Den bergtagne/Sjunde stycket
| ← Sjette stycket. |
|
Åttonde stycket. → |
Sjunde Stycket.
Dagen efter satt presten i sitt arbetsrum, då det knackade stilla på dörren. Kom in! ropade han, och Karin kom in. Hon hade sin bästa stads på sig, en hvit näsduk höll hon i händerna. Hon vardt stående vid dörren, efter som presten satt och skref. Ändtligen lyfte han på hufvudet och såg bort.
— Var det något du ville?
— Jag ville gerna få språka litet med pastorn.
— Vänta litet — var snäll och sätt dig ned så länge. Och presten tog åter i att skrifva. Karin blef stående; hjertat hade hamrat så hårdt då hon gick uppför trappan, men nu gaf det sig. Hon såg sig kring i rummet. Borta på ett skåp stod ett timglas. På väggen hängde en stor tafla öfver domedagen; eljest var det ogrundadt med böcker der inne.
— Nå, hvem är hustrun? frågade presten ganska blidt, då han hade slutat att skrifva.
— Jag är hustru till Torger spelman.
— Såå. Presten tog på sig glasögonen, som legat utmed honom på bordet, och stirrade länge och hvasst på Karin. — Han är hågad på dryckenskap, din man.
— Inte det jag vet, och jag har varit gift med honom nu i sju år.
— Har du bud från honom?
— Nej, men jag vill be om fred for honom.
— Fred kan icke någon menniska ge den får han bedja Gud om, när han först ångrar sin synd och omvänder sig.
— Det är inte det jag menar, svarade Karin fast. Han skulle hafva fred med Gud, om han fick vara i fred för dig och dina.
— Hvad menar du? sade presten, vände sig i stolen och satte stora ögon i henne.
— Jag menar att om han kommer i olycka, så har du hans lif på ditt samvete, sade Karin med darrande målföre.
— Jag talar icke af mig sjelf, min goda hustru, svarade presten. Jag är här som Herrens tjenare, och pligten att vittna om honom kan stundom falla sig tung.
— Inte tror jag den faller dig så tung, svarade Karin modigt, annars orkade du inte se på all den olycka du har gjort.
Presten vardt än mera handfallen. Så hade ännu ingen talat till honom. Han gjorde sig så lugn han kunde och sade: sätt dig ned, hustru lilla, och säg fritt ut hvad du menar.
— Tack, jag kan godt stå, svarade Karin. — Jo, jag menar det, att du tror att du kan säga till oss och göra med oss nätt som du vill, för det att vi äro bönder och inte boklärda. Men så mycket se vi i alla fall, att det du kommer med icke är den rätta kristendomen.
— Och hvad är då den rätta kristendomen? sporde presten, medan ett hånande leende drog sig öfver hans anlete.
— Jo, det skall jag säga dig, om du inte vet det förr, svarade Karin lugnt. — Det är den, som kan ge mig tröst och göra mig bättre. Men du bara skrämmer folk och gör dom inte bättre. Här var likare i bygden innan du kom. Då voro folk snälla, hjelpsamma och glada åt hvarandra — nu äro de sura, tvära, misstrogna, nu klaga de på hvarandra för dig, nu hyckla många, för om du tror att de mena någon ting, alla dessa, som jama med dig, så tar du miste.
— Icke är jag kommen för att sända fred på jorden, utan strid, säger Jesus. Du skall veta att det är något som heter den smala vägen, och den kan man inte gå med skratt och lek och dans. Och om det var den lycka bygden hade, innan jag kom, att dansa och rumla och skoja, så kunna vi tacka Gud att vi fått ända på det.
— Här har aldrig varit skoj och rummel, utan bara oskyldig rolighet. Och gamle presten talade tidt om att det högsta en kunde nå här nere, det var att tro som barn och vara glada som barn. Och Torger och jag hafva aldrig varit så glada och tacksamma mot Gud, som efter en sådan Söndag.
— Du vill således att jag skulle taga synden under armarne? Att jag skulle predika uppenbar synd, som dans och spel?
— Hvar står det skrifvet att dans och spel är synd?
— Det står i bibeln.
— Inte i den jag har läst. I min bibel står det att Jesus gick på bröllop och gaf dem vin då de hade druckit upp det de hade, och der står, att David dansade och var spelman med. Och Mårten Luther var så dan efter spel och många med honom, som kunde vara fullt så goda kristna, som någon här.
— Nå — den gamla lexan om David — sade presten öfvermodigt; — det var andlig dans det.
— Var det andlig dans? Det står att han hoppade och sprang, så att hans hustru tyckte det var ohöfviskt och skämde på honom. Men det vardt hon, som vardt straffad, och inte han. Och var det andlig dans, så måtte de ha dansat bra andligt här i bygden.
— Är du kommen och vill träta med mig? sade presten och sköt pannan i rynkor.
— Nej, jag är kommen och vill säga dig sanningen, för det vågar ingen utom jag, och jag vågade mig inte heller till det, om det inte vore för Torgers skuld. Du kan nog vara lärd och begripa dig på mycket, men folk begriper du dig inte på. Du dömer alla efter dig sjelf och vill att alla skola vara som du. Detta tror jag inte är rätt, för liksom Gud inte har gjort två blad lika, så tror jag också, att en är skapt till ett och en till ett annat. Och hade du sett Torger sådant handlag han hade med fiolen ända sedan han var liten pojke; hade du sett hur barnaglad han var för hvar ny visa han hade gjort, och hur han tackade Gud och hur mild och god han var, hade du hört honom spela Söndagspsalmen för mig — så skulle du nog säga att han var skapt till spelman, och så skulle du inte skamfarit honom, som du gjorde. Och Karin lade anletet ner i sitt förkläde och tog i att gråta.
Presten vardt rörd vid att se henne gråta; han reste sig, kom bort och lade handen på hennes hufvud. — Stackars hustru! sade han, — jag tror nog det kan vara ärligt menadt, men det är ofta en får säga ifrån sig just det som kött och blod hänga fastast vid, och det är ingen, som kan vara skapad till synd. Du behöfver också få dina ögon smorda med ögonsalva och omvända dig. Karin gjorde ett kast med hufvudet. — Det tarfvas inte att du stackrar mig, sade hon harmsen — för jag vill inte tigga nåd af dina händer, liksom alla andra. Jag skall nog finna vägen till vår Herre utan dig. Men du, som predikar omvändelse för alla andra, skulle tänka på att du tör behöfva omvända dig sjelf med, kan hända. Presten vardt både blek och röd. — Du vill kanhända omvända mig, sade han till sist spefullt.
— Det tänker jag inte, men jag säger det som sant är. Och när du talar om Jesus, så tala om att han välsignade småbarnen, att han inte ville kasta sten på qvinnan, som gjort hor — —
— Och att han dref ut med gissel alla dem, som vanhelgade hans hus, och ropade ve! öfver dem, som vänta att komma in i himmelriket bara med att säga Herre! Herre! de som bygga sitt hus på sanden.
Karin vardt lugnare, då presten tog så hårdt i. — Jag vill inte träta med dig. Jag vet bara att jag är döpt och i dopet vardt jag Guds barn, och der lofvade presten mig salighet på den tros bekännelse jag der aflade och läste Guds frid öfver mig. I den tron vill jag lefva och dö och den friden vill jag hafva.
— Det är just den friden jag bjuder dig, goda hustru, sade presten, — men den hör inte ihop med fiolspel den.
— Jo, för Torger hör den ihop med fiolspel; allt godt hos honom hör ihop med fiolen. Och derför ber jag dig, lägg inte vår husfred öde, gör honom inte från en duktig karl till en skröplig menniska.
— Jag skall stå Gud till svars för alla själar i hans församling, sade presten allvarsamt; — jag kan inte göra åtskilnad på folk. — Har du mer att säga?
— Nej, jag har inte det. Men månn’ tro inte ansvaret blir tungt att bära?
— Det blir min sak och inte din, svarade presten hårdt.
Karin gick. Men en lång stund efter hörde de presten gå upp och ned på golfvet med tunga steg och tala högt for sig sjelf.
Då Torger kom hem igen, snörade Karin hans matsäckspåse och sade: — Nu får du ut Torger och plocka ihop något till huset. Här kan en karl, som du, inte vara längre, och jag ställer med torpet så länge.