Den flygande holländaren/Kap 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 4
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 5
Kapitel 6  →


[ 32 ]

KAP. V.

Så snart Filip kom till Amsterdam köpte han en tunn, stark stålkedja, i vilken han kunde hänga reliken om halsen. Och så gick han ombord på Tre Skilling med sina saker och rikligt försedd med penningar.

Fartyget låg för ankar tillsammans med ett antal andra skepp, vilka utgjorde den ostindiska flottiljen.

Det var sent på kvällen, då Filip kom ombord. Han blev vänligt mottagen av kaptenen, som hette Kloots. Kaptenen visade Filip hans koj och gick därefter akterut för att avgöra en tvist mellan folket rörande lastens stuvning.

»Det är alltså detta fartyg, på vilket jag skall göra mitt första och kanske sista försök», tänkte Filip.

Sjöfolk äro vidskepliga, och hade någon ombord anat i vad ärende Filip var ute, skulle de nog inte ha låtit honom följa med detta fartyg.

»Borde ni inte gå ned och göra er hemmastadd under däck», sade en mild röst bakom Filip.

Det var förste styrmannen Hildebrand som talat. Han var en kortvuxen, trevlig karl på trettio år med frisk ansiktsfärg och hurtigt utseende.

»Tack», sade Filip, »jag hade nästan glömt var jag var. Tack och godnatt.»

Tre Skilling var fregattriggad och mätte omkring 400 ton. Den var nästan flat i botten och sidorna veko sig inåt vid relingen så att övre däck var smalare än lastrumsbotten. [ 33 ]Då alla kompaniets fartyg voro beväpnade fanns det inte något fraktgods på däcken, men i stället stodo där sex niopundiga kanoner. Kanonportarna voro små och avlånga och däcken kröktes ned från fören mot aktern. Över backen gick ett dubbeldäck fram över midskeppet, och skansen bestod av en hytt med hög stockbeklädnad. Bogsprötet reste sig kraftigt uppåt och kunde nästan betraktas som en fjärde mast, så mycket som det förde segel även på blindrån under. Det fanns en massa krigsredskap, slungor och »kohorn», som kunde vändas i alla riktningar.

En långresa med ett sådant fartyg måste vara ganska farlig i händelse av starka vindar mot land.

Besättningen på Tre Skilling utgjordes av kapten, styrman, tre lotsar och femtio man. Hytten under navigationsrummet var bestämd åt befraktaren och den under första däcket till kaptenen och styrmännen, vilka också voro de enda där.

När Filip vaknade följande morgon voro märsarna satta och ankaret lyftes. Några av de andra fartygen hade redan lättat ankar och börjat taga fart. Vädret var vackert, och Filip kände sig väl till mods.

På däck stod kapten Kloots och såg in mot land genom en stor kikare. Han hade pipa i munnen och såg trygg ut. Det var en storvuxen och kraftig man. Han bar en röd sammetsväst med blanka knappar, över den en åtsittande grön rock och utanpå alltsammans en blå rock med långa skört. Byxorna voro av svart sammet, strumporna ljusblå, och skorna hade silverspännen. Om livet bar han ett bälte med en stor, bredbladig kniv.

»Godmorgon min unge vän», sade kaptenen, »vi bli försenade eftersom vi inte få gå, förrän befraktaren kommit ombord. Båten har varit i land och väntat på honom en hel timme, men nu ser det ut som om han skulle komma, och vi ha börjat röra på ankarspelet. Jag skulle önska, att [ 34 ]kompaniet lät oss segla utan dessa herrar, som bara äro till besvär.»

»Vad har befraktaren ombord att göra?» frågade Filip.

»Han skall ha tillsyn över lasten och fördelningen av den vid hamnarna, och om han inte lade sig i annat så ginge det väl an. Men sådana där lägga näsan i blöt på alla sätt. De morska upp sig och spela kungar, och om man säger ett ord till dem får man igen det när man kommer i land. Vi måste salutera dem med fem skott, då de stiga ombord.»

»Känner kapten till den här befraktaren?» undrade Filip.

»Bara genom hörsägner. Han lär vara mycket rädd för sjön och förfärligt viktig.»

»Måtte han nu komma så att vi få segla.»

»Ni är road av sjön?»

»Jag tror det. När jag väl lärt mig sköta ett fartyg tänker jag själv köpa ett och tjäna mig en förmögenhet.»

»Det kan tjänas förmögenheter på havet, men man kan också förlora förmögenheter. Kunde jag flytta den här skutan upp på land och hade jag tillräckligt med gulden för att hålla den varm och bo i, skulle jag inte göra denna min tredje resa runt Kap. Det kan bli den sista.»

»Är det så farligt vid Kap?»

»Så farligt som ström, sandbankar, klippor och svår sjö kan göra det. Värre är det inte.»

»Vilka hamnar komma vi att anlöpa?»

»Det kan jag inte säga bestämt, men sannolikt blir Gambrun i Persiska viken den första plats där hela flottiljen kommer att samlas. Sedan skiljas vi åter. Några skola till Bantam på Java, andra skola ned till öarna och köpa kamfer, gummi och vax. De ha också guld och elefantbetar att hämta. Kom ihåg det, att om vi bli sända dit, så måste vi handskas försiktigt med infödingarna. De äro lömska och farliga och deras knivar äro förgiftade. Jag har haft hårda strider där i sunden både med portugiser och engelsmän.»

[ 35 ]»Ja, men nu är det ju fred.»

»Sant nog, men när man kommer söder om Kap gälla inga överenskommelser längre. Engelsmännen ligga efter oss vart vi komma och passa noga på tillfället att komma åt oss. Då måste vi slå dem tillbaka, men jag tror att vår flotta är så stor och välrustad att vi inte behöva befara några fientligheter.»

»Hur lång tid tar resan?»

»Det beror på. Den kan taga ett par år.»

Två år syntes Filip en lång tid att vara borta från Monica.

»Nåja, två år är ju en ganska kort tid», sade kaptenen som lade märke till det moln som gick över Filips panna. »Jag var en gång borta i fem år och kom hem tomhänt… Men där kommer äntligen befraktaren.»

»Vad kan jag nu göra för nytta?» frågade Filip.

»För närvarande kan ni endast göra nytta om det blir storm, då varje handtag kan behövas. Men följ med och lär vad ni ser.»

Kaptenen gav order om salut, och kanonerna dundrade.

När kanonröken drev undan rodde slupen med sin långa flagga släpande efter sig fram till lejdaren.

Efter en massa lådor med kompaniets initialer följde slutligen befraktaren upp på däck.

Det var en liten mamsell till karl, tyckte Filip. Han bar en fladdrande allongeperuk och var pudrad i ansiktet. Hans rock var av karmosinröd sammet och skörten viftade för varje steg. Västen var av vitt siden och broderad med brokiga blommor samt räckte ned till knäna. Byxorna voro av svart atlas, och de vita strumporna hängde i kassar om hans smala ben.

Jakob Janz van Stroom hette denne man. Han såg sig om på däcket, medan kapten och besättning stodo runt omkring honom med mössorna i händerna. Han såg löjlig ut, men ingen log, ty man kände hans makt.

[ 36 ]Jakob van Stroom följde genast kaptenen ned i sin hytt, och så lättade fartyget ankar och gick till sjöss.

Men knappt hade seglen börjat svälla för vinden, då det enerverat och irriterande ringde i däcksklockan, som stod med en lina i förbindelse med van Strooms hytt.

»Vad kan det nu vara?» frågade Kloots. »Vill ni se efter vad det är, van der Deeken.»

Filip gick ned i hytten, medan klockan alltjämt fortsatte att väsnas. När han öppnade dörren såg han van Stroom sitta på bordet i hytten och rycka i klocksträngen av alla tecken till fasa i ansiktet. Peruken hade fallit av honom, och med sin kala hjässa såg han ganska bortkommen ut i denna miljö.

»Hur är det fatt?» frågade Filip.

»Hur det är fatt, ropa hit allt folket med vapen. Skall man ta livet av mig kanske? Se, nu kommer han.»

Filip vände sig om och fick se en liten björnunge som lekte på golvet.

Bakom Filip hade Kloots kommit och fått se vad som var å färde.

»Ut ur hytten med dig, Johannes», röt han till björnen och gav honom en vänskaplig spark.

»Den skall kastas över bord eller skickas i land, och det skall ske genast, kapten», gnällde van Stroom. »Ni får skylla er själv, om ni inte lyder.»

»Nå, då få vi åter fälla ankar och skicka bud i land till huvudkontoret för att få saken avgjord, men observera att då seglar den övriga flottan från oss, och det har sina risker att fara ensam.»

Denna invändning dämpade van Strooms motsägelselusta, ty han var rädd för att fara utan skydd av de andra fartygen.

Och så segrade kaptenen den gången, men van Stroom vågade icke visa sig på däck efter detta.

En dag, när skutan i sällskap med den övriga flottiljen [ 37 ]nått sydligare vatten, låg Filip under soltältet på en segeldukshög och slumrade. Han kände att någon var i hans närhet, och det var som en isande kall vindfläkt svept om honom. Med halvöppna ögon såg han lotsen Kriften närma sig mer och mer och luta sig ned över honom. Filip slöt ögonen för att avvakta vad mannen hade i sinnet, och plötsligt sträckte han ut handen och grep Filips relikkedja samt ryckte till.

Filip for upp och tog mannens arm som han vred om, tills han släppte kedjan.

»Jaså, verkligen», utropade han.

Kriften var alldeles oberörd och såg hånfullt på Filip.

»Hänger hennes porträtt i den kedjan?» frågade lotsen.

Filip reste sig upp, stötte undan den obehaglige mannen och lade armarna i kors över bröstet.

»Jag råder er att inte vara nyfiken en gång till», röt Filip. »Ni kanske skulle komma att ångra det.»

»Eller kanske det är en amulett som skall skydda mot att drunkna?» fortsatte Kriften lika oberörd.

»Gå från mig», ropade Filip.

»Eller tänk om det skulle vara ett litet stycke av det heliga korset…»

Det ryckte till i Filip.

»Ja, se där», väste Kriften. »Jag visste väl det.»

Därmed gick lotsen bort till folket och berättade vad som fanns i Filips medaljong.

»Det kommer att rädda oss från själve den onde», sade någon av karlarna.

»Ja, till och med från Den Flygande Holländaren», sade en annan.

»Den Flygande Holländaren», tänkte Filip, »kan den ha något att göra med…»

»Å, det är väl ingen som verkligen sett Den Flygande Holländaren», invände en annan av manskapet misstroget.

[ 38 ]»Det är det visst och sant», försäkrade en annan. »Och den som får se det skeppet kommer aldrig med livet från resan, eller om han verkligen kan rädda sig sker det bara på kamraternas bekostnad.»

»Var är det man stöter på dödsskeppet?»

»Han brukar kryssa runt Kap.»

»Men han lyckas aldrig dublera udden.»

»Nej, det vilar en förbannelse över honom. Han skall kryssa där till domedag.»

Här föll Kriften åter in i samtalet:

»Kaptenen ombord var en usling. Det säges att han liksom en viss person här ombord reste från en vacker och älskad hustru.»

»Hur vet man det?»

»Jo, alltid när han råkar på ett skepp, går han ombord och vill skicka brev hem till henne, men ve det fartyg, som tar brevet med sig…»

Efter det gick Kriften akter ut liksom för att slippa svara på flera frågor. Men i förbifarten gav han Filip en lång, sned blick, som kom det att isa i hans blod.