Den flygande holländaren/Kap 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 17 ]

KAP. III.

Begravningen var över. Sorgeföljet spred sig åt alla håll, och Filip gick ensam till sitt hem. Han låste dörren för att icke bli störd och kände sig lycklig över att äntligen få vara ensam.

Han gick in i det rum, där schatullet stod, och snart hade han lyckats bryta upp det gamla skåpet i ryggen. En hemlig låda uppenbarade sig, och i den låg en stor, en smula rostig nyckel. Bredvid nyckeln låg ett gulnat papper med hans mors stil.

Innehållet var följande:

»Det är nu två nätter sedan den förfärliga händelse inträffade, som kom mig att låsa dörren till rummet här nere, och min hjärna pinas ännu av förfäran. Om jag än icke i min livstid kommer att låta uppenbara, vad som skett, så kommer dock en gång denna nyckel att behövas, då man efter min död går att söka genom rummet. När jag lämnade det, sprang jag upp till mitt barn, och följande morgon gick jag ned och låste dörren och gömde nyckeln här. Det finns mer penningar än jag skulle behöva i hela min tid i järnskrinet under skänken, men icke den bittraste nöd skall kunna förmå mig att gå in där och röra en gulden av summan. Mitt barn skall ha denna förmögenhet, och om han icke får veta min hemlighet, må det vara honom [ 18 ]nog, att det i så fall är bäst för honom. Det ligger, som jag tror, ett förseglat brev på bordet i rummet. Låt ingen annan än min son bryta detta brev, eller låt prästen bränna det, ty det vore bäst om ingen finge veta mera.»

Det var middagstid, och solen sken. Allt var liv och lust utanför huset. Det vore oriktigt att säga, att Filip icke var rädd, då han satte nyckeln i dörren och vred om. Hans hjärta slog häftigt, och han gick icke genast in. Han hade en förnimmelse som om han tänkte tränga in till en andes gömställe och som om denne ande skulle kunna visa sig för honom. Han kunde endast otydligt skymta vad som var i rummet, ty luckorna voro för fönsterna.

Filip hämtade ett tänt ljus från köket, tog mod till sig och gick in i rummet.

Då brevet skulle ligga på bordet bakom den dörr han öppnat, såg han det naturligtvis inte genast. Han gick fram till fönsterna och sköt undan luckorna, så att ljuset föll in.

Golvet var inte smutsat, men det var spindelväv överallt.

Mitt på golvet låg en på den tiden ganska vanlig prydnad, en kula, överdragen med kvicksilver, men spindelväven hade förtagit den all glans. Det hängde neddammade bilder på väggarna, och på spiselfrisen stod en bild av jungfru Maria i silver och under den låg en anlupen skiva av samma metall. På ömse sidor därom stodo kinesiska figurer, och inom skåpens glasdörrar stodo silverbägare som förlorat endast litet av sin glans. På väggen mitt emot fönsterna hängde också tavlor och en fågelbur, vars små invånare ju för längesedan voro döda. De gula fjädrarna lågo ännu kvar på botten i buren.

Filip gav sig god tid att se över rummet. Det var som om han fruktade att söka den enda sak han kommit för att leta efter. Det låg några små plagg på en stol, och han förstod att det måste ha varit några av hans kläder, då han [ 19 ]var barn. Slutligen fäste han blicken på soffan, där hans mor suttit då hans far gjorde sitt sällsamma besök.

Syskrinet stod på bordet, men det omtalade brevet syntes inte till.

Filip såg sig nu bättre om. Han lyfte på soffkuddarna och såg på golvet, men intet brev var där. Han kände det som om en tung börda lättades från hans skuldror.

»Min stackars mor har naturligtvis suttit här och somnat», sade han. »Och så har hon drömt hela denna fasansfulla historia. Jag kunde nog tro det, men hela denna dröm har gjort ett sådant intryck på henne, att hon blivit omtöcknad.»

Filip, som nu var lugnare, öppnade järnskrinet under skänken, och han såg där ett stort antal gula påsar, som alla innehöllo guldmynt. Så vitt han kunde bedöma var det många tusen gulden. Han stack några mynt på sig och stängde igen skrinet.

»Stackars mor», tänkte han. »Här har du i all denna rikedom levt i armod.»

Så undersökte han skänken och skåpen, vilka voro fulla av kinesiskt porslin samt dyrbara silverkannor och bägare.

»Kära mor», sade han högt, i det han reste sig upp. »Här satt du trött av att vaka över mig och tänkte på min far, och din trötta fantasi har då frammanat denna hemska syn. Här ligger ännu broderiet, som föll ur dina händer då din lycka i livet gled förbi. Vad du måste ha lidit», fortsatte han och böjde sig ned och tog upp broderiet.

»Du store gud», utropade han och for häftigt tillbaka. »Där är ju…»

Där låg brevet.

Han slog samman händerna av förfäran och stirrade på det.

När han hämtat sig efter den första bestörtningen, tog han upp brevet och läste:

[ 20 ]»Till Catharine!

En av de medlidsamma andar, som känna förbarmande med de döda, har givit mig tillåtelse att berätta för dig det enda sätt, på vilket min fruktansvärda förbannelse kan brytas. Om jag blott på däcket av mitt eget fartyg kunde få den relik i handen, vid vilken jag svor den ödesdigra eden, om jag ödmjukt kunde kyssa den och min ångers tårar falla på det heliga minnet, då finge jag vila i fred. Hur detta skulle kunna låta sig göra eller vem som skulle vilja åtaga sig en så förfärlig och skrämmande gärning, det vet jag nu icke. Vi ha en son, Catharine, dock nej, låt honom icke veta något om oss. Bed för mig, och nu farväl.

W. van der Deeken.»


»Ja, far, du skall icke ha skrivit dessa rader förgäves!»

Filip lyfte sin hand, och fast han ännu tyckte sig hålla kvar brevet, fanns det inte mera.

Han gick ut genom rummen och till trädgården och funderade ännu på detta under, då han hörde röster bredvid sig. Det var som om han plötsligt åter förflyttats in i den levande världen efter att ha varit långt fjärran.

Som om han gjort något orätt dolde han sig i trädgården och hörde då några män närma sig under ett egendomligt samtal.

Det var Poots' namn som nämndes, och detta i ett högst underligt sammanhang.

Filip lyssnade nu uppmärksamt och förstod att de talande voro fyra avskedade soldater, vilka samma afton tänkte göra inbrott i doktorns hus, där de trodde sig finna stora summor penningar.

»Mitt förslag är det bästa», sade den ene. »Han har bara sin dotter hos sig i huset.»

»Hon är mera värd för mig än alla hans pengar», sade en annan, »så innan vi börja leken måste ni komma ihåg, att det är avtalat oss emellan, att hon skall tillhöra mig.»

[ 21 ]»Det är ingenting som hindrar, att du kan köpa henne av oss», sade en tredje.

»Nå, jag går med på det. Hur mycket vill ni ha för ett sådant gråtande flickebarn?»

»Fem hundra gulden», sade en.

»Låt gå för det, men om min andel inte blir så stor, skall jag ha henne i alla fall.

»Det är icke mera än rätt och billigt», sade en annan, »men jag skulle taga mycket fel, om vi inte få minst tusen gulden var på kuppen.»

»Då får väl Beatens ta henne då.»

»Uppgjort», svarade de andra.

»Jag har älskat den flickan länge, men den gamle gnidaren ratade mig, och nu skall jag taga min hämnd.»

Filip dröjde inte längre. På kortare än tio minuter hade han på en omväg sprungit till doktorns hus. Han bankade på dörren men fick intet svar. Han slog hårt på porten, men då han alltjämt inte hörde något inifrån, förstod han, att Poots måste ha blivit kallad till sjukbesök.

»Unga flicka», ropade han högt, »om er far är ute, så hör på vad jag, Filip van der Deeken, har att säga er. Jag hörde för en stund sedan fyra skurkar planera att mörda er far och röva hans skatter samt er. Jag svär vid den relik, ni gav mig tillbaka i morse, att jag talar sanning.»

En stund senare öppnades fönstret, och Filip kunde skymta flickan.

»Vad vill ni här vid denna tid?» frågade hon.

Filip berättade nu vad han hört och slutade med att bedja henne släppa in honom, så att han skulle kunna försvara henne.

»Om jag nu gjorde det, vad skulle ni då kunna uträtta mot så många? Det är fyra mot en, och de skulle snart övermanna er.»

»Nej, inte om ni har vapen i huset, som ni väl har, och mod fattas mig inte.»

[ 22 ]»Och nu vill ni våga livet för min far och mig, som ni nyss ville skada. Jag tackar, men jag vågar inte öppna dörren.»

»Om ni inte öppnar, så stannar jag här utan vapen.»

Hon såg allvarligt ned på Filip i den begynnande skymningen, och det såg ut som om hon började vinna förtroende för honom.

»Kom in», sade hon efter en stunds tvekan. »Jag tror, att jag kan lita på er.»

Filip gick in och låste dörren efter sig.

»Vi ha ingen tid att förlora», sade han. »Vill ni att börja med säga vad ni heter?»

»Jag heter Monica», svarade hon.

»Har ni vapen och ammunition?»

Hans ton och brådska övertygade henne om att det var fråga om något högst allvarligt.

»Följ med», sade Monica och förde Filip med sig in i ett av de inre rummen i övre våningen.

Det var hennes fars allra heligaste. Runt om hängde hyllor, och på dem stodo flaskor och burkar med medicin. I ett hörn stod en kista av järn, och över spiseln hängde två karbiner, pistoler och andra vapen.

Filip tog ned vapnen och undersökte dem, och därefter såg han över en pistol som Monica tagit fram ur en låda. Den var laddad.

»Hade ni den i beredskap för mig?» sade han med ett leende.

»Nej, inte för er, men den kunde varit bra att ha mot någon som narrat sig in till mig, när jag var ensam…»

»Nu måste vi släcka alla ljus», sade han, »och så fattar jag posto vid fönstret. Om ni är rädd, kan ni gå in i nästa rum och låsa dörren.»

»Det skulle bara fattas», sade Monica. »Min plats är här, och jag skall ladda bössorna, det är en sak som jag kan.»

Hon var tydligen mycket romantisk, tänkte Filip.

[ 23 ]Han öppnade fönstret och såg ut. Det fanns inte en människa i trädgården, och det var stilla överallt. Månen höll just på att stiga upp.

Om en stund hördes försiktiga viskningar från häcken mot gatan. Trots mörkret fick Filip syn på fyra figurer, som kröpo in i trädgården. Han drog sig ett stycke in från fönstret och gick fram till Monica, som stod och ordnade med vapnen:

»De äro nu i trädgården, om ni vill titta ut för att få bevis på min sanningsenlighet.»

Monica såg ut genom fönstret och lade sin hand på Filips arm.

»Ni får inte utsätta er för fara för min skull, Filip», sade hon.

»Hon kallade mig Filip», tänkte han.

»Nu komma de att hålla ögonen på fönstret», sade Monica. »Tag därför den ena karbinen och gå ned till porten. Det är en lucka i porthalvan, som ni kan öppna. Det kommer att överraska dem.»

»Ni har rätt», sade Filip, och han skyndade nedför trapporna.

Den ene av inkräktarna var just i färd med att lyfta av dörrluckan i porten för att tränga in.

Filip skulle just till att höja sitt vapen, då han hörde ett skott utifrån. Han skyndade åter upp för att se om Monica varit oförsiktig i fönstret.

»Å, vad ni skrämde mig», sade han när han fick se henne lugnt sitta och ladda den andra karbinen.

Det var hon som skjutit genom fönstret på en av banditerna.

Han sprang åter ned i förstugan.

Han hade knappt hunnit ned förrän han hörde Poots tala utanför.

»Var icke rädd, Monica, det är jag som kommer.»

I samma ögonblick som Poots satte nyckeln i porten, [ 24 ]störtade Filip ut med karbinen i händerna. Han sköt ett skott mot den närmaste av bovarna, medan lille Poots listade sig in genom dörren.

»Den unge mannen, som du behandlat så illa, har kommit hit för att rädda oss», sade Monica till fadern, när han flämtande av förskräckelse kom uppför trapporna.

Filip hade nu åter kommit in, sedan de tre banditerna flytt, och släpat med sig den fjärde som var sårad.

»Ni har räddat min dotter och mina penningar… ja, det är inte många styver jag äger, men stor tack skall ni ha, unge man», sade doktorn till Filip.

Men nu då allt var över, tänkte Filip genast på sina egna angelägenheter, på faderns brev och på det löfte han givit.

»Jag ber också att få tacka er, Filip», sade Monica och tryckte hans hand.

Filip tog avsked, och när han kom ned i trappan såg han, att Monica följde honom med sina blickar. Han tänkte på hemvägen åter på det oförklarliga i att denne lille man med sin trånga, giriga själ kunde ha en sådan dotter, och det var något av den tanken som följande dag åter förde honom till doktorns bostad.

Han hade turen att råka Monica i trädgården.

»Ni kan inte bo kvar i detta hus», sade han efter en hastig hälsning.

Det var en tanke han fått under natten.

Hon såg frågande på honom.

»Det ligger ju ganska ensamt», sade hon. »Men far tycker mest om att vara ensam. Hyran är för resten låg, och det passar honom…»

Ett litet försonande leende följde de sista orden.

»Men det finns andra möjligheter för honom att få bo billigt och samtidigt så att ni finner större säkerhet», sade Filip.

»Verkligen…»

[ 25 ]»Jag har ett hus, där det åtminstone finns grannar, som kunna komma till hjälp, om det gäller. Jag skall nu lämna landet för att fara till Indiska oceanen, och kanske jag aldrig återkommer.»

»Indiska oceanen… men varför?»

»Det är min plikt. Fråga mig inte om det, utan hör på mitt förslag. Er far och ni kunde bo i mitt hus, medan jag är borta. Han skulle göra mig en tjänst om han ville göra det, och ni måste lova att försöka övertala honom.

»För resten», tillade Filip, »han skulle också kunna taga vård om min lilla förmögenhet. Jag behöver inte penningar med mig.»

»Man kan inte anförtro penningar åt far», sade hon.

»Varför skrapar han samman så mycket? Han kan ju inte taga det med sig när han dör.»

»Jag skall taga vård om vad ni äger… om ni vill ha det i säkerhet. Men varför behöver ni riskera ert liv på havet, om ni är så rik?»

»Fråga mig inte om det, Monica. Det är min plikt som son, mera kan jag inte säga.»

»Om ni inte vill skall jag inte fråga, men tro inte att det bara var nyfikenhet.»

»Inte bara nyfikenhet? Vad var det då, Monica?»

»Jag vet det knappast själv… tacksamhet kanske.»

Han såg tyst på henne och tryckte hennes hand.

»Jag minns att far någon gång sagt, att det fanns ett rum i ert hus, som varit låst i många år», sade hon efter en stund.

»Tills i går.»

»Och där fanns förmögenheten? Kanske er mor inte visste om den?»

»Jo, det visste hon. Hon talade om det på sin dödsbädd.»

»Det måste ha funnits starka skäl för att inte öppna den dörren.»

»Ja, det är säkert.»

[ 26 ]»Och den där reliken, står den i sammanhang med er hemlighetsfulla plikt?»

»På sätt och vis, men fråga inte.»

När Filip gått berättade Monica hans förslag för sin far, och han gick in på det, mest för att han skulle slippa betala hyra. Ett par dagar senare flyttade Poots över med alla sina droppflaskor och möbler, bland vilka järnkistan tydligen var den förnämsta klenoden. Den fick först efter mörkrets inbrott flyttas till Filips hus.