Den eldröda bokstaven/Kap 16

←  Hester och Pearl

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson En vandring i skogen

Ensamma i skogen  →

XVI. En vandring i skogen

Hester Prynne förblev orubblig i sitt beslut att, vilka följderna än skulle bli, upplysa pastor Dimmesdale om den rätta karaktären hos den man, som hade innästlat sig i hans liv och fått hans förtroende. Men under flera dagar sökte hon förgäves efter ett tillfälle att träffa honom under någon av de ensliga promenader, som hon visste att han brukade företaga utefter halvöns stränder eller på de skogiga höjderna i närheten. Det skulle ej ha väckt förargelse eller bragt den heliga renheten hos pastorns rykte i fara, om hon hade besökt honom i hans bostad, där mången botfärdig långt före detta hade bekänt synder, som kanske voro lika svarta som den som betecknades av den eldröda bokstaven.

Men dels fruktade hon en hemlig eller öppen inblandning från Roger Chillingworths sida, dels anade hennes skuldmedvetna hjärta misstankar, där inga sådana kunde hysas, dels skulle både prästen och hon behöva hela vida världen att andas i, medan de talade med varandra — av alla dessa skäl hade Hester aldrig ett ögonblick någon tanke på att träffa honom annat än under bar himmel.

Slutligen fick hon veta vid sitt besök hos en sjuk, dit pastor Dimmesdale hade blivit kallad att förrätta en bön, att han dagen förut hade gått för att besöka aposteln Eliot bland hans omvända indianer. Sannolikt skulle han komma tillbaka vid en bestämd tid följande eftermiddag. Därför tog Hester lilla Pearl med sig — ty hon måste ju alltid vara med på moderns vandringar, hur olämplig hennes närvaro än ibland kunde vara — och begav sig på väg i god tid följande dag.

Vägen de hade att gå, sedan de kommit över på fastlandet, var endast en gångstig. Den letade sig fram ur den hemlighetsfulla urskogen. Denna slöt sig så tätt kring stigen, stod så mörk och tät på båda sidor och visade så obetydliga glimtar av himmeln ovanför, att den för Hester gav en betecknande bild av den moraliska vildmark, där hon så länge hade vandrat.

Dagen var kylig och dyster. Över skogen låg ett grått molndok, som likväl rördes av en bris, så att en fladdrande glimt av solsken då och då lekte över stigen. Denna ostadiga munterhet befann sig alltid i bortre änden av någon lång glänta i skogen. Det lekfulla solskenet drog sig undan när de närmade sig, och lämnade de fläckar, där det hade dansat, ännu dystrare därför att de båda vandrarna hade väntat att finna dem strålande belysta.

— Mor, sade lilla Pearl, solskenet tycker inte om dig. Det springer bort och gömmer sig, därför att det känner rädsla för någonting på ditt bröst. Se nu! Där leker det, ett stycke härifrån. Stanna du här och låt mig springa och fånga det. Jag är bara ett litet barn, jag. Det flyr nog inte för mig, för jag bär ännu ingenting på mitt bröst!

— Och kommer heller aldrig att göra det, mitt barn, hoppas jag, sade Hester.

— Och varför inte, mor? frågade Pearl och stannade, just då hon börjat springa. Kommer det inte av sig självt, när jag blir en vuxen kvinna?

— Spring nu, barn, svarade modern, och fånga solskenet! Det försvinner snart.

Pearl sprang framåt med stor hast och fångade, som Hester småleende lade märke till, verkligen solskenet och stod där skrattande i dess mitt, strålande i dess glans och sprittande livlig efter den hastiga rörelsen. Ljuset dröjde kvar kring det ensamma barnet, som om det glatts åt en sådan lekkamrat, tills modern nästan kommit tillräckligt nära för att också stiga in i den trolska ljuskretsen.

— Nu försvinner det nog, sade Pearl och skakade på huvudet.

— Se! svarade Hester småleende. Nu kan jag sträcka ut min hand och fånga litet av det.

När hon försökte göra det, försvann solljuset; att döma av det strålande uttryck, som dansade över Pearls drag, skulle modern kunnat inbilla sig, att barnet hade upptagit ljuset i sig och skulle sända ut det igen med ett glitter över vägen, när de kommo till en dyster skugga.

Det fanns ingen annan egenskap, som gjorde ett så starkt intryck på henne av en ny och omedelbar kraft i Pearls väsen som detta aldrig svikande livliga lynne; hon hade icke den dysterhetens sjukdom, som nästan alla barn nu för tiden ärva, jämte skrofler, av sina förfäders sorger och bekymmer. Kanske var denna livlighet också en sjukdom, reflexen av den vilda energi, varmed Hester hade kämpat med sina sorger, innan Pearl föddes. Alldeles säkert var det ett tvivelaktigt behag, som gav en hård, metallisk glans åt barnets karaktär. Hon behövde — något som vanliga människor behöva livet ut — en sorg, som skulle drabba henne djupt och sålunda mänskliggöra henne, göra henne förmögen av deltagande. Men det var ännu tids nog för lilla Pearl.

— Kom, mitt barn! sade Hester och såg sig omkring från den fläck, där Pearl hade stått stilla i solljuset. Låt oss sätta oss ned en liten bit in i skogen och vila oss.

— Jag är inte trött, mor, svarade den lilla flickan. Men du kan sätta dig, om du berättar en saga för mig under tiden.

— En saga, kära barn! sade Hester. Om vad då?

— Ah, om den Svarte Mannen, svarade Pearl och grep tag i sin mors klänning och såg halvt allvarligt, halvt skälmaktigt upp i hennes ansikte. Hur han går och spökar i den här skogen och bär en bok med sig — en stor och tung bok med järnspännen — och hur denna fula Svarte Man räcker fram sin bok och en järnpenna åt alla, som möter honom här bland träden, och de måste skriva sina namn med sitt eget blod. Och så sätter han sitt märke på deras bröst! Har du nånsin mött den Svarte Mannen, mor?

— Vem har berättat den där historien för dig, Pearl? frågade modern, som kände igen en gängse vidskepelse.

— Det var den gamla frun i spisvrån i huset där du vakade i natt, sade barnet. Men hon trodde, att jag sov, när hon talade om det. Hon sade, att tusentals människor mött honom här och skrivit sitt namn i hans bok och har hans märke på sig. Och den där elaka mistress Hibbins är en av dem. Och mor, den gamla frun sade, att den eldröda bokstaven var den Svarte Mannens märke på dig och att den glöder som en röd låga, när du möter honom om nätterna?

— Har du någonsin vaknat och funnit din mor borta? frågade Hester.

— Inte vad jag kan minnas, sade barnet. Om du är rädd att lämna mig hemma i stugan, kunde du ta mig med. Jag ville så gärna följa med! Men mor, säg mig nu, finns det en sådan där Svart Man? Och har du nånsin mött honom? Och är det här hans märke?

— Vill du lämna mig i fred, om jag nu säger dig det? frågade modern.

— Ja, om du berättar mig alltsammans, svarade Pearl. En gång i mitt liv har jag mött den Svarte Mannen, sade hennes mor. Den här eldröda bokstaven är hans märke!

Under detta samtal hade de kommit tillräckligt djupt in i skogen för att vara dolda för tillfälliga vandrare på stigen. Här satte de sig ned på en yppig mosshög, som en gång under föregående århundradet hade varit en jättelik fura, med sina rötter och sin stam i den mörka skuggan och sin hjässa långt upp i högre rymder. Det var i en liten sänka de sutto, med en lövbeströdd ås sakta uppstigande på ömse sidor och en bäck som flöt fram mitt i sänkan över en bädd av fallna och dränkta löv. De överhängande träden hade tid efter annan i bäcken kastat ned stora grenar, som dämde upp det strömmande vattnet och tvingade det att bilda virvlar och svarta djup på några punkter, medan på andra ställen, där bäcken rann hastigare och livligare, kiselstenar och brun, gnistrande sand blänkte i dess bädd.

Om man med ögonen följde bäckens lopp, kunde man uppfånga ljusreflexerna från vattnet ett stycke inåt skogen, men snart förlorade man dem ur sikte bland virrvarret av trädstammar och underskog och här och där en väldig av grå lava övertäckt klippa. Det var som om alla dessa jätteträd och granitblock velat göra en hemlighet av den lilla bäckens lopp — de fruktade kanske, att den med sin aldrig vilande pratsamma tunga skulle bära skvaller från den gamla skogens hjärta, där den hade sitt ursprung, eller avspegla sina uppenbarelser på en skogstjärns yta. Och den lilla strömmen gick oförtrutet på och pratade, vänligt, lugnt, sövande men vemodigt, likt rösten från ett litet barn, som tillbragte sin barndom utan lekar och ej förstod att vara muntert bland trumpna bekanta och allvarliga tilldragelser.

— O, du dumma och tröttsamma lilla bäck! ropade Pearl, sedan hon lyssnat en stund. Varför är du så ledsen? Muntra upp dig och låt bli att bara sucka och mumla!

Men bäcken hade gått igenom så högtidliga erfarenheter under sitt korta liv bland skogens träd, att den ej kunde låta bli att tala därom och ej tycktes ha någonting annat att säga. Pearl liknade bäcken så till vida, som hennes liv vällt fram ur en lika hemlighetsfull källa och flutit genom lika mörka skuggor. Men olik bäcken dansade hon och glittrade, jollrade och svävade luftigt fram på sin bana.

— Vad säger den där lilla sorgsna bäcken, mor? frågade hon.

— Om du hade någon egen sorg, skulle kanske bäcken berätta för dig om den, svarade modern, liksom den berättar för mig om min! Men nu, Pearl, hör jag steg på vägen och ljudet av knäckta kvistar. Jag vill nu, att du skall leka för dig själv och låta mig tala med den som kommer.

— Är det den Svarte Mannen? frågade Pearl.

— Lek för dig själv, barn! upprepade modern. Men gå inte för långt in i skogen. Och kom ihåg, att du kommer till mig så fort jag ropar.

— Ja, mor. Men om det är den Svarte Mannen, vill du då inte låta mig stanna ett ögonblick, så att jag kan få se honom, med sin stora svarta bok under armen?

— Gå, dumma barn! sade modern otåligt. Det är inte någon Svart Man! Du kan se honom nu mellan träden. Det är pastorn.

— Ja visst, det är det! sade barnet. Och se, mor, han har handen över hjärtat. Är det därför, att den Svarte Mannen satt sitt märke där, när pastorn skrev sitt namn i hans bok? Men varför bär han det inte utanpå bröstet som du gör, mor?

— Gå nu, barn, du får plåga mig så mycket du vill en annan gång! utropade Hester Prynne. Men gå inte långt bort. Stanna där du kan höra bäckens sorl.

Barnet sprang sjungande sin väg, följde bäcken och försökte blanda en gladare melodi med dess vemodiga sång. Men den lilla strömmen ville icke låta sig tröstas, utan fortsatte och berättade sin obegripliga hemlighet om någon mycket dyster sak, som hade hänt — eller lät höra en profetisk klagovisa över någonting, som skulle hända inom den dystra skogen, så att Pearl, som hade nog av skuggor i sitt eget lilla liv, avbröt bekantskapen med den tråkiga bäcken. Hon började i stället plocka violer och sippor och några högröda aklejor, som hon fann i en bergskreva.

Då barnet försvunnit, tog Hester Prynne ett par steg mot vägen, som ledde genom skogen, men så att hon ännu stannade under trädens djupa skugga. Hon såg prästen komma på stigen, ensam och stödd på en käpp, som han hade skurit under vägen. Han såg tärd och trött ut och förrådde en kraftlös nedslagenhet i hela sitt utseende, som aldrig hade varit så tydlig, när han rörde sig inom kolonien eller vid något annat tillfälle, då han visste sig observerad.

Här framträdde den sorgligt klart i denna skogens djupa enslighet, som redan den satte lynnet på hårt prov. Det låg något slappt i hans hållning som om han tyckte, att det icke lönade sig att taga ett enda steg vidare, eller icke önskade göra det, utan skulle ha varit glad över — om han nu kunde vara glad över någonting — att få kasta sig ned vid närmaste trädstam och bli liggande där för alltid.

I Hesters ögon visade icke pastor Dimmesdale några tecken på ett verkligt och häftigt lidande, utom det att han, såsom lilla Pearl hade anmärkt, höll handen över hjärtat.