Den flygande holländaren/Kap 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 1
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 11 ]

Kap. II.

Försjunken i tankar blev Filip stående vid sängen och stirrade på den döda.

»Stackars mor», sade han. »Nu har du fått fred, men du har skänkt din son ett tungt arv.»

Moderns hemska berättelse hade gjort det starkaste intryck på Filip, och han sökte samla sig för att tänka ut, vad han skulle företa sig. Han förstod, att det nu icke var tid till att sörja. Hans Moder hade fått frid, men var var hans fader?

Men så erinrade han sig moderns ord om det enda hopp som återstod. Hans far hade lagt ett brev på bordet. Om det låg kvar…

Hans mor hade inte haft mod att bryta brevet.

Alltså måste det vara kvar.

Det brev, till vilket knöts ett sådant hopp, hade alltså legat oöppnat i sjutton år…

Filip van der Deeken beslöt att undersöka detta rum, där hans faders öde på något sätt var fördolt. Nu ville han veta det värsta. Men skulle han göra det genast? Vore det kanske bättre att vänta tills det blev dag? Men var fanns nyckeln till rummet?

Han såg sig om, och kom då att tänka på ett gammalt schatull, som han aldrig sett modern öppna. Det var icke låst, och Filip genomletade varje låda och vrå men utan resultat. Då han skakade skåpet hörde han emellertid ett [ 12 ]rasslande ljud i ett hörn. Han förstod att han måste bryta upp skåpets ryggstycke för att nå in i det rum, där nyckeln var gömd.

Dagen började nu bryta in, och han gick ned i köket och hämtade kniv och hammare. Han var just i färd med att öppna skåpet, då en hand lades över hans axel.

Filip for upp. Han hade varit så upptagen av det han sysslade med, att han inte hört fotsteg. När han såg upp var det prästen, pater Seysen, som stod framför honom. Han hade hört talas om Catharine van der Deekens sjukdom och hade nu kommit för att bjuda henne religionens tröst.

»Vad är detta», frågade prästen, »är du inte rädd att störa din moders vila? Börjar du att röva, innan hon kommit i sin grav?»

»Jag är inte rädd att störa min mors vila, gode fader», sade Filip, »ty nu kan den inte störas. Jag rövar inte heller, ty allt vad som finns här är mitt. Det är inte heller guld jag söker utan en gammal nyckel, som jag tror vara gömd i detta skåp, vilket jag inte förstår hur jag skall få upp.»

Prästen lugnade sig och gick till den döda, bestänkte hennes bädd med vigvatten och bad en bön. Därefter lämnade han huset.

Filip gick in i sitt rum och försökte sova en stund.

Frampå dagen hade grannfruarna gjort i ordning allt för begravningen.

Doktor Poots, som fått veta, att Filips mor var död, hade gjort ännu ett besök för att kunna lägga ytterligare en gulden till räkningen. Han grep Filip i axeln och ruskade honom.

Filip såg frånvarande på honom.

»Nå, unge herr van der Deeken», utropade den känslolöse mannen. »Det är alltså slut nu. Jag trodde nog, att det skulle taga död på henne. Kom nu ihåg, att det här besöket kostar en gulden till, ni lovade att betala ärligt och hederligt.»

[ 13 ]Filip mörknade, och det var nära att han slagit till den lille snikne mannen.

»Ni skall nog få er betalning», sade han kort.

»Ja, jag vet nog, att ni ämnar försöka betala mig, om ni kan. Men ni kanske inte får in några penningar, förrän ni sålt huset, och det kanske är svårt att finna köpare. Men jag har ett förslag. Det hänger något omkring er moders hals, som inte kan ha något värde för er som inte är katolik. Det är en ganska värdelös relik. Jag skall taga den som betalning, och så äro vi kvitt.»

Filip hörde med bibehållet yttre lugn på doktorn. Han visste nog, att den gamle gnidaren förstod värdet av reliken, men nu var den för honom dyrbarare än allt guld i världen, ty den stod i sammanhang med hans faders öde. Han kände, att han icke för sitt liv skulle vilja skilja sig från denna lilla sak.

»Gå. Lämna huset. Ni skall nog få betalt», sade han befallande.

»Mitt anbud är inte att förakta, herr Filip», svarade Poots.

Filip ropade:

»Ni har mitt nej!»

Hans vrede var nu utom alla gränser. Han grep doktor Poots i rockkragen och kastade ut honom genom dörren.

Samtalet med Poots hade naturligtvis fört Filips tankar till reliken, och han gick in i sin mors rum för att taga den. Han drog undan sängomhängena och sträckte ut handen för att lösa upp det svarta bandet. Men det fanns där inte.

Reliken var stulen.

Filip rusade nedför trapporna och ut genom trädgården. Med ett språng var han över det breda diket och ute på vägen. Han sprang utan rock och hatt mot doktorns hus, och grannarna, som han sprang förbi, vände sig undrande om.

[ 14 ]Poots hade endast hunnit halvvägs hem, då han vände sig om och till sin förfäran fick se, att Filip förföljde honom. Han tänkte först på att stanna och återge Filip reliken, men han uppgav tanken av fruktan för Filips häftighet. I stället sprang han allt vad han förmådde för att hinna hem. Men ju fortare han sprang, desto mera ansträngde sig Filip för att hinna upp tjuven.

När Poots var några steg från sin dörr, hörde han att Filip var hack i häl, och han uppgav ett rop av förfäran. Filip sträckte redan ut armen för att taga fast Poots, då den stackars mannen föll omkull. Filip störtade av farten över honom och slog runt flera varv.

Innan Filip kom på benen igen hade Poots hunnit upp och satt sig i säkerhet bakom dörren, som han slog i lås.

Det var en känd sak om Poots, att han hade en till vansinne gränsande samlarvurm, men han var samtidigt till ytterlighet girig. När båda dessa hans egenskaper förenade sig kunde han uppträda så som han just nu gjorde mot Filip.

Poots bodde med sin dotter ensam i detta hus, och det hade aldrig hänt att han mottagit en gäst. Till och med de som sökte honom i hans egenskap av läkare fingo i de flesta fall vänta utanför dörren.

Dörren var för stark för att Filip skulle kunna spränga den, och han beslöt att han skulle låta sig nöja utan hämnd på galningen, om han blott finge tillbaka sin relik.

Han ropade upp genom fönstret, som stod öppet i andra våningen:

»Giv mig tillbaka vad ni stulit, så skall jag inte göra er någon skada. Men om ni inte gör det, kommer det att kosta er livet.»

När Filip intet svar fick, beslöt han sätta skräck i lille Poots. Där låg en hög torrt hö i trädgården, och Filip bar fram den till dörren, där han slog eld med sitt stål och tände på.

[ 15 ]Höet brann i ljusan låga, och röken slog upp mot fönsterna.

»Nu skall du få känna på min hämnd, du tjuv och likplundrare», ropade han.

Filip hade knappt uttalat dessa ord, förrän ett fönster öppnades överst i huset.

»Jaså, nu kommer ni för att bedja om förlåtelse…»

Filip avbröt sig.

I stället för den lille skräckslagne Poots, som han väntade att få se i fönstret, kom där en den allra vackraste sjuttonåriga flicka och stack ut huvudet. Hennes långa, svarta hår låg i flätor kring det ädelt formade huvudet. Hennes ögon voro mörka och veka och pannan vit och hög. Hon hade en vacker kluven haka och fint formad näsa. Man kunde inte tänka sig ett vackrare ansikte, och allra minst kunde Filip ha tänkt sig det hos den gamle uven Poots.

»Vad är det ni vill, unge man?» frågade hon lugnt. »Varför vill ni skada oss, som bo i detta hus?»

Filip stod ett ögonblick utan att svara, men så gick det plötsligt upp för honom, att detta måste vara doktorns mycket beundrade dotter. Han trampade ned elden för att lugna henne, och flickan såg tyst på.

»Det är ingen fara», sade Filip. »Men jag ville bara skrämma er far.»

»Varför vill ni skrämma honom?»

»Varför jag vill skrämma honom? Jo, han har plundrat min döda moder.»

»Plundrat en död? Det är omöjligt.»

»Nej, det är rena sanningen. Han har tagit en relik, som hon bar om sin hals.»

»Aha>», kom det från flickan, som om hon börjat förstå.

Hon drog sig tillbaka från fönstret, men kom åter fram efter en stund.

»Vänta litet», sade hon och såg hjälplöst generad ut.

[ 16 ]Filip stod några minuter hänsjunken i beundran av hennes skönhet och undran över, att hon kunde vara dotter till denne galne gnidare.

Efter en stund kom hon tillbaka till fönstret.

»Här är reliken», sade hon och kastade ned den i hans utsträckta hand.

Han kände att han kunde förlåta Poots allt i glädjen att återfå reliken, och kanske också för hennes skull som överlämnat den åt honom.

»Ni får förlåta min far», sade hon, »men han har dessa obegripliga egenheter. Det är inte så illa menat.»

Hon tänkte draga sig tillbaka, då Filip hejdade henne.

»Förlåt min häftighet», sade han, »men kanske ni någon gång kan förstå, att den var berättigad.»

Hon nickade mot honom och försvann.