De tre musketörerna/Kapitel 58
| ← Kapitel 57. Ett lån från den klassiska tragedien |
|
Kapitel 59. Vad som hände i Portsmouth den 23 augusti 1628 → |
58.
FLYKTEN
Som lord Winter hade tänkt sig, var myladys sår icke vidare farligt; också öppnade hon genast ögonen, så snart hon fann sig ensam med den av lorden tillkallade kvinnan, som skyndade sig att kläda av henne.
Emellertid var det nödvändigt att spela svag och lidande, och det var icke svårt för en så skicklig skådespelerska som mylady. Den stackars efterskickade kvinnan lät således fullständigt lura sig av fången, som hon, trots alla invändningar, envisades att vaka över hela natten.
Men denna kvinnas närvaro hindrade dock icke mylady att ruva på sina planer.
Det fanns icke längre något tvivel: Felton var övertygad, Felton tillhörde henne; om en ängel hade stigit ned för att anklaga mylady inför den unga mannen, skulle denne säkert i sin nuvarande sinnesförfattning tagit honom för ett djävulens sändebud.
Mylady smålog vid denna tanke, ty Felton var från och med nu hennes enda hopp, hennes enda räddningsmedel.
Men lord Winter kunde ju ha fattat misstankar mot honom, Felton kunde nu själv vara övervakad.
Vid fyratiden på morgonen kom läkaren, men såret hade redan gått ihop; läkaren kunde således varken undersöka dess riktning eller djup, han dömde endast av den sårades puls, att såret icke kunde vara av särdeles allvarlig natur.
På morgonen skickade mylady, under förevändning att hon icke hade sovit under natten och behövde vila, bort kvinnan, som vakat över henne.
Hon hyste en förhoppning, och det var att Felton skulle infinna sig vid frukosttimmen, men han kom icke.
Var hennes fruktan grundad? Skulle Felton, misstänkt av lorden, fattas henne i det avgörande ögonblicket? Hon hade nu endast en dag på sig; lord Winter hade ju underrättat henne om, att hon skulle gå ombord den 23, och det var nu den 22 på morgonen.
Icke desto mindre väntade hon ännu tämligen tåligt till middagstimmen.
Ehuru hon icke förtärt något på morgonen, bars middagen in vid vanlig tid; mylady märkte då med förskräckelse, att de vakthavande soldaternas uniform var en annan än förut.
Hon vågade då fråga, vart Felton tagit vägen; man svarade henne, att Felton ridit bort för en timme sedan.
Hon frågade, om lorden ännu var på slottet; soldaten bejakade detta och sade sig ha fått order att underrätta lorden, om fången önskade tala med honom. Mylady svarade, att hon var alldeles för svag för ögonblicket och att hennes enda önskan var att få bli ensam.
Soldaten gick sin väg, lämnande det serverade middagsbordet kvar.
Felton var således avlägsnad, marinsoldaterna voro avlösta, man misstrodde alltså Felton.
Detta sista slag, som man riktat mot fången, var förkrossande.
Så snart hon blev ensam, steg hon upp; sängen, där hon stannat kvar av försiktighet och för att man skulle tro henne allvarsamt sårad, brände henne som en glödande koleld. Hon kastade en blick på dörren: lorden hade låtit spika en bräda över luckan; förmodligen fruktade han, att hon genom denna öppning ännu skulle lyckas med några djävulska påhitt att förleda sina vaktare.
Mylady smålog av glädje; hon kunde således överlämna sig åt sina utbrott av raseri utan att bli sedd; hon rusade fram och tillbaka i rummet som en ursinnig galning eller som en i en järnbur instängd tigrinna. Hade kniven ännu varit i hennes ägo, skulle hon säkert tänkt på att döda, icke längre sig själv, utan denna gång lord Winter.
Klockan sex kom lord Winter in; han var beväpnad till tänderna. Denna man, i vilken mylady hittills endast sett en tämligen enfaldig herre, hade nu blivit en utmärkt fångvaktare; han tycktes förutse allt, gissa allt, veta att förekomma allt. En enda blick på mylady sade honom, vad som försiggick i hennes inre.
»Gå på bara», sade han, »men i dag har ni inte något tillfälle att döda mig, ni har inte längre något vapen. Ni hade börjat fördärva min stackars Felton, han stod redan under ert infernaliska inflytande; men jag vill rädda honom, han skall inte mera träffa er, och därmed är den saken klar. Samla ihop edra tillhörigheter, i morgon reser ni. Jag hade bestämt, att ni skulle gå ombord den tjugufjärde, men jag har kommit att tänka på, att ju förr det sker, desto säkrare. I morgon middag skall jag ha er förvisningsorder undertecknad av Buckingham. Om ni säger ett enda ord åt vem det vara må, innan ni är ombord, skjuter min sergeant er för pannan på min order; säger ni ombord på fartyget ett enda ord till någon, innan kaptenen givit er tillåtelse därtill, låter han kasta er i havet, så lyder överenskommelsen. Adjö så länge, det var vad jag hade att säga er i dag. I morgon kommer jag hit igen för att säga farväl till er.»
Med dessa ord avlägsnade sig lorden.
Mylady hade åhört hela denna hotande tirad med ett föraktfullt leende på läpparna men med raseri i hjärtat.
Man serverade kvällsvarden. Mylady kände, att hon hade behov av krafter, hon visste icke, vad som kunde inträffa under denna natt, som nalkades hotfullt, ty väldiga moln rullade fram på himmeln och avlägsna blixtar bebådade åskväder.
Klockan tio på aftonen bröt ovädret löst. Mylady kände en tröst i att se naturen dela upproret i hennes inre; åskan dånade i rymden liksom vreden i hennes hjärta; det föreföll henne; som om stormbyn, som drog förbi, levde om i hennes hår, liksom den gjorde i träden, vilkas grenar den böjde och slet av löven; hon tjöt i kapp med orkanen, och hennes röst förlorade sig i naturens mäktiga stämma, som även den tycktes sucka och förtvivla.
Plötsligt hörde hon det knacka på en fönsterruta, och vid skenet av en blixt såg hon en mans ansikte skymta fram utanför fönstergallret.
Hon skyndade till fönstret och öppnade det.
»Felton!» utropade hon. »Jag är räddad!»
»Ja», sade Felton, »men tyst, tyst! Jag måste ha tid på mig för att fila av gallren. Akta er bara att man inte ser er genom dörrluckan.
»O, det är ett bevis på att himmeln är med oss, Felton — man har spikat ett bräde för luckan!»
»Det är bra! Gud har förmörkat deras förstånd», sade Felton.
»Men vad skall jag göra?» frågade mylady.
»Ingenting, ingenting alls» Stäng bara igen fönstret. Gå och lägg er, eller kasta er åtminstone påklädd på sängen. När jag slutat, knackar jag på rutan. Men kan ni följa mig?»
»Ja, ja!»
»Men er blessyr då?»
»Den smärtar mig, men hindrar mig inte att gå.»
»Håll er då färdig vid första signal.»
Mylady stängde fönstret, släckte lampan och gick, såsom Felton uppmanat henne, och kastade sig på sängen. Mitt i stormens klagande tjut hörde hon filens gnisslande mot gallren, och vid skenet av varje blixt varsnade hon Feltons skugga bakom fönsterrutorna.
Hon tillbragte en timme nästan utan att andas, flämtande, med kallsvetten på pannan och med hjärtat hopsnört av en förfärlig ångest vid varje rörelse hon hörde i korridoren.
Det finns timmar, som vara ett år.
Efter en timmes förlopp knackade Felton på nytt.
Mylady var med ett språng ur sängen och skyndade sig att öppna. Två gallerstänger mindre lämnade nu en öppning tillräcklig för en människa att slippa igenom.
»Är ni färdig?» frågade Felton.
»Ja. Skall jag ta med mig något?»
»Guld, om ni har.»
»Ja, lyckligtvis lät man mig behålla vad jag hade.»
»Så mycket bättre, ty jag har gjort slut på allt mitt för att hyra ett fartyg.»
»Se här, tag!» sade mylady, i det hon lade i Feltons händer en påse full med louisdorer.
Felton tog påsen och släppte ned den till foten av muren.
»Och nu», sade han, »vill ni nu komma?»
»Här är jag!»
Mylady steg upp på en stol och sträckte hela överdelen av sin kropp genom fönstret; hon såg den unga officern hängande över bråddjupet på en repstege.
För första gången påminde en känsla av förskräckelse henne om att hon var kvinna.
Den gapande avgrunden nedanför skrämde henne.
»Jag anade det», sade Felton.
»Det är ingenting, ingenting», sade mylady, »jag blundar, medan jag stiger ner!»
»Har ni förtroende för mig?» sade Felton.
»Och det frågar ni!»
»Räck hit edra båda händer, lägg dem i kors — så där ja!»
Felton band ihop hennes båda handlovar med sin gest och ovanför näsduken med ett tåg.
»Vad gör ni?» frågade mylady förvånad.
»Lägg nu armarna kring halsen på mig, och var inte rädd.»
»Men jag kommer er att förlora jämnvikten och vi bli krossade båda två.»
»Var lugn, jag är sjöman!»
Här var icke en sekund att förlora; mylady lade sina båda armar kring Feltons hals och lät sig glida ut genom fönstret.
Felton började kliva utför stegen helt sakta en pinne i sänder. Trots de båda kropparnas tyngd gungade orkanen dem i luften.
Plötsligt stannade Felton.
»Vad är det?» frågade mylady.
»Tyst», sade Felton, »jag hör steg!»
»Vi äro upptäckta!»
Det uppstod ett ögonblicks tystnad.
»Nej», sade Felton, »det är ingenting.»
»Men vad är det då för buller?»
»Det är patrullen, som gör sin rond.»
»Var då?»
»Alldeles här under oss.»
»Den kommer att upptäcka oss.»
»Nej, bara det inte blixtrar.»
»Men den kommer att stöta mot ändan av stegen?»
»Lyckligtvis är den sex fot för kort.»
»Min Gud, där komma de!»
»Tyst!»
Båda blevo hängande, orörliga och utan att våga andas, tjugu fot över marken, medan soldaterna pratande och skrattande gingo förbi under dem.
Det var ett förfärligt ögonblick för de båda flyktingarna.
Patrullen gick vidare, man hörde ljudet av stegen, som avlägsnade sig, och sorlet av rösterna, som blev allt svagare.
»Nu», sade Felton, »äro vi räddade!»
Mylady drog en suck och förlorade sansen.
Felton fortsatte nedstigandet. Då han kom till slutet av stegen och icke längre kände något stöd för fötterna, gick han på armkraft ned till sista stegpinnen, där han blev hängande ett ögonblick och släppte sig ned på marken. Han tog upp påsen med guldet och fattade den mellan tänderna.
Därpå lyfte han upp mylady på sina armar och avlägsnade sig hastigt åt motsatt håll till det, varåt patrullen gått. Snart lämnade han alldeles patrullvägen, gick ned tvärs över klipporna, och då han kommit till stranden, blåste han i sin visselpipa.
En liknande signal svarade honom, och fem minuter därefter såg han en båt komma rodd av fyra man.
Båten närmade sig land så långt den kunde, men det var för grunt för att den skulle kunna lägga till. Felton vadade då ut i vattnet ända till midjan, ty han ville icke åt någon annan anförtro sin dyrbara börda.
Lyckligtvis började stormen lägga sig, men ännu var havet häftigt upprört och den lilla båten kastades av vågorna som ett nötskal.
»Till fartyget», sade Felton, »och nu raskt!»
De fyra karlarna rodde, men sjön gick för hög för att årorna skulle kunna verka med någon större kraft.
Men i alla fall avlägsnade man sig från slottet, och det var huvudsaken. Natten var mycket mörk, och det var redan nästan omöjligt att urskilja land från båten, så mycket mera då att kunna upptäcka båten från land.
En svart punkt gungade ute på sjön; det var fartyget.
Medan båten drevs framåt med den fart de fyra roddarna kunde ge den, löste Felton upp tåget och därpå näsduken, varmed myladys händer voro hopbundna. När hennes händer voro fria, tog han havsvatten och stänkte i ansiktet på henne. Hon uppgav en suck och slog upp ögonen.
»Var är jag?» sade hon.
»Räddad», svarade den unga officern.
»O, räddad, räddad!» utropade hon. »Ja, där ser jag himmeln, och där havet! Denna luft, som jag nu andas, är frihetens. Ack… tack, Felton, tack!»
Den unga mannen tryckte henne till sitt bröst.
»Men vad är det då med mina händer?» frågade mylady; det är som om man krossat mina handleder i ett skruvstäd.»
Mylady lyfte upp armarna, handlederna voro gula och blå och med blodviten.
»Ack!» sade Felton, i det han betraktade dessa vackra händer och skakade sakta på huvudet.
»Åh, det är ingenting, alls ingenting», utropade mylady, »nu kommer jag ihåg!»
Hon kastade en sökande blick omkring sig.
»Här är den», sade Felton, i det han med foten vidrörde penningpåsen.
Man nalkades fartyget. Matrosen på vakt prejade båten och båten svarade.
»Vad är det här för ett fartyg?» frågade mylady.
»Det, som jag hyrt för er räkning.»
»Vart skall det föra mig?»
»Vart ni vill, bara ni sätter mig i land i Portsmouth.»
»Vad skall ni göra i Portsmouth?» frågade mylady.
»Utföra lord Winters befallningar», sade Felton med ett dystert leende.
»Vilka befallningar?»
»Ni förstår således inte?»
»Nej, var god och förklara er.»
»Som han misstrodde mig, ville han själv bevaka er och skickade mig i sitt ställe för att få er deportationsorder undertecknad av Buckingham.»
»Men om han misstrodde er, hur kunde han då anförtro er denna order?»
»Inte behöver han antaga, att jag visste vad jag förde bud om.»
»Nej, det är sant. Och ni beger er till Portsmouth?»
»Jag har ingen tid att förlora. Det är i morgon den tjugutredje, och Buckingham avseglar då med flottan.»
»Avseglar i morgon, säger ni — vart seglar han?»
»Till La Rochelle.»
»Han får inte segla!» utropade mylady, glömmande sin vanliga sinnesnärvaro.
»Var lugn», svarade Felton, »han kommer inte att segla!»
Mylady darrade av glädje, hon kunde läsa i djupet av den unga mannens hjärta, och där stod Buckinghams död skriven med stora bokstäver.
»Felton», sade hon, »ni är stor som Judas Maccabeus! Om ni dör, dör jag med er, det är allt vad jag kan säga er.»
»Tyst», sade Felton, »vi äro framme.»
Man lade till vid fartyget.
Felton steg först upp på fallrepstrappan och räckte handen åt mylady, under det matroserna understödde henne, ty havet var ännu mycket upprört. Om ett ögonblick var man på däck.
»Kapten», sade Felton, »här är den person, jag talat med er om och som ni måste föra välbehållen över till Frankrike.»
»Mot en betalning av tusen pistoler», sade kaptenen.
»Jag har redan lämnat er femhundra.»
»Alldeles riktigt», svarade kaptenen.
»Och här äro de andra femhundra», sade mylady och lade handen på guldpåsen.
»Nej», sade kaptenen, »jag har givit den här unga mannen mitt ord, och det står jag vid: de andra femhundra pistolerna utbetalas inte förrän vid framkomsten till Boulogne.»
»Och ni tror, att vi komma fram dit?»
»Ja, i gott behåll, så sant jag heter Jack Buttler», sade kaptenen.
»Nåväl», sade mylady, »om ni håller ord, så är det inte bara femhundra, utan tusen pistoler jag kommer att ge er.»
»Hurra för er då, min vackra dam!» skrek kaptenen. »Och måtte Gud ofta skicka mig sådana passagerare som ers härlighet!»
»Under tiden och medan vi vänta därpå», sade Felton, »för ni oss till den lilla viken vid… Vår överenskommelse var, som ni vet, att ni först skulle föra oss dit.»
Kaptenen svarade med att kommendera de nödiga manövrerna, och vid sjutiden på morgonen kastade det lilla fartyget ankar i den angivna viken.
Under denna seglats hade Felton berättat allt för mylady, hur han, i stället för att begiva sig till London, hade hyrt det lilla fartyget, hur han återvänt och hur han klättrat upp för muren på så sätt, att han i fogarna mellan stenarna, allt eftersom han klättrat upp, slagit in järnhakar för att få stöd för fötterna, och hur han slutligen bundit fast repstegen vid fönstergallren; det övriga visste mylady.
Mylady å sin sida sökte uppmuntra Felton i hans beslut; men redan vid de första ord hon yttrade, märkte hon, att den unga fanatikern snarare behövde hejdas än uppeggas.
Det blev överenskommet, att mylady skulle vänta på Felton klockan tio, och att, om han då icke hade återvänt, skulle hon fortsätta resan.
I så fall skulle han, under förutsättning att han vore fri, söka upp henne i Frankrike, i karmeliterklostret i Béthune.