 57. Ett lån från den klassiska tragedien
Kapitel 58. Flykten  →


[ 124 ]

57.
ETT LÅN FRÅN DEN KLASSISKA TRAGEDIEN

Efter ett ögonblicks tystnad, av mylady använd till att observera den unga officern, som hörde henne, fortsatte hon sin berättelse:

»Det var nu nära tre dygn, under vilka jag varken ätit eller druckit, och jag led förfärliga kval; det var emellanåt som om mörka moln omgåvo min panna och beslöjade mina ögon — det var yrseln.

»Aftonen kom; jag var så svag, att jag i varje ögonblick miste sansen, och för varje gång jag kände vanmakten nära, tackade jag Gud därför, ty jag trodde, att jag skulle dö.

»Mitt under ett av dessa svimningsanfall hörde jag dörren öppnas; förskräckelsen väckte mig till sans igen.

»Min förföljare kom in, åtföljd av en maskerad karl, och han bar själv mask, men jag kände igen hans gång, hans röst och den imponerande hållning, som avgrunden förlänat denna man till mänsklighetens olycka.

»’Nåväl’, sade han, ’är ni nu beredd att inför mig avlägga den ed jag avfordrat er?’

»’Ni har själv sagt’, svarade jag, ’att puritanerna hålla sitt ord; mitt har ni redan hört, och det är, att jag på jorden skall förfölja er inför människornas domstol, i himmelen inför Guds.’

»’Ni framhärdar således?’

»’Jag svär det inför Gud, som hör mig: jag skall taga hela världen till vittne av ert brott, och detta ända tills jag funnit en hämnare.’

»’Ni är en sköka’, sade han med dundrande röst, ’och ni skall få lida skökornas straff! Brännmärkt i den världs ögon, som ni vill anropa, må ni försöka bevisa denna värld, att ni inte är vare sig brottslig eller galen.’

»Därpå vände han sig till mannen, som var med honom, och sade:

»’Bödel, gör din skyldighet!’

»O, hans namn, hans namn!» utropade Felton; »säg mig hans namn!»

»Och då», fortfor mylady, utan att akta på Feltons ut[ 125 ]rop, »trots mina rop, trots mitt motstånd, ty jag började förstå, att jag hotades av något värre än döden — grep bödeln mig, kastade omkull mig på golvet, misshandlade mig med sina grova nävar, och kvävd av snyftningar, nästan utan sans, anropande Gud, som inte hörde mig, uppgav jag plötsligt ett fruktansvärt skrik av smärta och blygsel: ett brännande, rödglödgat järn, bödelns järn hade blivit intryckt på min axel!»

Felton uppgav ett rytande.

»Se här», sade mylady, i det hon steg upp med en drottnings majestät, »se här, Felton, hur man uppfunnit ett nytt martyrskap för den unga oskyldiga flickan, som blivit offer för en uslings djuriska lusta! Lär känna människornas hjärtan och låt hädanefter inte så lätt låna er som verktyg åt deras orättfärdiga hämnd!»

Med en hastig rörelse öppnade hon klänningen och slet sönder batisten, som betäckte hennes barm, och rodnande av låtsad vrede och spelad blygsel, visade hon för den unga mannen det outplånliga märke, som vanärade denna så vackra axel.

»Men», utropade Felton, »det är ju en lilja jag ser där!»

»Ja, och just däri ligger den största skändligheten,» svarade mylady. »Det engelska brännmärket — då hade man måst bevisa, vilken domstol, som ådömt mig det, och jag hade kunnat offentligt vädja till alla domstolar i riket; men det franska brännmärket — o, genom det var jag verkligt brännmärkt!»

Det var för mycket för Felton. Blek, orörlig, förkrossad av denna förfärliga upptäckt, bländad av den övermänskliga skönheten hos denna kvinna, som blottade sig inför honom med en oblyghet, som han fann sublim, slutade han med att falla på knä för henne, på samma sätt som de första kristna knäböjde för dessa rena och heliga martyrer, som de romerska kejsarnas förföljelse i cirkusen överlämnade åt bödelns blodtörstiga lustar. Brännmärket försvann, skönheten ensam återstod.

»Förlåt, förlåt!» utropade Felton. »O, förlåt!»

Mylady läste i hans ögon: »kärlek, kärlek!»

»Vad skall jag förlåta?» frågade hon.

»Att jag slutit mig till edra förföljare.»

Mylady räckte honom handen.

»Så vacker, så ung!» utropade Felton och överhöljde hennes hand med kyssar.

[ 126 ]Mylady sänkte på honom en av dessa blickar, som av en slav göra en konung.

Felton var puritan, han släppte denna kvinnas hand för att kyssa hennes fötter.

Han älskade henne icke längre, han tillbad henne.

När denna kris var över, när mylady tycktes ha återvunnit sin kallblodighet, som hon aldrig förlorat; och när Felton sett kyskhetens slöja på nytt betäcka de lockande behag, som hon dolde så väl för honom, endast för att göra honom så mycket mera upptänd av begär till dem, utropade han:

»Och nu har jag endast en sak att fråga er om, och det är namnet på er verkliga bödel, ty för mig finns det endast en; den andre var endast ett verktyg och ingenting annat.»

»Vad, broder!» utropade mylady. »Måste jag ännu namngiva honom för dig, har du då inte redan gissat?»

»Huru!» sade "Felton. Han… återigen han… alltid han!… Huru, den verkliga brottslingen…»

»Den verkliga brottslingen», sade mylady, »det är Englands skövlare, de sanna troendes förföljare, den fega rövaren av så mången kvinnas heder, densamma som för en nyck av sitt fördärvade hjärta går att utgjuta så mycket engelskt blod, densamme, som beskyddar protestanterna i dag för att förråda dem i morgon…»

»Buckingham! Det är således Buckingham » utropade Felton utom sig.

Mylady dolde ansiktet i händerna, som om hon icke kunnat bära den skam, varom detta namn påminde henne.

»Buckingham denna änglalika varelses bödel!» utropade Felton. »Och du har inte krossat honom, min Gud! Du har gjort honom upphöjd, ärad och mäktig till allas vårt fördärv!»

»Gud överger den, som överger sig själv», sade mylady.

»Men han vill då nedkalla över sitt huvud det straff, som väntar de fördömda!» fortfor Felton med stigande hänförelse. »Han vill då, att den mänskliga hämnden skall gå den gudomliga rättvisan i förväg!»

»Människorna frukta och skona honom.»

»O, jag», utropade Felton, »jag fruktar honom icke, och jag skall icke skona honom!»

Mylady kände sin själ uppfylld av en djävulsk glädje.

»Men lord Winter, min beskyddare, min far», frågade Felton, »hur kan han vara inblandad i allt det här?»

»Hör på vad jag vidare har att säga, Felton», återtog [ 127 ]mylady: »ty jämte de fega och föraktliga människorna finns det även ädla och högsinta naturer. Jag hade en trolovad, en ung man, som jag älskade och som älskade mig tillbaka; ett hjärta sådant som ert, Felton, en man som ni. Jag skyndade till honom och berättade allt; han kände mig, han, och tvivlade icke ett ögonblick. Det var en högt uppsatt man, i alla yttre avseenden Buckinghams jämlike. Han sade ingenting, han spände endast om sig sin värja, svepte in sig i sin kappa och begav sig till Buckinghams palats.»

»Ja, ja», sade Felton, »jag förstår, fast när man har att göra med sådana där personer, är det inte värjan man bör använda, utan dolken.»

»Buckingham hade rest dagen förut, han hade blivit sänd som ambassadör till Spanien, där han skulle begära infantinnans hand för konung Karl I, som då endast var prins av Wales. Min fästman kom tillbaka.

»’Hör på, min vän’, sade han, ’mannen är bortrest, således undgår han för tillfället min hämnd. Men låt oss emellertid gifta oss, såsom vi hade tänkt, och sedan kan du lita på, att lord Winter skall veta att försvara både sin egen och sin hustrus heder.»

»Lord Winter!» utropade Felton.

»Ja», sade mylady »lord Winter, och nu bör ni förstå allt; inte sant? Buckingham blev borta nära ett år. Åtta dagar före hans återkomst dog lord Winter helt hastigt och lämnade mig som sin enda arvtagare. Varifrån kom slaget? Gud, som vet allt, vet nog även detta, och jag anklagar ingen…»

»O, vilken avgrund, vilken avgrund!» utropade Felton.

»Lord Winter dog utan att ha yppat något för sin bror. Den förfärliga hemligheten borde vara dold för alla, tills den slog ned som en åska över den brottsliges huvud. Er beskyddare hade med ovilja sett sin äldre brors giftermål med en ung flicka utan förmögenhet. Jag insåg, att jag inte kunde vänta något stöd av en man, som blivit sviken i sin förhoppning om ett stort arv. Jag begav mig till Frankrike, besluten att stanna där under hela mitt återstående liv. Men hela min förmögenhet är fastlåst i England; när kommunikationerna mellan de båda länderna stängdes genom kriget, såg jag mig i saknad av allt och var nödsakad att återvända till England; för sex dagar sedan landsteg jag i Portsmouth.»

»Nåväl!» sade Felton.

[ 128 ]»Jo, Buckingham hade utan tvivel blivit underrättad om att jag ämnade återvända till England, han talade om mig med lord Winter, som redan var intagen mot mig, och sade honom, att hans svägerska var en prostituerad, en brännmärkt kvinna. Min mans ädla och rena stämma fanns inte längre för att försvara mig. Lord Winter trodde allt vad man sade honom, och det så mycket lättare, som det låg i hans intresse att tro det. Han lät arrestera mig, förde mig hit och satte mig under er bevakning. Resten känner ni; i övermorgon förvisar han mig, låter deportera mig, i övermorgon skriver han in mig bland de vanärades antal. Åh, intrigen är väl spunnen, komplotten är slugt anlagd, och min heder kommer icke att överleva den! Ni ser väl, att jag måste dö, Felton — Felton, ge mig kniven!»

Och vid dessa ord, liksom om alla hennes krafter varit uttömda, lät mylady sig glida matt och smäktande i armarna på den unga officern, som, rusig av kärlek, av vrede, av en för honom hittills okänd sällhet, med hänförelse tog emot henne i sin famn och tryckte henne till sitt hjärta, skälvande av att känna andedräkten från denna vackra mun, från sina sinnen vid beröringen med denna så häftigt arbetande barm.

»Nej, nej», sade han, »du skall leva ärad och ren, leva för att triumfera över dina fiender!»

Mylady sköt honom sakta från sig med handen, i det hon drog honom till sig med blicken; men Felton slöt henne åter i famnen och tryckte henne allt hårdare intill sig, i det han tillbad henne som en gudomlighet.

»O, döden, döden!» sade hon, beslöjande sin röst och sin blick. O, döden. hellre än skammen! Felton, min bror, min vän, jag besvär dig!»

»Nej», utropade Felton, »du skall leva och du skall bli hämnad!»

»Felton, jag bringar olycka över allt, som omger mig! Felton, övergiv mig! Felton, låt mig få dö!»

»Nåväl, då dö vi tillsammans!» utropade han, i det han tryckte sina läppar mot hennes.

Flera slag hördes på dörren; denna gång stötte mylady honom tillbaka på fullt allvar.

»Tyst», viskade hon, »man har hört oss, man kommer! Det är slut — vi äro förlorade!»

»Nej», sade Felton, »det är skiltvakten, som underrättar mig om att en patrull kommer.

[ 129 ]»Skynda då till dörren och öppna själv!»

Felton lydde; denna kvinna var redan hela hans tanke, hela hans själ.

Han stod inför en sergeant, som anförde en visiterpatrull.

»Nå, vad är det?» frågade den unga löjtnanten.

»Ni befallde mig att öppna dörren, om jag hörde något rop på hjälp», sade soldaten, »men ni glömde att lämna mig nyckeln; jag hörde er ropa, utan att förstå vad ni sade, jag ville öppna dörren, men den var stängd innanför, och därför ropade jag på sergeanten.»

»Och här är jag», sade denne.

Felton, förvirrad, nästan vansinnig, kunde icke få fram ett ord.

Mylady förstod, att det var hennes sak att rädda situationen; hon skyndade fram till bordet och tog kniven, som Felton lagt där.

»Och med vad rätt vill ni hindra mig att dö?» ropade hon.

»Store Gud!» utropade Felton, då han såg kniven blixtra i hennes hand.

I detta ögonblick hördes ett ironiskt gapskratt utifrån korridoren.

Lord Winter, som lockats dit av bullret, blev nu synlig, klädd i nattrock och med den blottade värjan under armen, stannade han i dörren.

»Aha», sade han, »ha vi nu kommit till sista akten av tragedien? Ni ser, Felton, dramat har utvecklat sig alldeles som jag förutsade; men var lugn, något blod kommer inte att flyta.»

Mylady insåg, att hon vore förlorad, om hon icke gåve Felton ett ögonblickligt och förfärligt bevis på sitt mod.

»Ni misstar er, mylord, blod skall flyta, och må det komma över dem, som framkallat det!»

Felton uppgav ett skrik och rusade fram till henne; det var för sent, mylady hade stött kniven i sitt bröst.

Men kniven hade lyckligtvis, vi borde säga försiktigtvis, träffat järnplanschetten, som då för tiden som ett harnesk skyddade kvinnornas bröst, den hade glidit, i det den skar sönder klänningen, och på sned trängt in mellan huden och revbenen.

Myladys klänning var likväl inom en sekund fläckad av blod, hon föll baklänges och syntes avsvimmad.

Felton ryckte ut kniven.

»Se, ers härlighet», sade han, »se här en kvinna, som stod under min bevakning och som dödat sig!»

[ 130 ]»Var lugn, Felton», sade lord Winter, »hon är inte död, avgrundsandar dö inte så lätt; var lugn och gå in till mig och vänta på mig där.»

»Men, mylord…»

»Gå, jag befaller det!»

Vid denna befallning av sin överordnade lydde Felton; men i det han gick, gömde han kniven vid sitt bröst.

Lord Winter nöjde sig med att tillkalla kvinnan, som passade upp på mylady, och då hon kommit, anbefallde han i hennes vård den ännu sanslösa fången och lämnade de båda kvinnorna ensamma.

Men då såret, trots hans misstankar, dock kunde vara allvarsamt, skickade han ögonblickligen ett ridande bud efter en läkare.