Den eldröda bokstaven/Kap 21

←  En själ i uppror

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson En festdag

Processionen  →

XXI. En festdag

Tidigt på morgonen den dag, då den nye guvernören skulle mottaga sitt ämbete ur folkets hand, kommo Hester Prynne och lilla Pearl till torget. Det vimlade redan av hantverkare och andra av stadens plebejiska invånare, och bland dem rörde sig många grova gestalter, vilkas hjortskinnsdräkter utvisade att de tillhörde något av skogsnybyggena, som omgåvo koloniens lilla huvudstad.

På denna offentliga festdag, liksom vid alla andra tillfällen sedan sju år tillbaka, var Hester iklädd en dräkt av grovt grått kläde. Både genom sin färg och icke mindre genom en viss egenart i snittet hade denna dräkt den verkan, att hennes personlighet utplånades av den. Det var den eldröda bokstaven, som drog henne ut ur denna dunkla obemärkthet och ställde henne i sin belysning.

Hennes ansikte, under så lång tid välbekant för stadsborna, visade det marmorkalla lugn, som de voro vana att finna där. Det var som en mask eller snarare likt det stelnade lugnet i en död kvinnas drag. Och Hester hade ju upphört att leva så till vida att hon inte längre hade några krav på andras deltagande; hon hade lämnat den värld som hon ännu syntes leva i.

Kanske fanns hos henne denna dag ett uttryck, som ej hade varit synligt förut och ej heller nu framträdde tydligt nog för att kunna upptäckas, såvida ej någon övernaturligt begåvad iakttagare hade först läst i hennes hjärta och sedan sökt efter en motsvarande förändring i hennes ansikte och dess uttryck. Den som kunnat det, skulle ha upptäckt, att hon nu, efter att under sju olyckliga år ha uthärdat hopens blickar såsom en nödvändighet, en botgöring och en sträng religionsplikt, för ännu en sista gång mötte dem frivilligt och öppet för att vända det, som så länge hade varit ett kval, till ett slags triumf.

— Se för sista gången på den eldröda bokstaven och på mig, som bär den, skulle hon ha kunnat säga till folket, som trodde att hon alltjämt var dess offer och dess slavinna för livstiden. Blott en liten tid, och jag skall vara utom räckhåll för er! Några få timmar till, och den djupa, hemlighetsfulla oceanen skall släcka och för evigt gömma den symbol ni har låtit bränna på mitt bröst!

Det vore ingalunda oförenligt med människonaturen, om det doldes en känsla av saknad hos Hester i det ögonblick då hon stod beredd att vinna befrielse från det lidande, som så djupt hade införlivats med hennes varelse. Skulle hon icke kunna känna ett oemotståndligt begär att för sista gången dricka i djupa, andlösa drag ur den bägare av malört och aloe, som hade varit hennes lott nära nog lika länge som hon varit kvinna? Livets vin, som hädanefter skulle bjudas hennes läppar, måste i sanning vara rikt, läckert och upplivande i sin bägare av drivet guld, om det icke skulle lämna efter sig en fadd smak hos henne, som hade druckit bitterhetens skarpa men styrkande drägg.

Pearl var smyckad som till fest, ljust och luftigt. Det skulle ha varit omöjligt att gissa sig till, att denna strålande och soliga uppenbarelse hade den dystra grå gestalten att tacka för sin tillvaro, eller att den fantasi, på samma gång så praktälskande och så fin, som måste ha fordrats för att förfärdiga barnets dräkt, var densamma som hade fyllt en kanske ännu svårare uppgift, den att skänka en så tydligt framträdande egenart åt Hesters egen enkla klädnad. Pearls dräkt syntes vara framsprungen ur hennes eget väsen, ha blivit ett uttryck för hennes skaplynne, och man kunde lika litet tänka sig den skild från henne som den brokiga glansen från en fjärils vinge eller den granna färgprakten från en blommas blad. Det var med barnet som med dessa, hennes dräkt var ett med hennes natur.

På denna händelserika dag rådde därtill en mer än vanlig oro och livlighet i hennes lynne, det liknade en skimrande diamant, som gnistrar och blixtrar med rörelserna hos den barm, på vilken den vilar. Barn stå alltid i samkänsla med sinnesrörelserna hos de personer, som äro förbundna med dem, i synnerhet förnimma de varje oro och varje hotande omvälvning, av vad slag som helst, i de husliga förhållandena. Och därför förrådde nu Pearl, som var ädelstenen på sin moders oroliga bröst, genom sin fladdrande livlighet de sinnesrörelser, som ingen kunde upptäcka i Hesters marmorlika, orörliga ansikte.

Detta den lilla flickans känslosvall kom henne att med bevingade steg dansa fram vid moderns sida. Allt emellanåt brast hon ut i vild, oartikulerad och ibland gäll sång. När de kommo fram till torget, blev hon ännu livligare vid anblicken av det rörliga liv, som där rådde. Ty torget påminde vanligen mera om den breda, ensliga gräsplanen utanför ett samlingshus i en by än om medelpunkten för en stads jäktande affärer.

— Nej, men vad vill det här säga, mor! utropade hon. Varför har alla människor lämnat sitt arbete i dag? Är det en lekdag för hela världen? Se, där är smeden! Han har tvättat sitt sotiga ansikte och tagit på sig sina söndagskläder och ser ut som om han gärna ville vara glad, om bara någon hygglig människa ville lära honom hur han skall bära sig åt. Och där är mäster Bracket, den gamle fångvaktaren; han nickar och ler åt mig. Varför gör han det, mor?

— Han kommer ihåg dig, sedan du var mycket liten, mitt barn, svarade Hester.

— Han borde ändå inte nicka och le åt mig — den svarta, fula gamla gubben! sade Pearl. Dig kan han nicka åt, om han vill, för du är klädd i grått och bär den eldröda bokstaven. Men så, mor, så många främmande människor, och indianer och sjömän! Vad har alla de där att göra här på torget?

— De väntar på att få se processionen, sade Hester. Guvernören och överhetspersonerna skall gå förbi här, och prästerna och alla fina och goda människor, med musik och soldater i spetsen.

— Och är pastorn med? frågade Pearl. Och räcker han då ut båda händerna mot mig, som när du ledde mig fram till honom från bäcken?

— Han är med, svarade modern. Men han kommer inte att hälsa på dig i dag, och du får inte heller hälsa på honom!

— En sådan besynnerlig och dyster människa han är! sade flickan liksom halvt talande för sig själv. Mitt i mörka natten ropar han oss till sig och håller din hand och min, som när vi stod med honom på schavotten där borta! Och i den djupa skogen, där endast de gamla träden kan höra och en strimma av himmelen se det, där talar han med dig och sitter på en gammal mossbeväxt trädstam. Och så kysser han min panna också, så att den lilla bäcken knappast kunde tvätta bort det! Men här, i solskenet, på dagen och bland alla människorna, här känner han oss inte, och vi får inte känna honom. En besynnerlig och dyster människa är han, med handen alltid över hjärtat!

— Var tyst, Pearl! Du förstår inte de där sakerna, sade modern. Tänk inte på pastorn nu, utan se dig omkring och se hur glada alla ansikten är i dag. Barnen har kommit från skolan och de gamla från sina verkstäder och sina åkrar för att vara glada och muntra. Ty i dag börjar en ny man att styra över dem; och därför — som människorna haft för vana att göra, så länge det funnits en nation — fröjdas de och roa sig, liksom om äntligen ett nytt och gyllene år hade kommit till den stackars gamla världen!

Det var, som Hester sade, en ovanlig munterhet, som lyste i människornas ansikten. Vid detta årligen återkommande festliga tillfälle visade puritanerna all den offentliga fröjd och gamman, som de ansågo tillåtlig för den mänskliga skröpligheten, och därigenom skingrades den sedvanliga dysterheten så pass mycket, att de under denna enda glädjedag knappast syntes mera allvarliga än de flesta andra samhällen under en tid av allmän bedrövelse.

Men kanske vi överdriva den mörka färgton, som obestridligen kännetecknade tidens lynne och seder. De personer, som nu voro samlade på Bostons torg, hade icke blivit födda till att ärva den puritanska dysterheten. De voro infödda engelsmän, vilkas fäder hade levat i Elisabeth-tidens rika solsken, den tid, då livet i England hade varit så storstilat, praktfullt och muntert som det någonsin har förekommit i världen. Hade de följt sin ärvda böjelse, skulle nybyggarna i Nya England ha firat varje tilldragelse av offentlig betydelse med lusteldar, banketter, festupptåg och processioner. Ej heller skulle det ha varit ogörligt att vid majestätiska ceremonier förena muntra nöjen med värdighet och så att säga brodera ett lustigt och brokigt mönster på den stora högtidsdräkt, som en nation vid dylika fester ikläder sig.

Det låg en skymt av ett dylikt försök i detta firande av den dag, då koloniens politiska år tog sin början. En blek återglans av en icke bortglömd prakt, en färglös och mångfaldigt utspädd upprepning av vad de hade skådat i det stolta gamla London — vi vilja icke säga vid en kunglig kröning, men vid en lordmayors festtåg — kunde spåras i de sedvänjor, som våra förfäder införde vid den årliga installationen av överhetspersoner. Den unga statens fäder och grundläggare — statsmannen, prästen och krigaren — betraktade det som en plikt att då uppträda med den yttre ståt och majestät, som i överensstämmelse med antik stil ansågs för de offentligt eller socialt högt uppsattas tillbörliga klädsel. Alla deltogo i processionen inför folkets ögon för att giva behövlig värdighet åt det så nyligen skapade statsskickets enkla former.

Vid detta tillfälle tillät man också folket, om man än icke direkt uppmuntrade det därtill, att överge den stränga flit, varmed det annars ägnade sig åt sina olika arbeten och som eljest alltid syntes vara ett med dess religion. Visserligen funnos här inga av de folkliga muntrationer, som skulle ha varit så naturliga i England på Elisabeths eller konung Jakobs tid. Inga primitiva skådespel, ingen kringvandrande sångare med sin harpa och sina ballader, ingen musikant med en markatta som dansade efter musik, ingen taskspelare med sina trollkonster, ingen gycklare och pajas, som narrade folket att skratta med sina skämt, kanske hundratals år gamla, men ännu verksamma därför att de vädja till den mänskliga glädjens djupaste källor. Alla sådana professionella rolighetsmakare skulle här strängt ha undertryckts, icke blott av lagens tuktande hand, utan av den allmänna uppfattningen, som ger lagen dess livskraft.

Icke desto mindre syntes ett leende på folkets stora hederliga ansikte, ett barskt leende kanske, men brett också. Ej heller saknades idrottslekar, sådana som kolonisterna hade sett och deltagit i för länge sedan i England, vid marknader och på ängarna, där byarnas ungdom samlades till lek. De hade ansett det lämpligt att hålla dem vid liv på denna nya mark, då mod och manlighet i dem voro väsentliga.

Brottningar, på Cornwalls och Devonshires olika sätt, försiggingo här och där på torget; i ett hörn utkämpades en vänskaplig dust med pikstavar; men mesta uppmärksamheten tilldrogo sig dock två fäktmästare, som på skampålens plattform började en förevisning av en strid med huggvärja och sköld. Men till hopens stora besvikelse avbröts den genom stadstjänarens mellankomst. Denne ordningens väktare skulle ej kunnat drömma om att låta lagens majestät kränkas genom ett dylikt missbruk av en åt lagen helgad plats.

Det torde icke ligga någon överdrift i det påståendet, att i det stora hela (med avseende fäst på att folket vid denna tid befann sig i det första stadiet av sin glädjetomma tillvaro och härstammade från fäder, som på sin tid hade förstått att vara muntra) dessa människor i fråga om att fira en festdag kunde med fördel uthärda jämförelsen med sina avkomlingar, även räknat så långt ned som till själva. Deras närmaste efterkommande, generationen näst efter de första emigranterna, buro den svartaste skugga av puritanism och fördystrade därmed till den grad den nationella uppsynen, att alla de därpå följande åren icke ha varit tillräckliga att få den att skina upp igen. Vi behöva ännu lära på nytt glädjens glömda konst.

Ehuru den tavla av mänskligt liv, som torget erbjöd, till sin grundton hade de engelska utvandrarnas dystra grå, bruna eller svarta, upplivades den likväl av någon omväxling i färgen. En skara indianer — i sin vilda grannlåt av egendomligt broderade hjorthudsmantlar, sina bälten av pärlsnören, den röda och gula målningen och fjädrarna, sina bågar, pilar och spjut med stenspets — stodo för sig, och i deras ansikten låg ett oböjligt allvar, som icke ens den puritanska uppsynen kunde tävla med.

Men dessa målade barbarer voro dock icke det vildaste elementet i tavlan. Den äran tillkom med mera rätt några sjömän — en del av besättningen på fartyget från Spanska sjön — som hade gått i land för att se på valdagens lustigheter. De voro råa sällar med solbrända ansikten och ofantliga skägg; deras vida, korta benkläder sammanhöllos kring livet av bälten, ofta knäppta med ett grovt guldspänne och alltid uppbärande en lång kniv, i många fall en värja. Under deras bredbrättade hattar av palmblad glimmade ögon, som även när de visade välvilja och munterhet hade ett slags djurisk vildhet.

De överträdde utan fruktan eller betänkligheter de föreskrifter i fråga om uppförande, som voro bindande för alla andra. De rökte mitt för stadstjänarens näsa, fastän varje bloss skulle ha kostat en stadsbo en skilling i böter. De togo efter behag djupa klunkar vin eller brännvin ur sina pluntor, som de frikostigt erbjödo åt den gapande hopen runt omkring.

Det belyser på ett egendomligt sätt den tidens bristfälliga moral, som vi anse sträng, att den sjöfarande klassen åtnjöt snart sagt obegränsad frihet, och man översåg icke blott med deras självsvåld i land, utan även med deras långt värre dåd på sitt eget element. Den tidens sjömän skulle i våra dagar nästan anklagas som sjörövare. Det kunde till exempel råda föga tvivel om, att just denna fartygsbesättning, fastän den ingalunda utgjorde något dåligt urval av sjömän i allmänhet, hade gjort sig skyldig till vad vi skulle kalla rövaranfall på spanska handelsfartyg, handlingar som i en nyare tids domstolar skulle ha bragt deras huvuden i fara.

Men i dessa gamla tider hävde sig, rasade och fradgade havet som det självt ville, endast lydande stormvindens makt, och den mänskliga lagen hade knappast där gjort några försök till förordningar och föreskrifter. Fribytaren på vågen kunde upphöra med sitt yrke och genast, om han så önskade, bli en hederlig och from man på land. Och icke ens mitt uppe i sitt hänsynslösa liv betraktades han som en person, med vilken det var nedsättande att handla eller tillfälligtvis sällskapa.

Därför logo de puritanska fäderna i sina svarta kappor, stärkta kragar och spetskulliga hattar icke utan en viss välvilja åt de muntra sjömännens larm och oförsynta uppträdande. Och det väckte varken förvåning eller harm, då en så aktningsvärd medborgare som gamle Roger Chillingworth, läkaren, sågs komma in på torget i lågmält och livligt samspråk med kaptenen på det tvivelaktiga skeppet.

Denne senare var utan jämförelse den stiligaste och grannaste figuren i hela sällskapet, vad kostymen beträffade. Han bar ett överflöd av band på sin dräkt och guldgaloner på hatten, som även var omvirad med en guldkedja och prydd med en fjäder i toppen. Han bar värja vid sidan, och i pannan hade han ärret efter ett svärdshugg, som han, att döma av det sätt varpå han ordnat sitt hår, syntes angelägen att visa snarare än dölja. Ingen annan än en sjöman skulle kunnat bära denna dräkt och visa detta ansikte och därtill uppträda med så hoverande later utan att få undergå ett strängt förhör inför myndigheterna och sannolikt dömas till böter eller fängelse eller till stocken. Men hos en sjökapten betraktades allt detta såsom tillhörande karaktären, liksom de glänsande fjällen höra till fisken.

Efter att ha skilts från läkaren strövade kaptenen långsamt omkring bland hopen, till dess han händelsevis kom i närheten av den plats, där Hester Prynne stod. Han tycktes känna igen henne och tvekade icke att tilltala henne. Såsom vanligen var fallet, där Hester stod, hade en liten plats lämnats fri runt omkring henne, ett slags trollcirkel, innanför vilken ingen vågade sig eller hade lust att gå, fastän folk trängdes ett stycke därifrån. Det var en mäktig sinnebild av den moraliska ensamhet, i vilken den eldröda bokstaven inneslöt henne, dels genom hennes egen återhållsamhet, dels på grund av den instinktiva, om än icke längre lika ovänliga tillbakadragenheten hos hennes medmänniskor.

Nu, om aldrig förut, kom detta henne väl till pass, ty det tillät Hester och sjömannen att tala med varandra utan att riskera att höras av andra. Och så förändrat var nu Hesters rykte inför allmänheten, att icke den strängaste och dygderikaste matrona i staden hade kunnat föra ett sådant samtal med mindre skvaller till följd.

— Jaså, sade kaptenen, jag får således låta konstapeln ställa i ordning en hytt mera än vi träffat avtal om. På den här resan behöver vi sannerligen inte frukta vare sig skörbjugg eller feber! Med både skeppsläkaren och den andre doktorn ombord hotas vi inte av någon annan fara än dekokter och piller, och det så mycket mera som det finns en hel mängd apoteksvaror ombord, som jag tillhandlade mig av ett spanskt fartyg.

— Vad menar ni? frågade Hester, mera förskräckt än hon ville visa. Har ni ännu en passagerare?

— Jaså, vet ni inte, utropade kaptenen, att den där läkaren — Chillingworth kallar han sig — tänker pröva på mitt fartyg i sällskap med er? Jo, jo, ni måste ha vetat det, ty han sade, att ni skulle resa tillsammans och att han är en nära vän till den herre ni talade om — han som hotas av dessa gamla arga puritanska styresmän!

— Ja, de känner varandra mycket väl, svarade Hester, lugn till det yttre, fastän hon var på det högsta bestört. De har länge bott tillsammans.

Ingenting vidare yttrades mellan sjömannen och Hester Prynne. Men i detta ögonblick fick hon se Roger Chillingworth själv, där han stod i torgets avlägsnaste hörn och log mot henne ett leende som över den vida och människofyllda platsen, genom allt pratet och skrattet och alla hopens olika tankar, stämningar och intressen bragte henne ett hemligt och fruktansvärt budskap.