Den flygande holländaren/Kap 01
|
Kapitel 2 → |
KAP. I.
I en av utkanterna av den lilla befästa staden Terneuse på högra stranden av Scheldefloden låg inemot mitten av sextonhundratalet ett litet vackert, mörkgult hus med gröna fönsterluckor. Det låg mitt i en trädgård, som omgavs av en ligustrumhäck, vilken i sin tur var omgiven av en bred, vattenfylld grav, som sannerligen inte var så lätt att hoppa över. Ut eller in över graven kom man på en smal bro med järnräcken.
Nu hade husets färg bleknat en smula för väder och vindar, och både ett och annat i träverket tydde på, att huset icke hölls i stånd som förr.
Huset hade två våningar med fyra rum i vardera, två större och två mindre. Sovrummen voro efter skick och bruk i våningen en trappa upp, under det att de två smårummen på nedre botten användes till tvättstuga och visthus. Det ena av de stora rummen användes till kök, och där blänkte det runt omkring på hyllorna av väl putsade kastruller och kittlar. Ett bastant furubord, ett par trästolar och en väggfast bänk utgjorde hela möblemanget, vilket, även om det var ganska anspråkslöst, dock var rent och snyggt.
Det andra stora rummet på nedre botten hade stått stängt och tillbommat i sjutton år, och under denna långa tid hade ingen av husets invånare vågat röra vid låset.
Två personer voro i köket, en äldre kvinna och en kraftig, välvuxen ung man på så där nitton eller tjugo år.
»Du får inte gå till sjöss, Filip», bad den gamla kvinnan och knäppte händerna. »Lova mig, min käre gosse, att du inte gör det.»
»Varför får jag inte gå till sjöss, mor?»
»Nej, nej», snyftade modern.
»Men mor, du ber mig att stanna här på landbacken och svälta tillsammans med dig. Är det inte väl mycket begärt? Och för resten, svälta, varför behöva vi ha det så bedrövligt? Minns du en gång, då vi ingenting hade att äta och du var alldeles förvirrad och konstig, som du kan bli ibland, då sade du, att…»
»Vad sade jag?»
»Du ropade och grät och bar dig så underligt åt, och sade, att där inne i rummet, som varit låst så länge jag kan minnas i tiden, där finns det så mycket pengar som vi behöva. Nu vill jag veta vad som finns i det rummet, annars går jag till sjöss för att tjäna ditt och mitt uppehälle.»
Modern hade suttit som förstenad, medan sonen talade. Nu sökte hon öppna munnen för att säga något, men hon kunde inte få fram ett ord. Hennes ögon blixtrade, men hon pressade ena handen mot sidan som om det vore något som plågade henne bittert. Plötsligt föll hon fram över bordet, och en ström av blod flöt fram ur hennes mun.
Filip skyndade att lägga henne på bänken, men till hans förfäran fortfor blodet att strömma.
»Mor, mor, vad är det?» utropade han utom sig av sorg. »Vad kan jag göra för dig?»
»Det är döden», klagade modern svagt, och så förlorade hon medvetandet.
Filip sprang förskräckt ut i trädgården och tillkallade ett par grannkvinnor, och medan de sökte återkalla hans mor till livet, skyndade han till doktorn, som bodde en fjärdingsväg från hans hem. Det var en liten girig herre som hette Poots.
Läkaren var hemma och såg plirande på Filip, när han framförde sitt ärende.
»Ja, jag skall komma», sade Poots, »men säg, vem skall betala mig, herr van der Deeken?»
»Så snart min farbror kommer hem, betalar han säkert alltsammans, men skynda på nu, det gäller ju livet.»
Äntligen beslöt han sig för att följa med Filip, och de skyndade åstad. Läkaren gav den gamla kvinnan några droppar, och mot löftet att få en gulden för varje besök sade han sig ämna återkomma och vårda henne.
Filip satt troget och vakade vid sjukbädden. Modern låg i en slags dvala, men vid midnattstiden vaknade hon upp och såg på sin son.
»Min käre gosse, har du suttit här som en fånge så länge?»
»Jag har suttit här för att jag vill sitta här, och jag lämnar inte min plats, förrän du är fullt frisk igen, mor.»
»Nej, nej, Filip, det blir jag aldrig mera. Och vore det inte för din skull, så ville jag gärna dö från allt detta som varit mig så svårt att bära i alla dessa år.»
»Har jag inte varit som jag bort mot dig, mor?»
»Jo, det har du visst, Filip. Gud välsigne dig för det. Du har många gånger givit bevis på din kärlek, och du har böjt dig när du fått svälta, då du kunnat haft rätt att få veta… Ja, men nu skall jag tala.»
Hon lade ned huvudet på kudden och slöt ögonen ett par minuter. Därefter fortsatte hon:
»Du har kanske tyckt ibland, att jag inte varit vid mina sinnens fulla bruk, och så har det nog också varit, Filip. Men jag har också haft att bära på en hemlighet, som skulle kunna driva en människa till vanvett.»
»Mor», sade Filip allvarligt och bedjande, »låt mig nu höra denna hemlighet.»
»Det är din far jag vill tala med dig om nu, Filip. Alla tro ju, att han drunknade.»
»Gjorde han inte det då?» frågade Filip förvånad.
»Nej, det gjorde han inte.»
»Men han har ju länge varit död?»
»Nej… jo… nej, det har han inte», stammade hon och lade händerna över ögonen.
Filip, som trodde, att hon talade i yrsel, återtog:
»Men var är han då, mor?»
Hans mor rätade upp sig, och hela hennes kropp skalv, när hon talade:
»Han är dömd att leva och att likväl vara död.»
»Tala om hemligheten, mor, skynda…»
»Din fars sinne liknade tyvärr alltför mycket ditt, Filip. Om du blott ville taga varning av hans grymma öde, mitt barn. Han var modig och dristig och en mycket god sjöman, sade man. För något mer än sjutton år sedan for han till Indien med en dyrbar last i sitt vackra skepp Amsterdam. Det var hans tredje resa, Filip, och det skulle ha varit hans sista. Det är ingen avundsvärd lott att vara sjömanshustru. Där sitter man ensam och allena, medan ljuset brinner ned, och lyssnar till stormens tjut, som varslar om sorg och olycka. En natt hade du fallit i sömn så tryggt, och jag hade suttit bredvid dig. Du hade smålett i sömnen mot mig och viskat: ’mor’. Jag kysste dig och föll på knä och bad för dig och din far. Jag anade ej vilken fruktansvärd dom, som redan då fallit över honom. Jag gick från dig och ned i det rummet, som sedan den natten för alltid varit stängt för alla. Jag satte mig att läsa, ty det stormade starkt, och när stormen tjuter, kan en sjömans maka sällan sova lugnt. Det var midnatt. Regnet störtade ned, och utan att jag kunde förklara varför, kände jag mig så underligt ängslig till mods. Då blåste plötsligt fönsterluckorna upp, ljuset slocknade, och jag satt i fullständigt mörker. Jag ropade av ångest, men samlade mig åter och gick till fönstret för att stänga luckorna. Då såg jag din far, Filip, ja, din far, komma mycket sakta in i rummet genom fönstret. Då han kommit in i rummet slötos luckorna och fönstret av sig själva. Ljuset flammade åter upp.»
Modern suckade och fortsatte:
»Jag kände en kall, våt hand omsluta min. Då blev jag lugn igen och glömde de övernaturliga tecken som följde med hans uppenbarelse. Jag trodde att han haft otur, och då jag såg min älskade man framför mig, kastade jag mig i hans armar. Hans kläder voro genomvåta och det var som om jag omfamnade ett isblock.
’William’, ropade jag», fortsatte modern efter ett uppehåll, »’tala till din Catharine.’
’Ja’, sade han högtidligt. ’Min tid är kort.’
’Nej, nej’, utropade jag, ’du har förlorat ditt fartyg, men du är själv här, och du får inte gå till sjöss mera.’
’Jag är inte här som förr, bliv inte rädd’, sade han, ’men hör nu på. Jag har inte förlorat mitt fartyg, Catharine, men jag har förlorat… Fråga inte men hör noga på. Jag är inte död, men jag är heller inte levande. Jag svävar mellan denna världen och andarnas rike. Hör nu på. I nio veckor trotsade jag förgäves elementen för att runda Godahoppsudden, och i nio veckor till försökte jag att trots vind och ström komma förbi, men utan framgång. Då hånade jag Försynen och hädade på det grövsta. Folket ombord, som var uttröttat, ville att jag skulle återvända till Taffelviken, men det ville jag inte, och så blev jag utan att vilja det skuld till en människas död. Lotsen satte sig upp emot mig. Han ville övertala folket att binda mig, och då han ville gripa mig, slog jag i mitt raseri till honom så hån föll, och då fartyget i detsamma gjorde en överhalning, föll han över bord och sjönk. Men inte ens detta kunde återföra mig till besinningen. Jag svor vid det stycke av korset som ligger i reliken som du brukar bära om halsen, att jag trots storm och sjö och himmel och helvete nog skulle nå mitt mål, om jag så skulle segla där till domedag. Min ed blev upptecknad under åskbrak och svavelblixtar. Orkanen for mot fartyget, seglen sletos i trasor, sjöar, höga som berg, slogo över däcket, och mitt i en tät sky, som lade sig över oss och höljde allt i mörker, stod det skrivet: ’Till Domens Dag’. Hör du, Catharine, min tid är kort. Det finns ännu ett enda hopp, och det är för att berätta dig det, som jag fått lov att komma till dig nu. Läs detta brev, kära Catharine, och försök hjälpa mig. Läs det och så farväl, ty nu är min tid ute.’
Då flögo fönstret och luckorna åter upp. Ljuset slocknade och min mans gestalt svävade åter ut i mörkret. Jag rusade till fönstret och sträckte armarna efter honom, medan jag ropade som en vansinnig. Men han svävade vidare bort, och mina ögon följde honom, som fördes bort som en blixt på stormens vingar, tills han försvann.
Så slötos åter luckorna och fönstret, ljuset tändes, och jag var åter ensam. Å, Filip, gå inte från mig nu när jag sagt detta.»
Vid detta utbrott reste sig modern och föll i sonens armar, där hon blev liggande orörlig.
Men Filip kände, hur hennes huvud föll allt tyngre mot honom, och armarna slappnade.
Van der Deekens maka var död.