Den bergtagne/Andra stycket
| ← Första stycket. |
|
Tredje stycket. → |
Andra Stycket.
Torger var i den ålder, att han tog till att tänka på flickor. Men än mera tänkte han på visor. Han tyckte att det lockade och sjöng både från skog och mark, men allra mest inom honom sjelf, när han lät igen ögonen. Han mindes strömkarlens spel, och efter den tonen sökte han i alla sina egna visor, men han fann den aldrig. Ibland tyckte han sig hafva funnit den och den visa han sist hade gjort var alltid den bästa, men der var ändå något som felades, och så kände han, att han bar något oförlöst inom sig, och att detta just var det djupaste. Men glad var han. Lifvet låg så solblankt för honom, och han slapp att slita på lexan i skolan och for presten. Fadern gaf honom lof att ställa för sig som han ville, och så drog han med fiolen omkring i skog och mark. Och solstrålarne och fåglarne, björksuset och fjällvinden, forsens brus och bäckens sorl, boskapen och vallhunden, ja ända med grisen gåfvo honom toner i fiolen och ämne till nya visor. — Och nu var han icke längre blyg för att låta fadern höra hvad han spelade. Gamle Jon log, tänkte på sin ungdom och runkade hufvudet efter takten i sonens spel; han gladdes åt att se vingarne växa på den unge örnen. Torger fick nu följa sin far, när han skulle ut och spela, och då sutto dessa båda och lekte i hop på fiolerna. Torger var icke litet stor på det, när folket i bygden begynte säga: „pojken rår snart, du Jon!“ Men ensam fick han icke lof att fara, och icke heller utom bygden. — Han kommer tids nog på villospår, sade fadern.
Det var icke fritt för att flickorna togo till att se efter den unge, raske spelmannen med det stora, krulliga håret och de tindrande ögonen. Det stod alltid an skock flickor kring pallen, der han satt, och Torger tyckte han spelade bäst, när flickorna sågo på honom. Men Karin trängde sig aldrig fram, hon stod förr borta i en vrå, der han icke kunde se henne. Han hade icke språkat med henne på det sista, och han tänkte icke mera på henne än alla de andra, utom då han i bland grunnade på, om det inte var något särdeles rart med henne.
Torger gick och arbetade med en visa, som han icke kunde få som han ville. Fadern hade berättat honom om en prinsessa, som var bergtagen och som de ringde ut ur berget med kyrkklockorna, och detta skulle in i visan. Det var en Lördagsqväll, och fadern bad honom se efter ett får, som var bortkommet, ty bröderna voro trötte. Torger gick och letade efter fåret mest hela natten, utan att hitta det. Trött som han var, satte han sig att hvila på sitt gamla ställe i fjällskåran vid forsen. Han hade icke varit der så ofta, ty han hade haft liksom en räddhåga för det efter den qvällen han tyckte sig ha sett strömkarlen. Men nu var der så fridsamt i den dimmiga sommarnatten. Det var som om forsen hade blifvit saktfärdigare i målet och bara söfde honom. Han tänkte på strömkarlen, på prinsessan i berget, på kyrkklockorna och visan; allt gled samman i toner — och så sof Torger. — Bäst som det var, vardt han lyft och buren af osynliga händer, berget sprack upp med en förfaslig smäll, in bar det med honom, och så röko bergväggarna åter i hop, så att berget ristade. Det var klart, att det var han, som var bergtagen, och icke prinsessan. Det var svalt och halfmörkt derinne; han såg ingen menniska, utan hörde bara den ihåliga klangen af vatten som dröp, af stenar som vältes. Han trefvade sig fram efter våta bergväggen, då slog en låt emot honom, väggarne gåfvo efter, taket lyfte sig och han såg långt igenom sal efter sal, glimmande af silfver och guld på stolpar af lågande eld. Och fram ur väggarna och bakom stolparne kryllade det af leda småtroll, tjutande, skuttande, stupande kullerbytta fram emot honom. Fioler hade de mest alla, och de gnedo på dem, ristade sina röda topplufvor och åto mest upp honom med ögonen.
— Hoj! — vi ska’ lära dig spela! — hoj! — vi ska’ lära dig spela! Torger klämde sig tätt till väggen och bad i sin nöd om frälsning — de kommo allt vältrande inpå honom — då hörde han brådt en kyrkklocka ringa, berget remnade, dagen bröt in, trollena vardt bleka, och der i sprickan stod en ung flicka. Han kände henne, det var Karin, och det var hon, som ringde med kyrkklockan. I det samma rös han till af köld, ref sig i ögonen, hade han drömt? Der stod solen allt högt på himlen, forsen sjöng gladligt sin starka visa, daggen tillrade på björklöfvet och blommorna, kyrkklockeklangen bars än en gång upp genom bergskåran, folk gick till kyrkan med psalmbok i händerna — och der öfverst på fjelltoppen rakt mot den djupblå himlens grund stod en flicka. Det var hon, det var Karin. Hon skuggade med handen för solen och såg ned öfver bygden; det hvita hufvudklädet lyste. Och då sprang visan fram som genom ett under, och han tog alltsamman i famn: solskenet, Söndagsfriden, lifsglädjen, tacken öfver att vara kommen ur berget, flickan på fjälltoppen, psalmboken. Aldrig hade Torger varit så glad. Han andades den rena morgonluften som en förlöst, tonerna strömmade från fiolen, och flickan kom skridande allt närmare mot honom, medan han spelade. Stadig och fast steg hon från sten till sten, och då gick det i detsamma upp för Torger, att det måtte bli hon, han skulle ha, om han skulle ha någon flicka.
— Far, du får gå ned till Sylfest och fria för mig till hans dotter, sade Torger, då han väl var hemkommen.
Jon såg handfallen på sonen, så log han. Det fins aldrig en gris så liten, att han inte slår krull på svansen, sade han.
— Det gör det samma, om jag är ung; jag kan tjena många styfrar med fiolen, om jag bara får fresta, och nu vill jag fresta. Torger gjorde ett kast med hufvudet.
— Men du känner då inte stort till flickan, sade fadern, då han såg, att Torger tog det allvarsamt.
— Jag vet då så mycket, att hon är den enda, som begriper sig på mitt spel, sade Torger.
— Jag har inte något mot flickan, jag, svarade fadern, du kunde fått den, som värre var. Men du känner till Sylfest och vet hur det är oss emellan. Jag vill inte gerna hafva något med den karlen att göra.
— Karin är inte af hans ätt, svarade Torger. Du vet, att hon bara är styfdotter, och jag tänker han är glad att släppa henne från sig.
— Kan vara, men inte upp till oss.
Torger satt en stund. All den årslånga orätt, som skilde gårdarne, rann honom i hågen. Så vill jag ut och färdas, far. Jag gitter inte vara här i bygden längre.
Jon bet litet i läppen. Du skall få fara, om du lofvar mig hvad jag nu säger: du skall läsa Fader vår morgon och qväll, du skall inte smaka bränvin, du skall inte bruka knifven om du blir ond, du skall inte låta dåra dig af loford, och du skall inte skämta för länge med flickor.
Torger lofvade det, och så for han med fiol-lådan på ryggen och matsäckspåsen på ena axeln.
En god tid efter mötte Jon Karin på vägen.
— Jag skall helsa dig från Torger, sade han.
— Tack. Är han sjuk?
— Han är bortfaren.
— Så.
— Han tjenar stora penningar med fiolen i grannbygderna, sade Jon. Han har spelat kapp med Luraasen och Knut Harding och bytt polskor med dem.
— Han var duktig till att spela.
— Jag skrifver till honom i morgon.
— Du får helsa.
— Tack, det skall bli. Farväl.
Den vintern frestade Jon att komma så mycket som möjligt i lag med Karin. Han sporde också andra efter henne, när det kunde bära så till, och han hörde icke annat än att det var en bra flicka på alla vis. Det enda kunde vara, att hon var väl stillfärdig af sig. Hon trifdes just inte hemma, menade folk, ty både styffadern och hans söner voro elake vid henne, och hennes mor vardt kastad mellan dem som en vante. Hon hade då också tagit Sylfest bara för penningarne, för hon hade varit enka och visste inte huru hon skulle få bergning åt sig och sin lilla flicka.
Då det led mot våren och längtan kom i luften, fick Jon ett gråtmildt bref från Torger, om att han trånade så efter hemmet, men han tyckte inte att han kunde komma, så länge det var så ovisst med Karin. Nu hade han rönt, hur det var fatt med honom, och funnit att ju fler flickor han såg dess mer måtte han tänka på Karin. Nu var hon så gammal, att det snart kunde komma en annan och taga henne, och då finge Torger aldrig en glad dag mer. Dertill skulle fadern tänka på att det skulle vara bra för honom, som for och flög så mycket omkring bland flickor, att vara fäst vid en. — Jon satt länge med brefvet i handen. Han tyckte det hade skäl för sig, det som Torger skref, och isynnerhet det sista. Men så bad sonen honom att han skulle gå till Sylfest och få ett visst svar, så att Torger kunde ha något att rätta sig efter, när han nu kom hem. Detta var det värsta. Förleden vår hade Sylfests söner dämt upp bäcken, så att den svämmade öfver Jons egor; de hade rätt som det var stält grinden öppen, så Sylfests kreatur kommo in på grannens gärden, och hustrun måtte fara af efter dem och hafva ut dem många gånger om dagen. Och detta var ändå det minsta. Sylfest hade gått i vägen för Jon och gjort honom skada på alla möjliga sätt. Det hade varit tal om att välja Jon in i kommunalnämden, men Sylfest hade hindrat det. Jon hade tänkt på att köpa sig några hundra gödda oxar, som skulle skickas till England. Sylfest kom på det, slog af några riksdaler och fick hela handeln.
Jon satt med brefvet i hand och grunnade. Han låste ned det i kistan och tog fram det igen. Det var först en vecka efter, som han en qväll tog helgdagskläderna på sig och gick ned till Storgården. På vägen grunnade han på om det icke skulle vara möjligt att reda upp saken med ängen. Han var viss på att hela bygden skulle hålla med honom och gerna gå ed på att hälften hade hört till hans ätt, tills Sylfests folk hade tagit den med mened.
Så dunkade han på dörren och steg in. Ett spefullt löje for öfver Sylfests anlete, då han reste sig och sade: är han ute och går?
Jon satte sig ned. Sylfest hviskade några ord i örat på sin hustru, och hon bar fram öl, men i det stora silfstopet med en inlagd guldpenning på locket. Karlarne togo sig smått om sänder till att språkas vid om vädret och sista årsväxten, om alla kor, som hade kalfvat, o. s. v. Till sist kom Jon fram med sitt ärende så vackert han kunde.
Sylfest drog upp ena mungipan till ett grin.
— Det var stor heder för mig att ta ett sådant tillbud, sade han. Det skall vara en duktig karl, son din, han stod långt framme på kyrkgolfvet, efter hvad jag sport.
— Det är inte läsningen, som gör karlen, sade Jon. Torger är god till att spela han.
— Å ja, det är bra att vara duktig på något vis. Bara han får någon till att dansa, svarade Sylfest. Och så får en nu tänka på att Karin då komme till välburget folk.
— En kan vara nöjd med mindre än du Sylfest, sade Jon.
- Ja, det var det jag menade, svarade Sylfest. Hur mycket kommer på hvart af dina barn, du Jon? Blir det en byx till hvart?
Jon vardt röd, men svalde harmen. Du vet nog bäst att jag kunde egt mer än jag gör, Sylfest, och du ska inte vara så säker på ängen än. Jag ska än kunna skaffa mig min rätt. Men vill du göra mig till viljes, så ska jag lofva dig att aldrig röra i den saken mer.
Sylfest log. Det är bäst du hotar, du, sade han, en blir så skrämd af dina ord.
— Ja, håna du, sade Jon harmsen och reste sig; Vår Herre skall en gång döma mellan mig och dig Sylfest.
— Det är bäst du tyr dig till honom, sade Sylfest, för det är nog ingen annan, som vill ge dig igen ängen.
Jon ville gå. I detsamma kommo sönerna in, slängde sig på långbänken och togo af sina skidor.
— Denne här är kommen för att fria till er syster, sade Sylfest. Hvad tycker ni om det? Sönerna sneglade bort på fadern. — Hm, sade de bara med ett flin och gåfvo sig till att äta. Men det hån, som låg i deras flin, glömde icke Jon. Han skyndade sig ut, och så fort, som han gick uppför backen den qvällen, hade han icke gått förr. — Månen lade sitt gula sken öfver snödrifvorna, som ännu lågo alnsdjupa hvart man såg, men Jon vånnade det icke. Det var också en så underlig oro och ett sådant lenväder i luften. Vid himmelbrynet lågo tjocka klungor af kolsvarta skyar, som kommo vältrande fram. Det vardt visst oväder till natten. Jon såg efter om alla dörrar voro väl stängda, och så lade han sig. Han var icke god till att säga ett enda ord till hustrun om det som hade händt.
Kaxen på storgården såg med ett förnöjdt grin genom rutan efter Jon. Han såg också månen skina öfver de hvita egorna och tänkte: allt det som jag ser från fönstret är mitt. Så åt han sig mätt och god, låste upp sin kista och såg efter om de blanka silfverriksdalrarne lågo der alla, och dermed lade han sig ner.
Fram på natten vaknade Jon vid ett fasligt dån. Åskan körde, regnet sqvalade, vinden tjöt genom bergsklyftan, skreden lossnade och åkte ner; det small som kanonskott långt borta. Jon låg i sängen och skalf, han fick ingen blund i ögonen. Då kom med ens en vindil, som lyfte hela huset, rutorna sprungo sönder, allt som hängde på väggen damp ned, sängarne ristades — så kom ett fasligt dån, som om himmel och jord brakat i hop. Herre Jesus! ropade Jon och sprang ur sängen, han såg genom fönstret något som en vidunderlig stor orm sno och vända sig, lågande som eld. Så vardt allt stillt.
Då det ljusnade stod Jon vid fönsterstolpen och såg ut. Hvar var Storgården? — Sylfest, hela hans ätt, penningar, kreatur, egor — alltsamman var bortsopadt, struket från jorden på en enda natt. Men hälften af ängen, den som med rätt hörde Jon till, låg oskadd och vette intill Jons gärdesgård. Skredet hade gått rakt efter bäcken, som hade varit gränsskälet förr i tiden. Blek stod Jon der, han knäppte bara i hop händerna om fönsterstolpen, en tår kom rinnande — det var Vår Herre, som hade dömt mellan honom och Sylfest!