Den eldröda bokstaven/Kap 13

←  Prästens vaka

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Den nya Hester

Hester och läkaren  →

XIII. Den nya nya Hester

Vid sitt senaste egendomliga sammanträffande med pastor Dimmesdale blev Hester Prynne förskräckt över den förvandling han hade undergått. Hans viljekraft syntes fullkomligt bruten, hans moraliska styrka hade sjunkit ned till en mer än barnslig svaghet. Den var hjälplöst slagen till marken, om än hans förståndsgåvor bevarade sin ursprungliga skärpa eller kanske till och med hade förvärvat en osunt uppdriven energi, som endast sjukdom kunde ha givit dem. Hon som kände till en hel följd av omständigheter, vilka voro dolda för alla andra, drog lätt den slutsatsen, att det icke blott var pastor Dimmesdales eget samvete som hade åstadkommit denna förvandling hos honom, utan att han därtill hade fallit offer för några fruktansvärda ränker, som undergrävde hans hälsa och sinnesro. Hon som visste vad den stackars fallne mannen en gång hade varit, rördes i djupet av sin själ, då han med sådan skälvande skräck hade vädjat till henne — den utstötta kvinnan — för att få hjälp mot den fiende han instinktivt hade upptäckt. Hon sade sig själv, att han hade rätt att få den hjälp hon kunde giva.

Föga van som hon under sin långa avskildhet från samhället hade varit att bedöma ont och gott efter något annat rättesnöre än det hon hade i sitt eget hjärta, insåg hon därför — eller tycktes inse — att hon gentemot prästen hade ett ansvar som mot ingen annan i hela världen. De länkar, som förbundo henne med hela den övriga mänskligheten — vare sig länkar av blommor, av silke, av guld eller vad annat ämne som helst — hade alla brustit. Men här fanns det gemensamma brottets järnlänk, och den förmådde varken han eller hon slita. Och likt alla andra band medförde även detta sina förpliktelser.

Hester Prynne intog icke längre alldeles samma ställning, som då vi sågo henne under hennes vanäras första tid. Åren hade kommit och gått. Pearl var nu sju år gammal. Hennes mor med den fantastiskt utsirade eldröda bokstaven lysande på sitt bröst hade för länge sedan blivit en välkänd syn för stadsborna. Såsom ofta händer, då en person intager något slags särställning i ett samhälle och samtidigt varken går i vägen för allmänna eller enskilda intressen och behov, hade ett slags allmän aktning så småningom växt upp för Hester Prynnes räkning. Det länder den mänskliga naturen till heder, att den, utom då dess själviskhet kommer med i spelet, hellre vill älska än hata. Hatet kan till och med genom en småningom och lugnt försiggående process förvandlas till kärlek, såvida förvandlingen icke hindras genom att man ständigt retar den ursprungliga fientliga känslan.

Men i Hester Prynnes fall fanns det inte något sådant. Hon uppreste sig aldrig mot samhället, utan att klaga underkastade hon sig dess hårdhet. Hon ställde inga anspråk på det till ersättning för vad hon hade fått lida, hon sökte icke tilltvinga sig dess sympatier. Hennes livs oförvitliga renhet under alla dessa år, då hon varit brännmärkt med vanära, räknades henne också till stor förtjänst. Då hon nu ingenting hade att förlora i människors ögon och var utan hopp och synbarligen utan önskan att vinna någonting, så kunde det endast vara en verklig kärlek till dygden, som hade återfört den vilsegångna vandrerskan till dess stig.

Det visade sig även, att under det Hester icke gjorde minsta anspråk på att bli delaktig av mänskliga förmåner — hon begärde endast att få andas den gemensamma luften och att förtjäna dagligt bröd åt lilla Pearl och sig själv med sina händers ärliga arbete — dröjde hon aldrig att bevisa sin samhörighet med människosläktet, så snart det gällde att öva välgörenhet. Ingen var så villig som hon att skänka av sitt livs nödtorft, då fattigdomen anropade henne, fastän den fattige med bitterhet i sitt hjärta kanske gav henne ett skymford i belöning för födan som regelbundet bars hem till honom, eller kläderna som hade gjorts åt honom av händer, värdiga att guldsticka en konungs mantel.

Ingen var självuppoffrande som Hester, då pesten drog fram över staden. Vid alla hemsökelser, av vad slag de än voro, allmänna eller enskilda, var hon, den av samhället förkastade, genast till hands för att bringa hjälp. Hon kom icke såsom en gäst, utan som om hon hade hört till huset, över vilket olyckan hade brett sitt mörker. Det var som om hon där i den skumma, dystra dagern var berättigad att umgås med sina medmänniskor. Där lyste den guldstickade bokstaven hugnesamt i sin övernaturliga glans; överallt annars ett syndens tecken var den sjukrummets milt brinnande ljus. Det hade till och med kastat sitt sken över den lidandes plågsamma slut, utöver tidens gräns, hade visat honom var han skulle sätta sin fot, medan det jordiska ljuset hastigt fördunklades och innan ljuset från en annan värld hade nått honom.

Vid sådana tillfällen visade sig Hesters natur varm och rik, den ömma människokärlekens källsprång, alltid redo, aldrig sinande. Hennes bröst med skammens tecken var endast en så mycket mjukare kudde för det huvud, som behövde en. Hon hade själv vigt sig till barmhärtighetssysterns kall, eller kanske det snarare var världens tunga hand, som hade vigt henne därtill vid en tidpunkt, då varken världen eller hon själv hade kunnat vänta någonting dylikt. Bokstaven var symbolen för hennes kallelse. Hon var så full av hjälpsamhet, hade så stor förmåga att verka, förmåga att känna deltagande, att många sade sig icke kunna tillägga detta eldröda A dess ursprungliga betydelse. De sade, att det betydde Able^[1]. Så stark var Hester Prynne, med en kvinnas styrka.

Det var endast när sorg och bekymmer förmörkade ett hus, som det kunde rymma henne. När solskenet kom igen, fanns hon icke där längre; hennes skugga hade svävat ut genom dörren. Den tysta hjälpbringerskan hade gått sin väg utan att kasta en blick tillbaka för att mottaga tacksamhetens lön, om det fanns någon sådan i hjärtat hos dem hon hade tjänat så nitiskt. Om hon mötte dem på gatan, lyfte hon aldrig på huvudet för att mottaga deras hälsning. Om de beslutsamt sökte tilltala henne, lade hon handen på den eldröda bokstaven och fortsatte sin väg.

Detta kunde vara stolthet, men var så likt ödmjukhet, att det hade all ödmjukhetens försonande inflytande på den allmänna stämningen. Allmänheten är despotisk till lynnet, den är i stånd att neka vanlig rättvisa, när den fordras för ivrigt som en rättighet. Men fullkomligt lika ofta skänker den mer än rättvisa, när man som despoter vilja ha det vädjar uteslutande till dess ädelmod. Då man tolkade Hester Prynnes uppförande såsom en sådan vädjan, var man böjd att visa sitt forna offer en välvilligare uppsyn än hon önskade bli hälsad med eller måhända förtjänade.

Samhällets styresmän, dess visa och lärda män, dröjde längre med att erkänna Hesters goda egenskaper och deras inflytande än folket. De fördomar de delade med detta stärktes ytterligare av ett järnhårt resonemang, som gjorde det vida svårare att förjaga dessa fördomar. Men dag för dag slätades deras surmulna och stränga rynkor ut till någonting, som med tiden kanske kunde övergå till ett uttryck av välvilja.

Detta var förhållandet med personer av rang, som av sin framstående samhällsställning ålades förmynderskapet över den allmänna moralen. Gemene man hade emellertid fullt förlåtit Hester Prynne hennes felsteg. Ja, vad mera var, de hade börjat betrakta den eldröda bokstaven som ett tecken, icke på den synd för vars skull hon hade gjort en så långvarig och ryslig botgöring, utan på hennes många goda gärningar. “Ni ser den där kvinnan med det broderade tecknet på bröstet”, brukade de säga till främlingar; “det är vår Hester — stadens egen Hester — hon som är så god mot de fattiga, så hjälpsam mot de sjuka, en sådan tröst för de olyckliga och bedrövade!”

Visserligen tvingade dem därpå den mänskliga naturens benägenhet för att berätta det värsta om sig själv — när denna natur förkroppsligas hos en annan person — att i främlingens öra viska den otäcka skandalen från en för länge sedan gången tid. Men säkert är, att i deras ögon, som talade på detta sätt, verkade den eldröda bokstaven som korset på en nunnas bröst. Den förlänade henne, som bar den, ett slags helighet, som lät henne vandra trygg bland alla faror. Hade hon fallit i rövarhänder, skulle hon ha skyddats av den. Det berättades, och troddes av många, att en indian hade avskjutit sin pil mot märket, och att pilen träffat men fallit till marken utan att ha gjort någon skada.

Den verkan, som symbolen — eller snarare den ställning i förhållandet till samhället, som angavs av den — hade på Hester Prynne själv, var stark och egendomlig. Allt det ljusa och behagfulla i hennes lynne hade försvunnit den gång hon brännmärktes, och endast lämnat kvar en naken och sträv yta, som kanske skulle ha verkat frånstötande, om hon hade ägt några vänner och kamrater, som kunde stötas bort av den.

Även det tilldragande i hennes yttre person hade undergått en liknande förvandling. Det kanske berodde dels på den utstuderade enkelheten i hennes klädsel, dels på frånvaron av alla känsloyttringar i hennes sätt. En sorglig förändring var också, att hennes rika och glänsande hår antingen hade blivit avklippt eller också doldes så fullkomligt under en mössa, att icke den minsta skinande lock någonsin kunde välla fram i solljuset. Det var delvis till följd av alla dessa orsaker, men ännu mer av ett annat skäl, som det icke längre syntes finnas något kvar i Hesters ansikte som kärleken kunde dröja vid, ingenting i Hesters gestalt, ehuru den var majestätisk och statylik, som passionen någonsin skulle drömma om att få sluta i sin omfamning, ingenting hos Hesters barm, som den ömma tillgivenheten någonsin mera skulle längta att få luta sitt huvud emot. Det var någon egenskap, som hade vikit ifrån henne och vars beständighet hade varit väsentlig, för att hon skulle fortfara att vara kvinna.

Ett sådant öde och en sådan grym förvandling undergå ofta den kvinnliga karaktären och personligheten, då en kvinna har råkat ut för och måst genomleva en tid av ovanligt hårda erfarenheter. Är hon alltigenom ömma känslor, då dör hon. Fortfar hon att leva, så blir antingen ömheten förjagad ur hennes väsen eller också — och det yttre skenet blir fortfarande detsamma — drives den ned så djupt i hennes hjärta, att den aldrig mera kan komma till synes. Det senare är kanske det sannolikare antagandet. Hon som en gång har varit kvinna och upphört att vara det, skulle i vilket ögonblick som helst kunna bli kvinna igen, om blott trollmakten funnes, som skall åstadkomma förvandlingen. Vi få i det efterföljande se, om Hester Prynne någonsin träffades av denna trollmakt och blev på detta sätt förvandlad.

Mycket av det marmorlika intryck Hester gjorde, måste tillskrivas den omständigheten, att hennes liv i hög grad hade vänts bort från lidelse och känsla till tanke. Då hon stod ensam i världen — ensam vad samhället angick, endast med lilla Pearl att sörja för och skydda — ensam och utan hopp om att kunna återvinna sin forna ställning, även om hon icke hade föraktat att hysa några sådana önskningar, kunde hon sägas kasta bort brottstyckena av sitt livs brutna kedja. Världens lag var icke någon lag för hennes sinne.

Det rådde nu en tidsålder, i vilken den mänskliga intelligensen, nyss frigjord, hade fått en handlingskraftigare och mera omfattande räckvidd än på många århundraden. Svärdets män hade kastat över ända mäktiga ädlingar och konungar. Män djärvare än de hade störtat och omgestaltat — icke i verkligheten men inom den teoriens krets, som var deras verkligaste hemvist — hela systemet av gamla fördomar, med vilket mycket av de gamla principerna var sammanlänkat.

Hester Prynne hade insupit denna nya tidsanda. Hon antog en frihet i tänkesätt, som vid den tiden var vanlig nog på andra sidan Atlanten men som av de engelska nybyggarna i Amerika skulle ha betraktats som en dödligare synd än den, som hade brännmärkts med den eldröda bokstaven. I sin ensliga koja vid havsstranden hemsöktes hon av tankar, som icke vågade sig in i någon annan boning i Nya England — skugglika gäster, som skulle ha varit lika farliga som demoner för den, som tog emot dem, om man endast så mycket som sett dem knacka på hennes dörr.

Det är anmärkningsvärt, att personer som tänka djärvast ofta med den fullkomligaste undergivenhet finna sig i samhällets yttre bestämmelser och föreskrifter. Tanken är dem tillräcklig, utan att den behöver ikläda sig handlingens kött och blod. Så syntes vara fallet med Hester. Och likväl skulle det kanske ha varit annorlunda om lilla Pearl aldrig hade kommit till henne från en annan värld. Hon skulle kanhända ha levat i historien, hand i hand med Anna Hutchinson, såsom stiftare av en ny religiös sekt. Hon kunde i ett av sina skeden ha blivit en profetissa. Hon kunde och skulle sannolikt ha blivit dömd till döden av den tidens stränga domstolar, därför att hon hade sökt undergräva den puritanska trons grundvalar.

Men i barnets uppfostran hade moderns djärva tankar funnit något att tillfredsställa sig med. Försynen hade i den lilla flickans person givit Hester kvinnlighetens frö och blomma att vårda, älska och utveckla mitt ibland en härskara av svårigheter. Allting var emot henne; världen intog en fientlig hållning, och barnets egen natur hade någonting vrångt hos sig, som ständigt påminde om att det var något i olag med hennes tillkomst — att hon var ett utflöde av sin moders laglösa lidelse — och som ofta drev Hester att med bitterhet i hjärtat fråga sig, om det var av ondo eller godo att den stackars lilla varelsen alls hade kommit till världen.

Samma dystra fråga uppsteg ofta i hennes sinne, när hon tänkte på hela kvinnosläktet. Kunde tillvaron accepteras ens av den lyckligaste bland kvinnor? Vad hennes egen personliga tillvaro angick, hade hon för länge sedan besvarat frågan nekande och ansåg saken avgjord. Ehuru böjelsen för spekulation kanske håller kvinnan liksom mannen lugn, måste den likväl göra henne nedstämd och sorgsen; ty hon finner måhända en sådan hopplös uppgift framför sig.

Först och främst måste hela samhällsbyggnaden rivas ned och byggas upp på nytt. Vidare måste det motsatta könets själva natur eller dess långa nedärvda vana, som har blivit till natur, väsentligen modifieras, innan det kan tillåtas kvinnan att intaga den ställning, som synes rättvis och tillbörlig. Och när alla dessa svårigheter slutligen äro undanröjda, kan kvinnan icke draga fördel av dessa förberedande reformer förrän hon själv har undergått en ännu mera genomgripande förvandling, varvid kanske det fina, eteriska väsen, som utgör hennes sannaste liv, skall visa sig ha förflyktigats. En kvinna övervinner aldrig dessa problem genom någon tankeverksamhet. De kunna icke lösas, eller kunna det endast på ett enda sätt. Om hennes hjärta får övertaget, försvinna de.

Hester Prynne, vars hjärta icke längre slog med regelbundna och sunda slag, vandrade således utan ledtråd i tankarnas mörka labyrint, varvid hon än tvingades till omvägar av en oöverstiglig klyfta, än ryggade tillbaka förskräckt inför en djup avgrund. Där låg ett vilt och hemskt landskap runt omkring henne, ingenstädes fanns för henne ett hem med hemmets trevnad. Ibland grep ett fruktansvärt tvivel hennes själ, hon gjorde sig den frågan, om det icke vore bättre att genast sända Pearl till himmeln och själv ingå i den kommande tillvaro, som den gudomliga rättvisan skulle bereda henne.

Den eldröda bokstaven hade icke fyllt sin uppgift.

Men nu hade hennes sammanträffande med pastor Dimmesdale under hans nattliga vaka givit henne ett nytt ämne för eftertanke och visat henne en uppgift, värd varje ansträngning och uppoffring. Hon hade blivit vittne till den svåra själskamp prästen kämpade eller, rättare sagt, hade upphört att kämpa. Hon såg, att han stod vid vansinnets gräns, om han icke redan hade överskridit den. Det fanns inget tvivel om, att hur verksamt samvetets hemliga sting än varit, hade ett annat mera dödligt gift ingjutits i såret av den hand, som räcktes för att hjälpa. En hemlig fiende hade oupphörligt stått vid hans sida i en väns och hjälpares skepnad och hade begagnat sig av de tillfällen, som därigenom erbjödos att bringa de ömtåliga drivfjädrarna i pastor Dimmesdales natur i olag.

Hester kunde icke undgå att göra sig själv den frågan, om hon icke från början hade brustit i sanning, mod och heder, då hon tillät att prästen försattes i ett läge, där så mycket ont var att frukta och ingenting lyckobringande att hoppas. Hennes enda ursäkt låg i det förhållandet, att hon icke hade kunnat se någon annan utväg att rädda honom från ett svartare fördärv än hennes eget, än att samtycka till Roger Chillingworths plan att förbli okänd. På den bevekelsegrunden hade hon gjort sitt val och hade därvid, som hon nu insåg, valt det värsta alternativet.

Hon beslöt att gottgöra sitt misstag, så långt det ännu var möjligt. Härdad av många års svåra prövningar, kände hon sig icke längre så hopplöst oförmögen att mäta sig med Roger Chillingworth som den natten, då hon, förnedrad av sin synd och halvt vansinnig av sin ännu nya skymf, hade talat med honom i fängelset. Sedan dess hade hon mödosamt arbetat sig upp på ett högre plan. Den gamle mannen däremot hade kommit närmare hennes ståndpunkt eller kanske sjunkit under den genom den hämnd han hade förnedrat sig till.

Hester Prynne beslöt därför att söka sammanträffa med sin forne make och göra vad som stod i hennes förmåga för att rädda det offer han så tydligt hade fått i sitt våld. Hon behövde icke vänta länge på ett tillfälle därtill. En eftermiddag, då hon med Pearl begav sig till en avlägsen del av halvön, fick hon se den gamle läkaren med en korg på ena armen och en käpp i den andra handen böja sig ned mot marken, sökande rötter och örter för att av dem laga till sina läkemedel.

1. Kunnig, stark.