Den flygande holländaren/Kap 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 3
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 27 ]

KAP. IV.

Två dagar därefter kom Filip till Amsterdam, men då han gjorde sina förfrågningar, fick han veta, att det först om ett par månader skulle avsegla ett fartyg till Ostindien. Holländsk-Ostindiska kompaniet hade vid denna tid redan länge ägt bestånd, och all privat handel hade upphört. Kompaniets fartyg avseglade endast vid de årstider, då man trodde sig ha utsikter att kunna dublera Godahoppsudden. Ett av de fartyg, som skulle följa nästa flottilj, hette Tre Skilling, och det var för tillfället upplagt för reparation.

Filip uppsökte kaptenen och meddelade honom sin önskan att få bli sjöman. Kaptenen syntes gilla honom, och då Filip gick in på att icke blott gå med utan lön utan att också betala lärpengar för sig, fick han plats ombord med andre styrmans rang, varigenom han fick rätt att äta med kaptenen. Denne skulle underrätta närmare om tiden för avfärden.

Under tiden skulle Filip vara i sitt gamla hem, och nu kom han alltså åter att få vara tillsammans med Monica. Eftersom Poots hade en ganska stor praktik, fingo de två unga mycken tid att vara ensamma. Filips kärlek till Monica slog ut i full låga, och hon besvarade den fullt. De tillbådo varandra.

Om Filip kom att tänka på sina mörka framtidsutsikter, behövde han blott se in i Monicas ögon för att glömma allt [ 28 ]dystert. Och när han kysste henne, gengäldade hon ömt hans kyssar.

Ibland kom pater Seysen och hälsade på Filip, och en dag fick han se, att Filip slog armen om hennes liv.

»Jag har lagt märke till er båda», sade han, »och det är inte som sig bör, att ni dölja edra känslor för Monicas fader. Låt mig tala om det för honom och bedja om hans tillåtelse att förena er i äktenskap.»

»Ni är god», sade Filip till prästen, »men den saken ha vi själva inte talat om, och det kanske vi borde göra, innan ni utverkar tillstånd av Monicas far.»

När patern gått, satte Filip sig vid Monicas sida.

»Prästen har rätt», sade han. »Detta kan inte fortgå så här. Jag skulle vara lycklig, om jag alltid finge stanna hos dig, men mitt grymma öde förbjuder mig detta. Du vet att jag älskar dig, men jag kan icke begära att du skall bli min maka. Det vore alltför egenkärt av mig.»

»Låt oss tala rent ut», sade Monica. »Du säger, att du älskar mig. Jag vet inte hur män älska, men jag vet hur jag älskar dig — säg, Filip, kan jag inte få följa dig, om du nu måste bort att fylla din plikt.»

»Du ville gå med mig i döden, Monica?»

»Jag skulle inte vara rädd för att dö, men jag skulle inte kunna förlora dig. Ack, om jag kände din hemlighet. Jag skulle kanske kunna vara dig till nytta, eller åtminstone skulle jag kunna trösta dig i din sorg. Säg, håller du verkligen av mig?»

»Älskade, det är min kärlek som förbjuder mig att taga dig med mig. Hur glad och lycklig skulle jag inte vara, om jag i detta ögonblick kunde fara ut i världen med dig… om du vore min hustru, skulle jag tvingas att säga min hemlighet, och jag skulle för resten inte kunna bedja dig bli min utan att säga dig allt först. Nåja, du skall få veta allt, och så lägger jag avgörandet i din hand. Men betänk att [ 29 ]mitt löfte är heligt och du får inte försöka förmå mig att bryta det.»

»Berätta hemligheten för mig, Filip min.»

Filip berättade allt vad han upplevt från moderns dödsdag, och Monica hörde tyst på utan att ändra en min.

»Det är allt», sade han och upprepade sitt löfte.

»Det är en sällsam historia, Filip», började hon.

Han väntade.

»Du skall inte ha så låga tankar om mig, att du tror, att jag skulle avråda dig från att hålla ditt löfte, om det också vore förenat med livsfara. Nej, du skall uppsöka din fader och hjälpa honom ur hans förbannelse. Men dessförinnan blir jag din.»

Hon sträckte armarna mot honom och tryckte honom i sin famn.

Samma kväll bad Filip doktorn om Monicas hand, och han gav sitt samtycke sedan Filip öppnat sin järnkista och visat arvet efter fadern.

Följande dag kom pater Seysen och efter ytterligare en kort tid voro de gifta.

Sent på hösten väcktes Filip ur sin kärleksdröm av ett bud från kaptenen på Tre Skilling, med vilken han skulle segla till Ostindien. Underligt nog hade Filip sedan bröllopet inte tänkt på sitt öde, men nu kom det i ett slag över honom, att han enligt sitt löfte var dömd att avstå från allt, kanske livet. Några gånger hade Poots frågat när Filip tänkte fara, men Monica, som inte tålde ett moln på sin älskades panna, hade avbrutit fadern och talat om något annat.

En morgon i oktober knackade det på ytterdörren, och Monica öppnade.

»Jag skulle vilja tala med Filip van der Deeken», sade en liten, underlig man i nästan viskande ton.

Filip blev mycket förvånad över att se främlingen gå in och slå sig ned i soffan som om han varit hemmastadd.

[ 30 ]»Filip van der Deeken», sade mannen med ett plirande, underligt ögonkast, som röjde att han endast kunde se med ett öga. »Ni känner mig nog inte.»

»Nej, det gör jag verkligen inte», sade Filip nästan litet ond.

Den lille mannens stämma var mycket besynnerlig. Den ljöd som ett förkvävt skri och tonade kvar i örat långt efter det han slutat tala.

»Jag är Kriften, en av lotsarna på Tre Skilling, och jag har kommit hit nu för att hämta er från kärleken och vällevnaden i ett gott hem.»

Han reste sig upp och stampade i golvet och det var som om ett hest hånskratt banat sig fram genom hans strupe.

Filips första tanke var att kasta ut karlen, men Monica ställde sig mellan dem. Hon lade armarna i kors och såg föraktfullt på den lille mannen.

»När går skutan?» frågade Filip korthugget.

»Om en vecka, det är snart nog, inte sant?»

»Det är bra. Hälsa kaptenen, att jag skall vara på min plats. Kom Monica, vi måste göra förberedelser för resan.»

»Ja», svarade Monica, »men vi få väl först bjuda budbäraren på något att dricka.»

»I dag åtta dagar», sade Kriften åter utan att låtsas höra Monica.

Filip nickade, och den lille mannen svängde om på klacken och gick.

Monica föll tillbaka i soffan men reste sig snart upp.

»Nu är den första smärtan över, och nu känner jag mig bättre till mods, Filip», sade hon. »Det är bara en vecka kvar, men nu känner jag, att jag kan bära ensamhetens börda.»

»Jag skulle nästan önskat, att det bara varit en dag», sade han. »Den skulle ha varit lång nog. Den där lille fyren kom alldeles för tidigt.»

[ 31 ]Veckan gick emellertid fort under deras förberedelser för Filips avfärd, och när han lämnade hemmet stod Monica vid dörren stödd av sin fader. Hon hade försökt att vara stark, men när Filip för sista gången vände sig om och viftade, föll hon avsvimmad i faderns armar.