Den förste döde
| ← CARLÉN, Joh. Gabr., |
|
Krigssång → |
DEN FÖRSTE DÖDE.
Är menskan af Gud genom döden.
Prudentius.
Det var den stund, i tidens första dagar,
Då nattens skugg-omhöljda lif förgick,
Att åter, efter skapar-ordets lagar,
Ge rum för dagens höga spejarblick.
Men vid den syn, som ljuset ville röja,
Förmådde solens öga nu ej dröja:
Sin töckenslöja himlahvalfvet spred
Kring vida rymden öfver törnig hed:
På törnig hed, der allt var tomt och öde,
Låg Abel i sitt blod — den förste döde.
Och enslig, från sig sjelf likväl ej skild,
Af samvets-ormen följd, en syndens bild,
Vek Kain, brodermördarn, bort för Herran
Långt bort i fjerran — — —
Med tåradt öga, mild och oskulds-ren
Som nytänd aftonstjernas blida sken,
När genom tamarindens gröna galler
Bland daggens perlor det på liljan faller,
Hevilla, Abels lilla syster, gått
Från hyddan ut och sökt i morgonstunden
Den käre brodern öfverallt kring lunden,
Der blott af dalens eko svar hon fått.
”Ack, Abel, Abel . . Nej, jag: villas bara . . .
”Men tyst, jag vet — ja, der han måste vara!”
Med barnsligt hopp ännu och klarnad blick
Till paradisets port den lilla gick;
Och i det ljus, som rikt derinne glödde
Och ut sitt guld från alla palmer strödde,
Hon steg till Engeln fram, som stod på vakt
Vid stängda porten och på allt gaf akt.
”Hit in — fastän du sagt att du ej vågar
Oss låta hit få komma in till Gud,
Se'n vi förbrutit oss emot hans bud —
Du visst släppt Abel in ändå?” hon frågar.
”Jag vet hur högt du håller Abel kär,
Och säkert, säkert har du honom här?”
Hevilla, nej! Ej döden bor i Eden —
Din broder nu du söka skall på heden . . .
Och dit hon flög.
Och Abel fann hon der.
I skuggan under terebintens krona,
Som från den synen ville dagen skona,
En yngling dignad låg och liljeblek
Med mörka lockars svall för vindens lek.
Från blodig bädd och mot det blåa höga
Var blicken riktad än ur brustet öga;
På pannans hvalf den varma pulsens flod,
Som nyss gaf kinden färg, förstelnad stod.
Och fuktigt kall som alabasterns skifva
Var nu den fromme broderns trogna hand:
Der låg i dödens hårdt omslutna band
Ett lik, det anden mer ej kunde lifva.
Från molnig himmel solen dystert skred,
Dock fridfullt blickande på flickan ned,
Der, skön som englarne i drömmens verld
Med hvita vingar till en himmelsfärd,
Hon nu belåten satt vid Abels sida,
Att här, tilldess han vaknat, stilla bida.
Belyst af aftonrodnans gyllne rand,
En återglans från menskans barndomsland,
Hevilla längtade med menlöst sinne
Att en gång skåda få allt skönt derinne,
Der Engeln höll sin vakt med svärd i hand.
Men längre ned mot dunkla ceder-skogen
Sjönk dagens klot. Hen lilla satt dock trogen
Vid liket qvar och glad, med undran blott
Hvarför i qväll han sof så ljuft och godt,
Just denna timma, då han henne mötte
I deras blomstergård, som begge skötte.
”Men det af trötthet är,” hon tänkte lugnt,
”Som Abel slumrat in så tungt . . .
Var tyst, du lille gazell, var stilla!
Kom ej så när!
Jag vet, du menar visst ej så illa —
Men lek ej här!
Så oförväget du får ej flyga,
Du yra vind!
Helt varligt skall du i locken smyga
Kring Abels kind!
I blad och krona du måste stanna,
Du daggens tår!
Ty Abels hvita och vackra panna
Ej fuktas får!
Min broder sofver: vi få ej störa
Hans ljufva blund . . .
Gazell du lille, vill du ej höra —
Gå bort på stund!”
Så sjöng Hevilla, der hon länge satt
I huld omvårdnad om den käre döde,
Tills fältet blef allt mer och mera öde
Och qvällens purpur sjönk, och det vardt natt.
”Se, qvällen skymmer — så klar dess stjerna
Vid Eden står!
Till blomstergården med mig så gerna
Min Abel går.
Ack, våra myrtnar nu grant der gunga
Med blom och knopp,
Och näktergalarne börjat sjunga
I deras topp!
Så — står du åter och halsen sträcker!
Jag tror du lyss?
Nå, lek då gerna: Nu Abel väcker
Jag med en kyss” . . .
Men fåfängt, fåfängt hennes kyssar brunno:
På likets bleka läppar ej de funno
Den värma qvar, som förr der fans,
Då nyss den göt i ögats blick sin glans.
”O, vakna, vakna — käre Abel, vakna!
Det mörknar till, och kall är bädden här,
Och nu der hemma de oss redan sakna . .
Han rör sig ej . . . Så underligt det är!”
Och hvad den ”röda saften” kunde vara,
Som fram ur broderns bräckta tinning flöt,
När hon hans tunga hufvud vänligt slöt
Intill sitt bröst, hon visste ej förklara.
En häpnad dock på hennes anlet låg,
Då hon det vatten tog ur källans våg,
Hvarmed hon lätt den dödes panna sköljde
Och i dess rika lockar se'n den höljde,
Att bort till Edens Cherubim nu gå
Och svaret der på sina frågor få.
Hevilla — ser du blosset der på heden?
Din fader kommer dyster hän från Eden,
Der han, på spaning: efter sonen, fått
Af Engeln kunskap om den hårda lott,
Som dömde menniskan att bittert sakna
De käre döde, hvilka mer ej vakna.
Med ängslan till hans möte flickan flög
Och kärligt sig i fadersfamnen smög,
Förtäljande hur djupt hon nu förskräcktes
Att Abel ej vid hennes smekning väcktes . . .
”O nej, min dotter! Abels sömn är död,"
Så Adams stämma till den lilla ljöd,
När hon vid liket slöt sig till hans sida,
”Och död är slutet på det lif, vi lida.
Ej mer, Hevilla, får ditt öga se
Din broders milda blick emot dig le;
Ej mer han går med dig i skymningsstunden
Bland hyacinterna i mandel-lunden;
Ej mer vår Abel sitta skall hos dig
Och se hur Edens stjerna tänder sig;
Och när du gläds åt rosorna, som dofta,
Kan han ej glädjas med som förr så ofta,
Då han från marken kom och fann hvar qväll
Hos dig och oss sin fröjd i hemmets tjäll —
O, aldrig mer han ilar oss till möte:
Ty Abel bäddas skall i jordens sköte!”
Så fadern slöt. Och djupt en suck han drog,
När han sig ned mot stela liket böjde;
Och smärtsamt i sitt hjertas bön han dröjde,
Förrän på åldrig arm sin son han tog.
Men glindrande i facklans flägt för vinden
Hevillas tårar ymnigt sköljde kinden,
När Abel hem utöfver öde hed
Till blomstergården bars, att myllas ned.
Och dit en moder kom — den arma Eva!
Ur paradiset jagad, nu hon skulle lefva
Att röna fullt hvad bittrast lifvet gaf:
En moders sorg vid sonens graf — —
Naturen somnat. Månens lampa blänkte
Från svartklädd molnvägg ned, och mildt den sänkte
Sitt sorgsna sken kring flickans rosengård,
Der Abel bäddad låg i mullens vård.
Vid suset från cypressens tunga krona
En näktergal sin hymn melodiskt slog.
Att dagens natt-omhöljda brott försona
(Ack, sången hän i dalens eko dog).
Och himlahvalfvets ljus allt högre brunno,
Ju längre skuggorna i frid försvunno.
Men frid ej bodde i Hevillas bröst,
Der än bland tuber-rosens slutna knoppar,
I tårar sänkta under daggens droppar,
Hon satt, en sorgens skepnad, utan tröst,
Betraktande i månens bleka strimma
En liten mask, som sågs på grafven glimma,
Tills sist hon varsamt svepte omkring den
Ett vallmoblad och slöt det väl igen,
Att så han skulle hvila mjukt och stilla
Och ej i nattens kyla fara illa,
Der nu han slumra fick hos hennes vän.
Och morgon kom. Och högt på ljusblå bana
Gick solen fram, till hopp och nytänd fröjd,
Och slog i dagen ut sin gyllne fana,
Ett Herrans häroldsbud åt dal och höjd.
Och fågelkörerna sin lofsång sände
Till den, som ljuset med dess värma tände.
Vid grafven Adam jemte Eva stod
Med Abels bild i smärtans sorgsna mod,
När dit Hevilla kom och rosor strödde,
Som skönt bland torfvans mull i dagen glödde.
Och lilla masken, ej hon glömde den:
Hon ville se, om han ej vaknat än.
Men när hon vecklat opp, med barnsligt sinne,
Det slutna bladet, fann hon blott derinne
Ett skal — det föll till jorden ned igen.
”Ack, skall då allt, som vi vår kärlek gifva,
Ej få med längre lif hos oss förblifva,”
Den lilla utbrast, ”då är glädjen kort,
Om den som Abel dör i döden bort!”
Och tysta stodo vid de hemska orden
De förste sörjande på jorden.
Men se . . . ja, se — och tårdränkt öga såg
Hur skrumpna skalet, som i mullen låg,
Helt underbart i sakta dallring rördes,
Och nu ett hastigt sus derinom hördes:
Ur bräckta fängslet flög i blinken opp
Den lilla masken, men med nyfödd kropp,
Och hän öfver grafven i fladdrande ringar
Han flög emot himlen på gyllene vingar,
Och solen belyste det klarnande hopp.
Men öfver höjden invid rosengården
Steg Herrans Engel fram, som hållit vården
Vid Edens port, och bredde fröjdfullt ut
Sitt hvita ving-par nu: hans vakt var slut.
Och liksom tusen harpor skulle klingat,
När han sig öfver jordens törnen svingat,
Han sjöng en sång från himlens sky,
Der han i rymden syntes fly:
”Se, ordet för verlden år skrifvet —
Och ordet består:
Af vintriga döden föds lifvet
Till lefvande vår!
Från tidernas vexlande öden
Är färden så skön:
På hinsidan sorgen och döden
Får anden sin lön.
Väl Eden från jorden försvunnit
På Zebaots bud:
I höjden har Abel dock funnit
Det åter hos Gud!”
Och bortom solen, som förklarad brann,
Serafens vinge i en sky försvann.
