Den eldröda bokstaven/Kap 19
← En flod av solljus |
|
En själ i uppror → |
XIX. Barnet vid bäckens rand
Du kommer att hålla mycket av henne, upprepade Hester Prynne, och hon och prästen följde lilla Pearl med ögonen. Tycker du inte hon är vacker? Och se med vilken naturlig händighet hon har prytt sig med de enkla blommorna. Om hon samlat pärlor och diamanter och rubiner därinne i skogen, kunde de inte blivit ett bättre smycke. Hon är ett rikt begåvat barn. Men jag vet vems panna hon har!
— Vet du, Hester, sade Arthur Dimmesdale med ett oroligt leende, att detta lilla barn, som alltid trippade vid din sida, har vållat mig stor oro? Jag tyckte — åh, Hester, så förfärligt att behöva frukta för en sådan tanke! — att mina egna drag återfanns i hennes ansikte, och så tydligt, att hela världen skulle kunna se dem! Men hon är mest lik dig.
— Nej, nej! Icke mest! svarade modern med ett ömt småleende. Blott en liten tid till, och du behöver inte längre vara rädd att spåra, vems barn hon är. Men så egendomligt vacker hon blir med de där vildblommorna i håret! Det är som om en av feerna vi lämnade kvar i vårt kära gamla England hade smyckat sig för att komma oss till mötes.
Det var med en känsla som ingen av dem någonsin förr hade erfarit, som de sutto där och betraktade Pearl, då hon långsamt närmade sig. I henne var uppenbarat det band, som förenade dem. Hon hade under dessa sju år erbjudits världen såsom en levande hieroglyf, i vilken uppenbarades den hemlighet, som de så djupt sökte dölja. Den var helt skriven i denna symbol, den skulle ha varit fullt tydlig för en profet eller trollkarl, skicklig i att läsa eldskriften.
Och Pearl var enheten av deras bägge väsen. Vilken den föregående synden nu än var, hur kunde de betvivla, att deras jordiska liv och kommande öden voro förbundna, när de sågo på en gång den materiella föreningen och det andliga begreppet, i vilket de möttes och skulle dväljas odödligt tillsammans? Tankar som dessa — och kanske andra, som de icke erkände eller närmare klargjorde för sig — kastade något skräckinjagande över barnet, där det närmade sig.
— Låt henne icke märka någonting besynnerligt i ditt sätt att tilltala henne — ingen stark känsla eller häftig rörelse, viskade Hester. Vår Pearl är ibland en nyckfull och fantastisk liten älva. Hon kan framför allt icke tåla sinnesrörelse, då hon ej riktigt förstår dess orsak. Men barnet har starka känslor. Hon älskar mig och skall älska dig också.
— Du kan inte tänka dig, sade prästen med en sidoblick på Hester, hur mitt hjärta rädes för detta möte och längtar efter det! Men som jag redan sagt dig, barn kommer inte gärna till mig. De vill inte klättra upp i mitt knä eller prata i mitt öra eller besvara mitt leende, utan de drar sig undan och ser på mig med stora ögon. Till och med små lindebarn gråter, när jag tar dem i mina armar. Och likväl har Pearl under sin korta livstid två gånger varit vänlig mot mig. Första gången — den minns du nog! Andra gången var när du hade tagit henne med dig till den stränge gamle guvernörens hus.
— Och du förde vår talan, hennes och min, så oförskräckt! svarade modern. Jag minns det, och lilla Pearl skall också komma ihåg det! Frukta ingenting! Hon kan visa sig underlig och skygg till att börja med, men lär sig nog snart att hålla av dig.
Nu hade Pearl kommit fram till bäcken och stod på dess bortre strand och betraktade tyst Hester och pastorn, som ännu sutto på den mossbeväxta trädstammen och väntade på att hon skulle komma. Just där hon hade stannat, hade bäcken vidgat sig till en lugn och klar spegel, som gav en fullständig bild av hennes lilla gestalt, med all den måleriska glansen av hennes skönhet och med dess prydnader av blommor och bladkransar. Men bilden var finare och mera förandligad än verkligheten. Denna bild, så lik den levande Pearl, syntes meddela litet av sin skugglika, oprisbara egenskap åt barnet självt.
Det var egendomligt det sätt varpå Pearl stod där och betraktade dem så stadigt genom det ovissa skogsdunklet, under det hon själv omgavs av en gloria genom en solstråle, som lockades dit liksom av en viss sympati. Därnere i bäcken stod ett annat barn — ett annat och detdetsamma — likaledes med sin gloria av gyllene solljus. Hester kände sig på ett obestämt och pinsamt sätt främmande för Pearl, liksom om barnet under sin ensliga vandring i skogen hade avlägsnat sig från den sfär, där hon och modern gemensamt levde, och nu förgäves sökte återvända dit.
Det låg både sanning och villfarelse i detta intryck. Barn och moder hade avlägsnats från varandra, men det var Hesters fel, icke Pearls. Sedan barnet strövat bort från hennes sida, hade en annan fått tillträde till moderns känslovärld och hade så förändrat deras inbördes förhållande, att Pearl vid sin återkomst icke kunde finna sin vanliga plats och knappast visste var hon var.
— Jag har en egendomlig föreställning av att den där bäcken är gränslinjen mellan två världar och att du aldrig kan finna din Pearl igen, sade den känslige prästen. Eller är hon en älvas ande, som enligt vår barndoms sagor ej får gå över rinnande vatten? Jag ber dig, skynda på henne, detta uppskov har redan kommit mina nerver att darra.
— Kom, käraste barn! sade Hester uppmuntrande och sträckte ut båda sina armar. Så långsam du är! Du brukar väl annars inte vara trög i benen. Här är en god vän till mig, som måste bli din vän också. Hädanefter får du dubbelt så mycket kärlek som din mor ensam kunnat ge dig. Hoppa över bäcken och kom till oss. Du kan ju hoppa som ett ungt rådjur!
Utan att på något sätt besvara dessa kärleksvarma ord, stod Pearl kvar på andra sidan bäcken. Än fäste hon sina klara, livliga ögon på sin mor, än på prästen, än inneslöt hon dem båda i samma blick, liksom om hon sökte upptäcka och förklara för sig deras förhållande till varandra. Då Arthur Dimmesdale kände barnets ögon vila på sig, smög sig av något oförklarligt skäl hans hand med den vanliga ofrivilliga åtbörden upp till hans hjärta.
Med ett egendomligt befallande uttryck sträckte Pearl slutligen ut sin hand och pekade tydligt med sitt lilla finger mot moderns bröst. Och nedanför i bäckens spegel stod lilla Pearls blomsterprydda och solbelysta avbild och pekade likaledes med sitt lilla finger.
— Du underliga barn, varför kommer du inte till mig? utropade Hester.
Men Pearl stod stilla och pekade, medan ett hotfullt uttryck lade sig över hennes ansikte, ett uttryck som var så mycket verkningsfullare hos dessa barnsliga, ja nästan småbarnsaktiga drag. Då modern alltjämt vinkade henne till sig och log strålande mot henne, stampade Pearl i marken med ännu mera befallande hållning. Spegelbilden i bäcken upprepade hennes min och åtbörder och gav eftertryck åt lilla Pearls uppträdande.
— Skynda dig, Pearl, annars blir jag ond på dig! ropade Hester, som visserligen var van vid ett sådant uppförande från flickans sida men helt naturligt önskade, att hon nu hade uppfört sig på ett mera passande sätt. Hoppa över bäcken, stygga barn, och spring hit! Annars måste jag komma till dig!
Men Pearl lät sig lika litet bekomma av moderns hotelser som av hennes böner och bröt nu plötsligt ut i ett anfall av ilska, med häftiga åtbörder och de mest befängda rörelser på sin lilla kropp. Hon beledsagade detta vilda utbrott med gälla skrik, som skogen återgav på alla håll. Det föreföll som om hon, ensam i sin barnsliga och oresonliga vrede, fick medhåll och uppmuntran av en osynlig skara. Och i bäcken stod Pearls avbild, blomsterprydd och fager men vanställd av vrede, stampande under vilda åtbörder och alltjämt pckande med sitt lilla finger mot Hesters bröst.
— Jag förstår vad det är, som gör henne så utom sig, viskade Hester till prästen och bleknade oaktat sina ansträngningar att dölja sin ledsnad och grämelse. Barn tål inte den minsta förändring i det, som de dagligen har för ögonen. Pearl saknar något, som hon alltid sett mig bära!
— Jag ber dig, svarade prästen, om du vet något medel att lugna barnet, så gör det genast! Med undantag möjligen av den otäcka ilskan hos en gammal trollpacka sådan som mistress Hibbins, tillade han med ett försök att småle, vet jag ingenting ohyggligare än vredesutbrott hos ett litet barn. Lugna henne, om du älskar mig!
Hester vände sig åter mot Pearl med en djup rodnad på kinderna och en bedrövad blick i sina ögon. Hon suckade djupt och ännu innan hon hunnit yttra ett ord, vek rodnaden för en dödlig blekhet.
— Pearl, sade hon i sorgsen ton, se ned på marken vid dina fötter! Där — framför dig — på den här sidan bäcken!
Barnet såg i den anvisade riktningen, och där låg den eldröda bokstaven, så nära vattenbrynet att guldbroderiet avspeglades däri.
— Ge mig den! sade Hester.
— Kom du och tag upp den! svarade Pearl.
— Har det någonsin funnits ett sådant barn! sade Hester tyst till prästen. Åh, jag har mycket att berätta dig om henne. Men hon har verkligen rätt vad det där förhatliga märket beträffar. Jag måste bära pinan av det ännu litet längre — bara några få dagar — tills vi har lämnat dessa trakter och kan se tillbaka på dem som på ett land vi endast skådat i en dröm. Skogen kan icke dölja bokstaven! Oceanens djup skall mottaga den ur min hand och uppsluka den för alltid!
Med dessa ord gick hon fram till bäckens rand, tog upp den eldröda bokstaven och fäste den åter på sitt bröst. Hur förhoppningsfullt Hester för endast ett ögonblick sedan hade talat om att dränka den i havets djup, kom dock en förnimmelse av oundviklig dom över henne, då hon på detta sätt åter mottog den förfärliga symbolen ur ödets hand. Hon hade slungat den långt ifrån sig — hon hade andats fritt under en timme — men nu glittrade ånyo det eldröda olyckstecknet på sin gamla plats!
Så samlade Hester sina tunga hårmassor och inneslöt dem åter under mössan. Det var som om den dystra bokstaven ägt en förhärjande trollmakt, ty Hesters skönhet, hennes kvinnlighets värma och rikedom försvunno likt bortdöende solljus, och en grå skugga syntes falla över henne.
När den dystra förvandlingen var fullbordad, räckte hon ut sin hand mot Pearl.
— Känner du nu igen din mor, barn? frågade hon förebrående men i dämpad ton. Vill du nu gå över bäcken och erkänna din mor, nu då hon bär sin skam nu då hon är bedrövad?
— Ja, nu vill jag komma! svarade barnet, hoppade över bäcken och slöt Hester i sina armar. Nu är du min mor igen! Och jag är din lilla Pearl!
Med en ömhet, som icke var vanlig hos henne, drog hon moderns huvud ned mot sig och kysste henne på pannan och båda kinderna. Men därpå, liksom driven av ett tvång, som alltid förmådde detta barn att förgifta varje glimt av glädje hon skänkte med ett styng av smärta, höll Pearl upp sin mun och kysste den eldröda bokstaven också!
— Det var inte snällt gjort, sade Hester. När du nu har visat mig en smula kärlek, driver du gyckel med mig!
— Varför sitter prästen därborta? frågade Pearl.
— Han väntar på att få välkomna dig, svarade modern. Kom nu och bed om hans välsignelse. Han älskar dig, min lilla Pearl, och älskar din mor också. Vill du inte hålla av honom? Kom, han längtar att få hälsa på dig.
— Älskar han oss? sade Pearl och såg upp i moderns ansikte med en förståndig blick. Går han tillbaka med oss hand i hand till staden?
— Inte nu, kära barn, svarade Hester. Men snart skall han vandra hand i hand med oss varje dag. Vi skall ha eget hem och egen härd tillsammans, och du skall sitta i hans knä och han skall lära dig många saker och älska dig varmt. Och du kommer att hålla av honom, inte sant?
— Och kommer han alltid att hålla handen över hjärtat? frågade Pearl.
— Dåraktiga barn, en sådan fråga! utropade modern. Kom nu och bed om hans välsignelse!
Men vare sig det nu berodde på den svartsjuka, som varje bortskämt barn instinktivt känner mot en farlig rival, eller på någon nyck i hennes lynniga natur, säkert är, att Pearl icke hade lust att visa prästen någon ynnest. Det var endast med en kraftansträngning modern fick henne fram till honom, hon stretade emot och visade sin motvilja genom besynnerliga grimaser. Sådana hade hon ända sedan sin tidigaste barndom kunnat åstadkomma i en otroligt omväxlande mångfald, hon kunde förvandla sin rörliga fysionomi till en hel rad av olika utseenden, med en ny elakhet i vart och ett.
Prästen var pinsamt förlägen men hoppades, att en kyss skulle bli den talisman, som gav honom tillträde till barnets ömmare känslor. Han lutade sig därför fram och kysste henne på pannan. Då slet Pearl sig lös från sin mor, sprang fram till bäcken, böjde sig ned över den och baddade sin panna, tills den ovälkomna kyssen var fullkomligt avtvådd och utspridd över en lång sträcka av det rinnande vattnet. Sedan höll hon sig på avstånd och betraktade tyst Hester och prästen medan de överlade om de mått och steg de hade att vidtaga på grund av de ändrade förhållandena och de planer, som snart skulle sättas i verket.
Och nu var detta skickelsedigra möte slut. Dalsänkan låg åter enslig och tyst bland de mörka gamla träden, som med sina många tungor länge skulle viska om vad som hade tilldragit sig där, och ingen dödlig skulle bli klokare på det. Och den melankoliska bäcken skulle lägga denna nya berättelse till de hemlighetsfulla saker, av vilka dess rika hjärta var överfullt och som den ännu fortfor att mumla om, utan att dess röst lät det minsta gladare än under gångna tider.