Den bergtagne/Åttonde stycket
| ← Sjunde stycket. |
|
Nionde stycket. → |
Åttonde Stycket.
Tyngre färd än den Torger nu gick, hade han sällan gått. Det var nu så, att när han var hemma i sin stuga och i lag med Karin, kände han sig åter fri och lycklig. Hennes starka tro och hennes lugna väsen styrkte honom. Men när han blef ensam, kommo prostens ord efter honom. Det hade varit en så förfärlig stund, den på bröllopet, att den icke lätt vardt glömd. Det kom för Torger, att något illa måtte komma att hända på denna utfärd. Han, som hade en sådan håg till att vara hemma, skulle nu inte få lof till det längre. Det syntes honom, som om han nu skulle börja på ett långt och tungt lif. Tills nu hade det varit solsken, lycka och fred. På fjället hade tankarna kommit vältande inpå honom, så han var glad då han slapp hem. Då han nu gick med fiollådan på ryggen genom stenuren, var det som om bergknallarne reste sig vreda upp mot honom i dimman, och han mindes Sylfest och hans ätt, som Herren utplånade från jorden, för att de hade syndat. Han nådde så långt som till granskogen. Der satte han sig på en stock och torkade svetten af sig. Skulle han gå hem igen och börja ett annat lif och slita med sina händer, som alla andra? Men hvad skulle det så bli af Karin och lille gossen? de skulle hafva mat och kläder, och han var inte en sådan arbetskarl, att folk stort kunde bruka honom. Nej, han fick nog hålla på med fiolen, och var det sant, som Karin sade, att det var hans kall i lifvet att vara spelman, så kunde det inte vara synd i det. Sålunda satt han och grunnade för sig sjelf; tankarne gingo i en och samma ring. Så suckade han, lade fiollådan på ryggen igen och vankade vidare fram. Han gick förbi gård på gård, der han förr hade varit en kärkommen gäst. Nu tordes han inte gå inom och be om en skål vassla. Bygden var nu rensad från allt orent, och han var den orene, som skulle sopas ut. Derför var han också nu stadd på flykt.
Detta tungsinne låg öfver honom, ända tills han kom om fjället, ned i grannbygden. Här var det vidare och lättare att andas, folk voro mera vänliga, nu fick han lof att fresta att gå fram; han kunde inte vända längre. Det spordes snart, att Torger spelman var kommen till bygden, och folk kappades om att få tag i honom. Torger hörde den gamla klangen i sin fiol; den glädje han skapade kring sig gjorde honom godt, och han tjente pengar. Det var som om minnena från hembygden nu eggade honom att lägga all sin kraft i spelet; folk skulle då få höra att det var detta han var skapt till och inget annat.
Så var det en dag som det kom bud till honom från skrifvaren, att han skulle komma dit upp; det var en främmande man der, som ville språka med honom. Fiolen skulle han taga med. De visade honom in i skrifvarens förmak, och der satt den främmande och talade med qvinfolkena. Det var en starkt bygd, rakvuxen karl med ett par spelande ögon och ett fint leende kring munnen. Då Torger kom in, spratt han upp från stolen. — Nå — se der är mäster-spelmannen — nu skall du spela för mig, ty jag är också spelman! Torger såg på honom. Hvad var detta för en, månn’ tro? Han tog sin fiol ur fodralet och bad att få en pall, för en sådan var han van att sitta på. Och så spelade han den första visan. — Bra! bra! ropade den främmande och klappade i händerna. — Mer, mer. Och Torger spelade „Nordfjordingen.“
— Har du sjelf gjort den? sporde den främmande. Nej, det hade han inte.
— Nå, så spela en, som du sjelf har gjort, bad han. Torger vardt liksom skamsen. — Du skall få höra „Strömkarlen“, sade han. Och han till att spela „Strömkarlen.“ Men nu var det kommet lif i armarna! Han kunde inte stanna; den ena visan och polkan gled i den andra och sist dref det in i „Karipolskan“ — med forsen, berget, elfvens brus, hemmet och hon, som ringde honom ut med kyrkklockan.
Den främmande satt som fängslad. — Då sista stråkdraget klang, spratt han upp, for bort till Torger och ristade honom i båda axlarne. — Nej, men det är makalöst! har Ni hört sådant förr? och han vände sig till de andra. — Det är detta naturegna, den starka undertonen, detta sus och brus från skog och fors — jag får det aldrig, aldrig om jag lärde på det i hundra år. Hur gammal är du?
— Trettio år.
— Och du har lärt dig sjelf?
— Far min lärde mig, och han lärde af sin far; vi ha varit spelmän så långt ätten mins.
— Nej, men att du skall gå här i en bondbygd och bara spela på bröllop och kalas — det är då för galet. Du får lof att komma ut! — har du aldrig tänkt dig det?
— Nej, jag kan inte säga. Jag tror inte jag kan bli likare än jag är.
— Hå—hå—jo, du kan bli likare! Tag hit min fiol. Nu skall jag spela för dig. Och han fick fiolen; Torger stirrade på den; en sådan fiol hade han inte sett förr. Han var så fin, att det sken af honom lång väg.
— Hvad är du för en karl, om jag törs fråga? sade Torger.
— Jag heter Ole Bull, har du hört talas om honom?
Torger satte stora ögon i honom. — Nej, är du Ole, du? ja jag skulle mena det, att jag hört talas om dig!
Och Ole Bull spelade. Det var „Säterbesöket“, och han lade in i det visor och folktoner, ibland gråtande, ibland skrattande. Munnen på Torger vardt allt mer och mer öppen, ögonen mer och mer blanka och stora, och då Ole Bull drog sista stråkdraget, satt han rent som förstenad och stirrade på honom. Händerna hade han lagt ihop kring fiolhalsen, och en tår kom rinnande och dröp ned i hans knä. Ole Bull slog in i en ny ton. Den var så klagande, det var en bön från en som var i nöd, och gråten lekte in i bönen och sorgen löste upp sig i toner. Tårarne strömmade ned för anletet på Torger: han tänkte på sig sjelf. Det var som om isen kring hans hjerta smalt, som om stenen vardt frånvältad. Nu skulle ingen komma och säga att tonerna voro ett djefvulens verk!
Då drog Ole Bull ett långt stråkdrag — och så var det slut.
— Nå, hvad tycker du om mitt spel? sade han.
— Jag trodde inte, att en menniska kunde spela slikt, svarade Torger rent blek.
— Har du håg till att spela så? vill du fara med mig till utlandet? sporde Ole Bull. — Det är i senaste laget, men än kan det gå.
Torger såg så undersamt på honom, så sade han: — hm — du narras väl med mig, nu?
— Nej, det är mitt allvar, sade Ole Bull. — Om en vecka på dagen far jag härifrån. Då kan du möta mig här, jag skall bekosta resan. — Det är ett snille, sade han på samma gång hviskande till skrifvaren, — det skulle vara synd, om han skulle gräfvas ned här uppe. Skall det varda allvar med norsk tonkonst, så är det sådant folk, som skall komma och skapa henne.
Torger kände sig, som om han vardt lyft från marken.
Fjället sjönk ned, dimmorna remnade och han såg ut öfver ett vidt, solljust land. Dit gick hans lifsväg här efter dags. Då runno honom brådt i hågen Karin, stugan, lille Jon. Det gick en sky för solen.
— Jag har käring[1] och barn, sade han stilla.
— Vi skola nog inte glömma dem, sade Ole Bull. — När du nu kommer med mig till staden, skall du spela med mig på konsert, och då skall du tjena hundra daler qvällen, medan du nu tjenar tre.
— Du säger inte sant, vet jag, sade Torger mod tindrande ögon. — Gud välsigne dig! Han for bort och kysste Ole Bull på hand.
— Och så skola vi allesamman lägga något i Torgers fiol — var så god skrifvare — upp med pungen — och ni med, sade han till qvinfolkena. De logo och kommo dragande med sina slantar, och Ole Bull lade till en blå sedel[2]. Torger fick tårar i ögonen af bara glädje; han gick rundt om och tackade. — Och så får jag fara hem straxt och säga ifrån.
— Ja far du, och så möter du här på dagen — på dagen — du kommer i håg det!
— Det skall jag nog komma i håg.
Så lätt hade Torger icke varit på foten sedan den dagen han skulle hem och fria till Karin. Han snarare sprang än gick. Han jodlade och sjöng, då han gick upp genom skogen. Då han kom upp på fjällvidden, måste han hvila litet. Han satte sig på en mossgrodd sten och tog fram fiolen. Han spelade en brudmarsch. Det var sin unga lifslycka han spelade fram till kyrkan. Men det var som om tonerna icke ville låta deruppe; han såg på fiolen och strök på — nej. Så lade han ned honom i fodralet igen. — Det är bara pojkspel allt ihop, sade han. — Inte rör jag fiolen nu, förr än den kan låta som Ole Bulls.
Han kom springande in till Karin, så hon rent sqvatt, der hon stod och rörde i gröten.
— Nu duger jag inte längre till spelman Karin, sade han och slängde fiollådan på sängen; — uff, jag har gått mig rent svett.
Karin såg det leende anletet, hon kunde inte rimma i det i hop med orden. — Hvad för en prest har nu predikat för dig? sade hon.
— Jo det har Ole Bull, nu har jag hört Ole Bull, du.
— Du säger inte sant, vet jag!
— Jo du, och du har aldrig hört sådant! Var det inte som om fåglarna sang i trädtopparna, och så kom en fram till sätern och det var ännu tidigt på morgon, och så löste de boskapen, och du hörde tydligt bjellran, och vallpojkarne blåste på lur åt hvarandra, och så kom spelmannen slängande med fiolen och spelte upp en polska, och boddejorna dansade och skrattade, och vandringsmannen kom drasslande med renseln och satte sig vid spiselden, och så sjöng han och talade om allehanda berättelser för dem — ja du har aldrig hört slikt i dina lifsdagar. Och de fina tonerna, de voro liksom söta, så en kunde smakat på dem, och de grofva de voro så runda, så en kunde trilla dem bort efter golfvet.
— Men han når då inte dig, Torger, när du spelar „Strömkarlen.“
— Å hoj, var det likt något det! Jo du skulle bara hört honom. Jag är rent som en småpojke mot honom. Det är inte annat än gnäll och grin jag får fram ur fiolen nu, tycker jag. Och jag begriper mig så grant på det. Det var jemt något, som felades i mina visor, som jag inte fick fram, så som jag hade tänkt det. Och nu tycker jag, att jag mest ingenting har fått fram. Men han fick det fram han; han lät liksom upp för allt det tunga, som låg i mig, och jag skall lära det, jag med.
— Jag tycker du är duktig, som du är, Torger.
— Å men jag skall bli duktigare du, jag skall bli så duktig, att sjelfve presten skall till att dansa när han hör mina polskor. För vet du hvad han sade, Kari?
— Nå?
— Han sporde, om jag vill fara med honom utomlands och lära; han skulle bekosta hela färden.
Karin vardt blek. — Det är då inte möjligt, vet jag.
— Jo, det kan du lita dig på, för jag var ett snille, som skulle fram, sa’ han, fast jag var i gamlaste laget.
— Det visste nog jag förr det, Torger, att du var något särdeles.
— För här duger det inte att vara, ser du, här kryper en bara kring sig sjelf.
— Och du tog mot tillbudet?
— Jag sa’ att jag först ville språka vid dig och ställa mig i ordning. Hvad menar du nu, Kari?
Karin såg framför sig. Hon såg sig sjelf sitta ensam de långa vinterqvällarne; hon såg sig slita och träla for lifsuppehälle till sig och gossen.
— Här är inte mer än en ting att mena, sade hon stillt. — Far du i Guds namn, jag skall nog sköta för mig och barnungen.
— Nej, på sådant tåtarvis stryker jag väl inte ifrån dig heller. Se här har du till att börja med. Han lade fram allt det han hade tjent på vägen. — Och så skulle han taga mig med till staden, sa’ han, och så skall jag tjena hundra daler för qvällen, medan jag nu tjenar tre, sa’ han, och dem skickar jag allesamman till dig.
Karin fick tårar i ögonen. — Nej detta är rent för mycket. Gud är god mot oss, och nu ljusnar det för dig med, Torger. Nu tviflar du väl inte på, att du är skapt till spelman?
— Nej, nu tviflar jag inte — och jag skall spela och jag skall göra visor; det var, som om de kommo rännande på mig, då jag hörde honom.
I god tid gaf Torger sig på väg. Han hade en duktig matsäck med, sin bästa tröja och ett par nya skor. Torger var så uppfyld af allt det stora, som väntade honom, att skilsmessan inte tog honom så hårdt. Karin sträfvade med att svälja gråten, men då hon stod med gossen på armen på dörrhällen och såg honom gå rask och lifsglad ned för backarna, då måtte hon sätta sig på tröskeln och storgråta. Så tackade hon Gud för allt och bad godt för Torger.
Allt gick väl, till dess Torger kom på fjället. Då kom det på en så stark dimma, att han inte kunde se handen för sig. Torger menade att han skulle hitta fram i alla fall, men allt som han gick och gick, kom han inte till folk. Torger såg att det var ingenting annat att göra än att lägga sig till på fjället om natten och vänta tåligt tills dimman lättnade. God matsäck hade han och eld kunde han göra upp med enar. Så satt han der och väntade.
Fram på morgonsidan var dimman lika tät, och Torger såg sig ikring till alla sidor, om han inte skulle känna igen sig. Nu fick han ge sig i väg, om han inte skulle komma för sent. Han gick på måfå tills han vardt rent uttröttad. Då remnade dimman, och han kände igen sig. Han hade gått i ring och norr åt i stället för åt söder. Nu var han kommen till en sidodal, och det var omöjligt att hinna fram i tid. Som om det gälde lifvet sprang Torger framåt med gråten i halsen och fiollådan på ryggen. Drypande af svett och så trött, att han knappt kunde stå, hann han fram till skrifvaren.
— Ja — nu kommer du för sent. Bull är rest for en god stund sedan, han väntade på dig i längsta laget.
Det var som om Torger skulle segna till jorden. — Hvart for han? stönade han halfhögt.
— Till Italien.
— Är det långt dit?
— Ja, det är först genom många bygder, och så öfver ett stort haf, och så genom många främmande länder.
Torger måtte hålla sig i dörrstolpen.
— Men det var väl det bästa för dig lika väl, Torger, sade skrifvaren, det är inte så godt att färdas i främmande land, ser du, och så är du för gammal till att börja lära nu. Du skulle inte utstått all den striden och mödan, och du kom att längta för mycket hem.
— Jag gjorde väl det, hviskade Torger, hvit som ett lakan.
— Hvad för slag? dånar du? ropade skrifvaren förfärad.
— Jag sprang rent för fort, sade Torger. — Det gör ingenting, jag kommer mig snart. Ja, ja, farväl och tack för underrättelsen.
Torger raglade ut genom dörren, skrifvaren stod och såg efter honom genom fönstret. — Stackars karl! det var synd om honom! sade han och gick så in på sitt skrifrum.
Torger dref fram om logen; dörren stod öppen.
Han hade sig in der och kastade sig ned på höet. Hur länge han låg der, visste han icke. Det dönade för hans öron, det svimlade tör ögonen, han kunde inte gråta — lifslycka, framtid, allt var mist, sönderkrossadt. Då han rådde med sig sjelf sprang han upp, tog fiolen och ville slå sönder honom mot väggen. Han hade allt lyft upp honom, men så var han inte god till det. Han häfde honom bara ifrån sig, kastade sig framstupa och grof hufvudet ned i höet.